Ett nytt liv

"Eventful evening"

Jag gick tillbaka till Zoeys rum efter att ha återhämtat mig från den tidigare händelsen. Dock var dörren på glänt när jag närmade mig hennes rum. Jag stack in huvudet och såg att ingen var där. Det var konstigt för Zoey hade inte lämnat sitt rum sedan den händelsen. Jag kände en oro växa sig i magen på mig.

- Zoey? Ropade jag lite osäkert. Inget svar. Jag kollade runt på hopp om att hitta någon jag kunde fråga om Zoey men ingen var där. Hela huset var tomt. Alla måste ha gett sig iväg till vart uppdraget nu var. Jag började springa upp och ner i hela huset och ropa på Zoey när jag kom på att alla förutom husets läkare borde ha gått till uppdraget. Jag började göra min väg dit på hopp att kunna fråga henne om vart Zoey kunde vara.

När jag kom fram var hon förvånad över att se mig.

- har det hänt nåt? Har sömnen kommit ut? Frågade hon oroligt och började pilla på min tröja.

- nej det är inte det. Sa jag och puttade vänligt bor hennes hand. "Jag hade hoppas på att du skulle veta vart Zoey var?"

- jaha. Hon såg lättad ut. "Hon är i rummet bredvid" sa hon och log vänligt innan hon vände sig om och gick in i hennes arbetsrum igen.

Jag var förvirrad, var Zoey skadad? Jag gick mot rummet bredvid och såg att det stod ER på den, emergency room. Jag kände hjärtat sjunka, vad hade hänt? Jag slängde snabbt upp dörren och såg Zoey sitta på en stol, hon vände sig om och gjorde ögonkontakt med mig. Jag var så lättad att det inte gick att beskriva det med ord. Men sen såg jag tårarna rinna längs hennes ansikte och sen såg jag en kropp liggandes på sängen bredvid henne. Det var Tyler. Jag gick fram till henne och omfamna, utan att säga ett ord. Hon började bryta ihop ännu en gång som hon lät tårarna absorberas av min tröja.

Efter att ha låtit de sista tårarna rinna började hon lossa på greppet om min tröja, så även jag släppte lite på henne. Hon kollade på mig med hennes gråtfärdiga ögon.

- j-jag borde i-inte ha p-puttat i-iväg h-honom, sa hon mellan hennes snyftningar. Jag omfamna henne igen och lät handen åka upp och ner över hennes rygg.

- det här är inte ditt fel Zoey, det är är ingens fel.

- d-det s-skulle inte ha h-hänt o-om jag b-bara h-hade....

- nej, våga inte avsluta den meningen, förstår du. Jag kollade på henne med allvar i mina ögon. Hon bet sig på läppen och nickade efter ett tag.

- du behövde tid, det var rätt av dig, du förtjänade det. Tyler gjorde inte så för att du puttade iväg honom. Jag kollade på den tydliga skottet som kunde uttydas under den blodiga bandaget. "Han gjorde det för att han inte klarade av skulden han kände." jag vände mig om jag la mina händer på varsin sida av hennes ansikte och drog den till mitt så våra pannor var mot varandra. "Så jag säger till dig vad jag sa till honom, det här är inte din skuld att bära"

~~~~~~~~~~~~

Jag lämnade Zoey ensam med Tyler så de kunde ha lite ensamtid. Jag var påväg tillbaka till mitt rum för att somna, det hade varit en händelserik kväll, men än var den inte över. Ytterdörren öppnades med en så stor kraft att ett högt pang hördes när den slogs igen mot väggen. Jag stod på trappan, påväg upp, när jag hörde panget. Jag hoppade till och vände mig om för att se vad som försiggick. Genom dörren kom Dylan, bärandes på någon mellan sig och någon annan man. Mannen mellan dem såg döendes ut. Jag sprang fram till dem.

- vad hände?! Jag såg panikslagen ut när jag la märke till blodet på Dylans kläder.

- inte mitt, du skulle ha sett den andra killen, sa han skämtsamt när han såg att jag såg panikslagen ut.

- inte roligt! Sa jag och rörde honom och kollade så att han inte hade några skador.

- jag vet, men jag är okej, jag lovar. Men Brandon däremot... sa Dylan sorgligt innan han avbröts av ett stönande ljud. Jag vände min blick och såg Brandon halta sig fram genom dörren och höll sig vid sidan av sin mage som tydligt blödde. Jag kände en häpen ljud lämna mina läppar.

- du ser själv, med det sagt började han gå med den döendes mannen mellan sig och jag hörde även honom ropa på någon att hämta Angie. Jag tyckte att namnet lät bekant men jag kunde inte bry mig om det just nu. Jag sprang fram till Brandon och utan att riktigt tänka så tog jag tag om honom och drog hans hand över mina axlar så han kunde ta stöd från mig. Haltandes gick vi framåt.

- vart är läkaren?! Ropade jag.

- det är ingen idé, Angie är redan upptagen med alla de andra skadade, sa Brandon hisnades mellan orden som det sved att prata eller göra något överhuvudtaget.

- m-men du är ju ledaren! Borde inte du p-prioriteras?! Frågade jag lite mer förbannat än menat. Jag förstod inte riktigt varför jag hade en sån panik. Han fnös skämtsamt till bredvid mig. Jag kollade förvirrandes på honom.

- mina gängmedlemmar är lika viktiga för mig som mig själv. Plus jag är inte döendes, jag har nog det bättre än vissa här.

Jag himlade med ögonen och drog med honom till den närmaste dörren jag kunde hitta. Jag öppnade dörren och såg att det var en badrum.

- sätt dig ner där nu! Sa jag och pekade på toaletten. Han satte sig ner och stönade till av smärta. Jag letade snabbt igenom badrumsskåpet och hittade en första hjälp låda. Lättat tog jag tag om den och vände mig om. Jag såg att Brandon hade börjat blöda ner badrumsgolvet. Återigen fylldes jag av panik.

- ta av dig tröjan! Sa jag som jag började plocka fram bandage och stygn. Han kämpade för att ta av sig tröjan men den minsta rörelsen fick honom att vika ihop av smärta. Fan då. Jag gick fram och tog tag om en sax som låg på sidan av handfatet. Jag klippte upp tröjan och slet den av honom. Han såg så road ut som man kunde i den situationen.

- våga bara säga något! Sa jag argt och gjorde i ordning stygnet. Han skrockade till lite lätt men slutade genast när han insåg att det gjorde ont.

- det här kommer göra ont, sa jag men innan han hann säg något så la jag duken med rengöringsalkoholen mot såret. Jag hörde han hisna till av smärta men han visade inte mer än så. Jag började strax efter sy ihop såret så gott jag kunde.

- hur kan du det här? Frågade Brandon som han satt där lutad mot toaletthuvudet.

- erfarenhet skulle jag säga, jag har sytt upp många under min livstid, jag har till och med sytt ihop mig själv, sa jag halvt skämtsamt som jag sydde ihop de sista stygnen. Han lutade sig fram igen när jag reste på mig för att plocka ihop sakerna igen.

- vill du prata om det? Frågade han efter ett tag.

- nej. Sa jag och räckte honom några smärtstillande tabletter. Han tog dem utan att klaga.

- gå och lägg dig ner, jag ska bara plocka ihop här. Han nickade och sa inget emot och gjorde som jag sa. Jag la tillbaka förstahjälpen lådan och torkade upp blodet som hade samlat sig under honom. Jag suckade och insåg hur mycket det här påminde mig om mitt gamla liv. Hur kommer det sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag aldrig riktigt fly mitt förflutna?