Ett nytt liv

"One weak moment"

Leahs perspektiv

De skickade mig direkt till sjukvårdsavdelningen när vi kom hem igen. Jag hade inte kraften till att protestera och jag skulle ändå inte ha protesterat även om jag hade energin. Jag ville bara lägga mig ner och inte bry mig om någonting, låta mig bli omhändertagen. Det hade varit några tuffa timmar för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag hade inte ens börjat smälta in allt som hände idag, jag visste att om jag började göra det nu medan de plåstrade om mig så skulle jag bryta samman så jag höll det inom mig, fokuserade på ilskan jag fortfarande hade kvar i mitt hjärta. Doktorn sa att jag var gott som nytt och att jag hade tur att kniven inte gjorde några långvariga skador. Om hon bara visste hur många långvariga skador jag redan led utav. Tanken fick klumpen i halsen att lägga sig och jag kände ögonen lätt vattna till. Jag tackade henne och började göra min väg ut, hon ropade efter mig och påminde mig om att ta det försiktigt de närmaste dagarna, jag nickade och tackade henne igen innan jag gick tillbaka till mitt rum.

Rummet var precis som den var innan jag lämnade. Jag slängde en blick på klockan som visade att den var väl över midnatt. Jag gick in till garderoben och tog det första plagget jag kom åt. Jag gick sedan in till badrummet och knuffade igen dörren lite lätt. Jag ville komma ut ur klänningen jag fortfarande bar, min hud under kliade av obehag. Jag lyckades slingra mig ur klänningen som föll till golvet. Jag hoppade in i duschen och satte på vattnet, den var brännandes het. Efter att ha tagit några djupa andetag stack jag ner huvudet under duschhuvudet och kände den varma vattnet rinna längs min kropp, från huvudet till tårna. Det brändes så att det gjorde ont men jag drog ändå inte undan. När vattnet nådde såret ryckte jag till och bet mig själv i läppen så jag inte skrek rakt ut. Jag kände andetagen snabba till men jag lugnade ner mig igen när smärtan återigen blev hanterlig.

Jag stod så några minuter till, vägrade tänka på något annat än att bara andas in och ut. Undra vad som skulle hända om jag bara slutade att andas? Tanken var frestande, jag bet mig själv på underläppen, vad hade jag kvar att förlora? Mitt huvud var fortfarande under det rinnande vattnet. Jag andades ut luften jag hade i mina lungor, lutade mitt huvud upp mot duschhuvudet, utan att andas in på nytt. Efter några sekunder började lungorna att värka och hjärtat dunkade desperat mot bröstkorgen. Jag tänkte om jag bara höll ut i några sekunder till så kanske det skulle sluta att dunka, allt kanske skulle sluta att göra så jäkla ont hela tiden. Men jag klarade inte av det, jag flämtade efter luften som jag drog undan mitt huvud från det brännande, rinnande vattnet. Svag, det var vad jag var.

Jag hoppade ut ur duschen och fick en glimt av min röda kropp på spegeln framför mig. Jag sköt undan bilden i mitt huvud och slängde på mig plagget jag tog med mig, vilket visade sig vara en over-sized tröja. Min blick fastnade återigen på spegeln framför mig, den här gången täckte tröjan min röda kropp och alla ärr och märken som gömde sig under. Jag tog ett steg fram mot spegeln, ett till och ytterligare ett till tills jag stod framför den, mina händer hårt gripandes om handfatet framför mig. Jag stirrade på kvinnan framför mig men allt jag såg var flickan inombords, flickan som gick igenom så mycket skit men som fortfarande står här på sina två ben. Knappt, tillade jag sedan.

Mina tankar driftade vidare mot kvällens händelser och det kändes plötsligt som ett pang till hjärtat. Jag började smälta in allt jag hade gått igenom under de senaste timmarna, alla känslor som kom upp, de som jag hade grävt och begravt djupt inom mig. Jag återupplevde allt återigen. Det gjorde mig ilsken att det fortfarande påverkade mig såhär. Jag trodde jag hade kommit över det, visst några mardrömmar här och där men ingen av de hade brutit mig ner såhär mycket som nu. Att ha sett honom idag fick mitt blod att koka men också mina ben att darra av fasa. Jag hatade mig själv för att jag var rädd för honom, jag hatade mig själv så mycket att jag, av ilska, slog till spegeln framför mig med knytnäven. Spegeln darrade till där den hängde men hade en spricka som spred sig längsmed ramen.

Jag drog åt mig handen igen och såg blodstänken från min näve på spegeln. Jag drog frustrerat handen genom mitt blöta hår och kände de kvävda snyftningarna komma till ytan. Jag sköt undan impulsen till att bryta ihop och gråta men en blick på den naiva flickan framför mig fick mig att brista i gråt. Min hand for upp till min mun för att tysta snyftningarna som jag vek i dubbel. Jag ville inte det här längre. Jag fortsatte kväva mina snyftningar som jag backade undan från spegeln, jag kunde inte se på mig själv utan att bryta ihop, om och om igen. Jag backade tills min rygg slog emot väggen. Jag gled ner längsmed den tills jag nu satt på golvet, med mina knän mot min bröstkorg, händerna för ansiktet så jag kunde gråta in i dem.

Jag talade om för mig själv att jag inte längre behövde vara rädd, rädd för att han återigen skulle dyka upp i mitt liv utan förvarning. Jag hade försökt fly honom en gång innan men, då med, misslyckats. Men han kunde inte längre skada mig, jag var äntligen fri, på riktigt den här gången. Men varför kände jag mig inte det? Varför kände jag fortfarande den här rädslan? Varför kände jag mig fortfarande svag?

Lite inblick in i hennes huvud 🤪 glöm inte att rösta och lämna gärna era tankar om kapitlet i kommentarerna 💕