Ett nytt liv

"Knight in shining armour"

Jag nickade mot trapporna när Dylan och jag gjorde ögonkontakt. Han fattade vad jag mena och vi båda gick upp för trapporna, vi sket i att personerna i receptionen skrek åt oss att vi inte fick gå in. Våning för våning brast vi in i personers hotellrum, konstigt nog var de flesta inte låsta, de som var låsta kunde vi lätt öppna upp med axeln. Personerna som bokade rummen här var uppenbarligen inte rädda för att bli påkomna med att göra något.

Hotellet hade totalt 8 våningar med runt 15 rum på varje våning. Vi befann oss nu på den åttonde våningen vilket såg ut att vara en takvåning, vilket då medförde att det endast fanns två rum här uppe. Dylan tog den närmast och jag den längst in. Jag slängde kraftigt med axeln mot dörren och den här rummet måste vara dyrare för dörren rubbades inte. Jag visste inte vilket som var värre, olåsta dörrar eller låsta dörrar.

Jag backade och tog sats innan jag ytterligare än gång, med all kraft jag hade, slängde mig mot dörren, axeln före. Den där gången brast dörren vidöppen. Jag hämtade andan medan jag skannade rummet, jag såg blod på golvet så jag visste att det inte kunde vara bra. Jag hörde någon spola i toaletten och snart kom mannen från baren ut. Han hade en handduk i  handen som han torkade sin kniv med. En ilska for igenom mig. Han såg förvånad ut och stelnade till. Jag tog ett språng fram och smacka till honom rakt på trynet så han for bak och ramlade på golvet. Dylan från rummet bredvid måste ha hört slagsmålet för han kom in springandes. Även han la märke till blodet på golvet och sprang fram till blodet och dess källa istället. Jag stod kvar hos mannen från baren. Han reste på sig med handen för hans blödande näsa. Spottade ut blod på golvet bredvid och stirrade illasinnad.

- vart är han, vart fan håller sig jäveln gömd? Jag plockade fram pistolen och riktade den mot hans panna. Han började flina istället för att bli rädd, inte alls den effekten jag hade hoppats på men det får duga. Jag slängde en blick på Dylan och Leah, han höll på att hjälpa henne ur några kedjor. Vilken jävel kedjar upp kvinnor mot deras vilja? Jag kände en ilska bubbla upp inom mig igen, jag skulle ha kunnat lura mig själv med att säga att ilskan var över honom, att han kedjade upp henne, men ärligt talat var ilskan över mig, att jag lät henne hamna i den här situationen.

Dylan hjälpte henne att stå upp, jag kunde se att han hade skärt henne vid sidan av hennes midja. Hon höll för såret för att stoppa blödningen så gott som det gick. Hon haltade fram, tog stödet, för att kunna stå rakt upp, från Dylan.

- tänker du svara på frågan eller föredrar du att jag ska skjuta? Jag omslöt fingret runt avtryckaren och jag la märkte till att han la märkte till den lilla gesten jag gjorde.

- skjut om du vill, jag kommer inte säga något alls! Spottade han ur sig och blängde först på mig innan hans blick åkte till Leah.

- vi kommer se varandra i helvetet, sa han och flina. "Du kommer aldrig att bli av med mig, jag kommer alltid finnas där." Jag kunde se att Leah var obekväm. Jag undrade om de kanske redan kände varandra från innan. Det skulle inte ha varit så förvånande med tanke på att hon var en cold blooded, och de samarbetade med the hounds.

- Det är slut med snicksnacket, om du inte vill vara till någon nytta, visst, det är upp till dig. Jag siktade pistolen mot hans huvud. Han vägrade kolla på mig eller pistolen utan fortsatte bara stirra på Leah. Det här var inte min död att göra, Leah har uppenbarligen gått igenom mer med honom än jag, om någon förtjänar att döda honom så är det hon. Jag la märke till att hennes blick var fastklistrad på pistolen.

Jag vände den ner så munstycket riktades mot golvet och höll om stommen. Leah kollade för först gången på mig under hela den här situationen. Hon såg förvånad och frågandes på mig. Jag märkte att hon inte grät, hon blev knivhuggen och blöder aktivt, men hon lät inte en tår fällas. Jag tog ett steg mot henne och såg att mannen följde mig med blicken.

- om någon förtjänar att döda honom så är det du, sa jag och räckte henne pistolen. Hon tvekade. Hon stod och stirrade på den ett tag, tackade varken ja eller nej. Sedan tog hon skakigt emot den. Hennes grepp om pistolen hårdnades och hon stirrade på den ett tag. Hon kollade sedan på mannen och tog ett steg närmare honom. Dylan följde efter för att stödja henne men hon avböjde vänligt hans hjälp och haltade sakta fram närmare honom. Jag var rädd för att mannen skulle ge sig på henne igen för hon var inte alls stabil nog för att kunna stå på egen hand men han verkar själv fastfrusen på plats. Jag tog ändå diskret ett steg närmare dem ifall han skulle förmå sig att ge på henne, bara utifall.

Hennes hand skakades när hon riktade pistolen mot hans huvud men efter ett tag skakade handen inte lika mycket. Det var inte förens nu jag la märkte till att jag observerade henne till varenda detalj. Hon blundade och tog ett djupt andetag, andades ut och öppnade ögonen.

- det här är för allt du fick mig att gå igenom. 

Ett skott avfyrades, en livlös kropp föll till golvet, pistolen lämnade handen och föll mot golvet. Allt skedde i slowmotion. Hon torkade bort en enstaka tår som rann innan hon vände sig om och tog stöd av Dylan igen, de båda började göra deras väg ifrån rummet men jag kunde inte röra på mig. Hon hade endast viskat orden, tillräckligt högt för att han skulle höra men orden var inte avsedda för våra öron, Dylan stod för långt bort för att ha kunnat höra dem men jag stod mycket närmare och uppfattade de precis. Orden ekade i mitt huvud, jag ville veta vad hon menade.

Glöm inte att rösta och lämna gärna tankar om kapitlet i kommentarerna 💕💕