Ett nytt liv

"Pour your heart out"

- wakey wakey sleepy head.

Jag öppnade ögonen mödosamt men den starka ljuset blängde mina ögon. Jag fladdrade till med ögonlocket innan mina ögon hade vant sig vid det bländade ljuset så mycket den kunde. Huvudet vräkte så mycket att jag var tvungen att stödja den med min hand som jag senare upptäckte var fastkedjad till sängramen. Paniken for snabbt upp i mig och jag ryckte med all kraft jag hade, vilket endast ledde till klingande ljud från kedjorna.

- gillar du dem? Tänkte att de var väldigt passande med tanke på vår historia. Hans ansikte vred upp i en elakartad flin, han var ren ondska, en person som honom borde inte existera. Jag kollade runt och scannade min omgivning, vi var i ett hotellrum och utifrån det jag kunde se kunde jag avgöra att vi troligen befann oss i takvåningen av hotellet.

Han sträckte ut handen mot mitt ansikte och stoppade undan en hårslinga bakom örat, när han drog tillbaka handen höll han i något, hörsnäckan!

- du vet, jag trodde verkligen att du äntligen hade förstått, att du äntligen hade insett att vi hela tiden hade varit soul mates, att vi var menade för varandra.

Han gjorde en lätt paus och suckade några sekunder senare.

- jag trodde bara att det var ett stort missförstånd, att du aldrig skulle vilja såra mig. Men varje gång jag tänker på dig, ser på dig, så ser jag den stunden, den stunden då du yttrade din vittnesbörd emot mig. Sa han nästan stött, som om han inte kunde tänka sig hur det skulle kunde komma.

- du är en jävla psykopat! Spottade jag ur mig och drog i kedjorna av vrede. Hur vågar han! Hur vågar han skylla allt på mig?! Hur vågar han se in i mina ögon och inte se den skada han orsakat?! Hur vågar han att tro att det han gjorde var acceptabelt, att han inte stods till fel?!

- det var inte väldigt snällt sagt, mitt körsbär. Du vet efter min villkorliga frigivning tänkte jag söka upp mig, jag kom till och med så långt att jag stod utanför hans hus. Sa han spydigt, jag vet vem han snackade om. "Men ingen öppnade dörren så jag gick, dagar senare träffade jag en doktor, Alex, han erbjöd sig att hjälpa." Jag ryckte till vid benämningen av hans namn. Mike flinade när han såg min reaktion, han visste mycket väl vilken knapp han tryckte på.

- han var en snäll doktor han, skulle ha blivit en jättebra psykolog om jag får säga så jag själv. Sen en dag dumpade även han mig, tror att det hade nåt med dig att göra för han var helt upphetsad och röd i ansiktet den förmiddagen. Sa han och flinade sitt elakartade flin då han visste att han var anledningen till varför jag vägrar prata med Alex till idag. Hans förräderi gör ont än idag och att se Mike nämna honom för att såra mig fick mig endast att bli ännu argare än vad jag redan var. Jag vet att Alex är en doktor och att han bara ville hjälpa folk men det finns en gräns som man bara aldrig ska korsa och Alex korsade den gränsen.

- "återigen ensam var jag hämndlysten, jag ville såra dig såsom du såra mig". Jag kunde inte låta bli att fnysa till när han sa det. Han kan inte bli mer egoistisk och arrogant än det!

- såra mig såsom jag såra dig? Upprepade jag spydigt. "Det du gjorde Mike, är oförlåtlig, förstår du det? Ingen kan såra någon värre än hur du såra mig." Jag kände hur min röst bröt sig vid slutet och hoppades på att han inte la märke till det men såklart gjorde han det, han var väldigt uppmärksam.

I en splitsekund tycktes jag se ånger i hans ögon, samvetsförebråelse, men den försvann lika fort som jag hann att blinka.

- du ska vara tacksam, sa han efter en stund. Jag var förbryllad, vad i hela friden skulle jag vara tacksam över!? "när Alex dumpade mig var jag ivrig på att hitta dig, jag ville slutföra det vi hade påbörjat." En kall rysning for genom min ryggrad och jag kunde känna gåshuden resa sig på mina armar och ben. Slutföra det vi hade påbörjat, jag ville inte ens föreställa mig hur det skulle ha slutat.

- "men sen så träffade jag henne, Angie, heter hon, Angie Kaufmann." Han log när han pratade om henne. Jag kände mig ledsen för kvinnan som olycksbådande nog träffade honom, men jag kände mig också sjuk, sjuk för att se honom ha den minsta glädjen i sitt liv. Jag ville att han skulle lida hela sitt liv till sin död, precis som jag lider. Glädje är inget han förtjänar och inget jag kommer att få uppleva.

- "vi hade det bra, allting var bra, jag hade till och med glömt bort min hämndlystnad mot dig , jag hade helt enkelt glömt bort dig." Han sa det som en förolämpning men jag skulle bara bli glad om han hade glömt bort mig för alltid.

Han hade suttit på en pall framför mig där jag satt på golvet, fastkedjad till sängramen. Hela hans överkropp framåtlutad, hans armbågar vilandes på sina knän. Nu reste han sig plötsligt och sparkade undan pallen med sin högra fot så den gled åt sidan med en raspande ljud. Han tog ett kliv närmare mig och satte sig på huk, endast några centimeter från mig.

- men sen såg jag dig där på baren och allt kom rusande tillbaka, han log sitt leende som fick mig att känna mig illa till mods. "först de bra, sen de dåliga", hans leende försvann och hans ögon mörknade. "Jag kom upp och pratade med dig, ville se hur du reagerade, du låtsades som om du inte kände igen mig, vilket jag förstår", sa han och fifflade med en hårslinga som hade fallit framför ansiktet på mig. "du vet, jag trodde aldrig på ödet, men när jag såg dig visste jag att det var ödet. Jag visste att vi var menade för varandra." Ilskan bubblade inom mig, jag hatar honom, ingen är värre än honom. Jag spottade, rakt på hans ansikte. Han stelnade till och när han kollade på mig igen var han helt mörk i ögonen, jag kände igen de ögonen.

- "vi var inte alls menade för varandra ditt kräk, ingen kommer att någonsin älska dig, du är en hemsk person som inte ens förtjänar att leva!" Jag brast, alla tankar och känslor jag hade inom mig rann ur mig som rinnande vatten. "Du våldtog mig, du tortera mig, du fucking rista mig! Och du tror att vi är menade för varandra?! Gå och fucking döda dig själv din psykopat jävel!" Spottade jag ur mig tillslut och kollade rakt in i hans ögon med avsky i mina egna.

Det blev tyst, han torkade bort spottet från hans ansikte med handflatan och stirrade tyst på golvet mellan oss under någon minut innan han kollade på mig igen. Han suckade innan han ut sin hand till bakfickan för att ta något.

- "jag hoppades verkligen att du hade förändrats Jenny, att du äntligen kunde se, se att vi var skapade för varandra, utan dig är jag inget och utan mig är du inget." Jag kände hjärtat hoppa över ett slag och halsen dra ihop sig, det gjorde ont att bara andas. I hans hand glänste föremålet till när ljuset kom emot den.

- jag hoppades verkligen, yttrade han igen och fällde upp fickkniven. Det hade gått tre år men jag kunde känna igen den kniven vart och när jag än var. Det var samma kniv.

- nu måste jag få dig att förstå.

Ett längre kapitel för att göra upp för gårdagens sakande kapitel 🥰
Rösta och likea så blir jag super glad💕