Ett nytt liv

"3 hours prior"

Brandons perspektiv

Jag satt och fifflade med en penna mellan mina fingrar, lät den sakta glida och vända sig om utan att falla. Jag var uttråkad kunde man lätt säga. Jag hade hörsnäckan i så jag kunde höra Leah hela tiden. Inget markant försiggick så jag suckade och lutade mig djupare in i sätet. Allt jag kunde höra var ändå bara musik så jag gissade att de var på dansgolvet. Jag tog av mig hörsnäckan så jag slapp höra den höga musiken i mina öron, men jag hörde fortfarande tillräckligt mycket för att kunna reagera om något hände, jag var trots allt ansvarig för det här uppdraget, därmed ansvarig för Leah. Jag släppte pennan i behållaren bredvid växellådan och plockade upp pappret som låg där. Vecklade upp den och scannade igenom innehållet. Den bestod av informationen till uppdraget. Jag tycktes känna igen namnet på mannen men kunde inte lägga fingret på vartifrån jag kände igen namnet, kanske från någon uppdrag eller gängmöte. Jag drog handen igenom håret och suckade frustrerat, varför tog det så lång tid?

Vi visste att mannen inne troligen jobbade för the hounds, vilket de i sin tur samarbetade med the cold blooded, jag behövde all information jag kunde för att ta ner dem, Jake skulle gå under och hans sista sekunder kommer bestå utav bedjande till sitt liv, och jag skulle stå där med pistolen riktad mot hans skalle, fingret vilandes på avtryckaren. Jag skulle kunna se rädslan i hans ögon, rädslan för att dö, för att dö så ung att man inte har hunnit uppleva livets alla nöjen. Sen skulle jag trycka lite hårdare på avtryckaren och panget skulle höras, precis som han gjorde mo...

Det var inte förens nu jag märkte att hörsnäckan inte längre gav ifrån sig något ljud. Jag lät pappret falla på mitt knä som jag tog upp hörsnäckan och kollade om den var påslagen, vilket den var. Jag kände mig lite illa till mods, hade den slutat fungera? Jag satte på mig hörsnäckan och hoppades på att den skulle aktiveras, vilket jag redan visste att den inte skulle.

- hallå... Leah? Sa jag och hoppades på att hon fortfarande kunde höra mig även om jag inte kunde höra henne.

- Leah lyssna noga nu, om du hör mig så vill jag att du avbryter uppdraget och kommer tillbaka nu, hör du mig? Kom ut nu! Jag hade en dålig magkänsla utav det här, jag ville tro att hon hörde meddelandet och var påväg ut men jag visste bättre. Jag slog frustrerat på ratten med näven. Fan, jag visste att jag inte skulle ha gått igenom med planen, den kändes för skeptiskt redan från början men mitt bedömande var fördunklade av mina känslor, jag skulle ha vetat bättre!

Jag öppnade bildörren och gick in i klubben, jag måste vara säker. Jag gick in och var direkt omgiven av klubbmedlemmar, folk som var fulla och hade en bra stund. Jag skannade dansgolvet där jag misstänker att hon var senast men såg ingen tjej i en röd långklänning. Jag gjorde ögonkontakt med en av vakterna som skulle ha koll på henne men även han skakade på huvudet, då han inte heller kunde lokalisera henne. Jag blev sur, de hade ett enda jobb och inte ens det klarade de av.

Jag gick ut ur klubben igen och ringde Dylan för han var den ända jag litade på som skulle komma med en lösning. Jag var frustrerad över mig själv, om jag bara hade lyssnat på honom skulle jag inte befinna mig i den här situationen och Leah skulle inte vara i fara just nu. Dylan svarade efter fjärde plinget , han lät inte glad.

- vad?

- jag behöver din hjälp, jag kan ha gjort ett misstag.

- vad har du gjort den här gången, sa han fortfarande lite småirriterad på mig.

- det handlar om Leah...

Tystnad, sedan hördes ett långt suck innan han reste sig upp från vad han nu satt i.

- vart ska jag möta dig?

- klubben.

Efter en kvart var han framme och jag gick igenom allt som hade hänt. Han var inte förvånad men definitivt besviken, ytterligare en person i mitt liv, som jag bryr mig om, som jag har gjort besviken.

- jag visste att något lurt försiggick när den där kvinnan kom igenom de där dörrarna, vad hette hon nu igen, Angie?

- något sånt. Så vad föredrar du att vi ska göra nu?

Han såg lite osäker ut innan han svara.

- inte för att jag inte litar på dig eller nåt men du lyssnade aldrig när jag sa åt dig Så jag typ tog saken i mina egna händer.

- vad gjorde du? Frågade jag förvirrat.

- jag kan ha lagt en spårare på hennes klänning.

- Va? Jag var inget annat än förvirrad. "Hur lyckade du ens sätta dit den utan att hon märkte, När satte de ens till den?"

- det är inte det viktiga just nu... vänta, så du är inte sur?

- nej, varför skulle jag vara det? Frågade jag och undrade om även han såg mig som ett monster.

- för att jag gick bakom din rygg och gjorde något du troligen inte ville att jag skulle göra. Jag menar tänk om mannen hon var med skulle ha märkt spåraren och skadat henne för att han trodde att hon var en av oss, vilket hon är men du förstår min poäng.

- det skulle jag ha varit ja, men nu kan den hjälpa oss att hitta henne eller hur? Han nickade och tog fram sin telefon där vi kunde spåra henne. Vi båda hoppade in i bilen, jag i förarsätet och Dylan i passagerarsätet. Jag ringde efter lite backup, ifall det skulle bli nödvändigt. Jag är hellre säker än osäker.

Även om vi hade en karta att följa tog det oss en bra stund att hitta fram. Vi stod framför något som såg ut som en sliten motel på utsidan, i någon krök på gatan. Men när vi steg in var den väl dekorerad och morden, man visste direkt att det här inte är en plats för att locka kunder utan brottslingar som vill göra något dåligt. Jag kände ett sting av panik inom mig, kanske berodde det på att jag var ansvarig över henne, kanske berodde det på att jag var anledningen till att hon befann sig i den här situationen från början. Vad det än var visste jag att jag inte kunde låta något ske henne.

Glöm inte att rösta om ni tyckte om kapitlet och lämna gärna nån kommentar när ni väl håller på 🥰