"Vilken tönt jag är va?"
"Den vackraste tönten"
Stella, en storstadstjej från Stockholm åker utomlands med sina kompisar strax efter studenten. Där stöter hon på Dante, en medlem i gruppen Hov1.
Vad händer när man faller för någon som hela Sverige k...
Jag ville också kommentera "grattis, jag älskar dig", men det kunde jag inte.
Jag åkte in till skolan en snabb stund, det var bara någon timme jag behövde vara där, sen kunde jag åka hem igen och fortsätta plugga där. Jag åkte dock in till stan en stund innan jag åkte hem. Det var en del saker jag behövde köpa, och då kunde jag lika gärna passa på och äta lunch med Cornelia som hade lunchrast.
"Är det bra?"
"Jag jobbar på det"
"Han fyller år idag" Jag nickade.
"Mm, 23" Jag skrattade till lite.
"Du vet, det komiska är att vi satt för någon månad sen och pratade om hans födelsedag, och då var allting så bra" Fortsatte jag.
"Jag vet, saker blir inte som man tänkt sig"
"Det har jag märkt. Men vi ska inte prata om mig, vad händer mellan dig och Ludwig?" Cornelia flinade lite.
"Mm, man kan nog kanske säga att vi är tillsammans"
"Va?" Skrek jag nästan ut och satte händerna för munnen. Vi fick några blickar på oss och Cornelia skrattade åt mig.
"Mhm"
"Men va? Nu får du berätta"
"Okej okej. Han hörde av sig för ett tag sen och ville ses. Han berättade att han hade insett att han faktiskt har känslor för mig och ja, jag har det fortfarande för honom även fast jag inte trodde det"
"Åh, vad kul Cornelia, verkligen. Jag är så glad för er skull" Jag log mot henne och hon besvarade leendet.
"Tack Stella, jag hoppas du mår bättre snart också" Vi åt upp lunchen. Cornelia kollade på klockan och började ta sina saker.
"Jag måste tillbaka till jobbet, men det var jättemysigt att ses"
"Detsamma" Vi kramade om varandra och Cornelia sprang iväg. Jag kollade på klockan och insåg att jag också hade rätt bråttom för att hinna med bussen hem. Jag brukade nästan alltid åka tunnelbana men idag kände jag för att ta bussen, lite omväxling har väl ingen dött av?
Jag småsprang till busshållplatsen i hopp om att jag skulle hinna i tid. Samtidigt höll jag på att sms:a med Emma så jag hade inte så bra koll på vart jag gick. Plötsligt tog det stopp och jag tappade min mobil i backen. Jag hade lyckats gå in i någon, precis som när jag och Dante träffades.
"Förlåt" Sa jag och böjde mig ner för att ta upp mobilen, ingen spricka, puh. Jag reste mig och fick en chock när jag såg vem jag hade gått in i. Av alla människor hade jag lyckats gå in i Dante.
"Ehm, hej" Var det enda jag fick fram.
"Hej"
"Grattis på födelsedagen"
"Tack" Han log lite svagt.
"Jag, eh, jag har bråttom till bussen, som jag säkert redan har missat" Jag skrattade till lite.
"Visst, vi ses" Dante gav mig ett leende och gick iväg. Jag hade saknat hans leende. Jag hade saknat hela honom.
Jag kom på mig själv att stå och tänka på Dante istället för att skynda mig till bussen. Klockan hade blivit halv två, vilket betydde att bussen hade gått. Verkade som att jag fick ta tunnelbanan ändå.
11 januari 2019
Jag vaknade upp mitt i natten, klockan var 04:06. Jag gick ut till köket och drack ett glas vatten.Jag kände mig inte ens trött, bara ledsen. Anledningen var, såklart, Dante. Jag var fortfarande kär i honom, jag visste inte hur jag skulle klara mig utan honom.
Jag hoppade upp på diskbänken där jag satt när vi blev tillsammans. Jag tänkte på alla minnen vi hade tillsammans. Alla roliga stunder, sorgliga stunder, kärleksfulla stunder. Alla stunder som jag saknade. Jag tänkte på känslan när han sa att han hade känslor för mig, känslan när han sa att han älskade mig, känslan varje gång han kysste mig.
Tröttheten slog till helt plötsligt och jag hoppade ner från diskbänken. Jag satte mobilen som nästan hade laddat ur på laddning och gick sen och la mig i sängen igen. Även fast jag var trött tog det ett tag innan jag somnade, jag hade Dante i tankarna.
Nästa gång jag vaknade var det av väckarklockan som gick igång. Skola igen. Jag tog mig upp ur sängen och som vanligt gick jag ut till köket för att dricka en kopp kaffe och äta en snabb frukost. Jag gjorde sen iordning mig, precis som vanligt, inget nytt.
Jag började gå ner till tunnelbanan för att åka till skolan. Hörlurarna var i och spelade min spellista på hög volym. Jag var så trött, det kändes som att mina ben skulle vika sig närsomhelst.
"Stella!" Jag vände huvudet bakåt.
"Hej Ludwig!" Han kom fram och kramade mig.
"Är det bra?"
"Ganska. Hur mår du?"
"Riktigt bra faktiskt"
"Jag förstår det, jag hörde om dig och Cornelia. Jätteroligt ju"
"Tack, det känns jättebra" Jag nickade och log mot honom. Jag var verkligen riktigt glad för deras skull, Cornelia förtjänade verkligen äkta kärlek i sitt liv.
"Men ta hand om henne" Jag pekade på honom och höjde ögonbrynen.
"I will"
"Okej, bra"
"Vart är du påväg?"
"Skolan, suck" Han skrattade lite åt mig.
"Härligt. Jag ska till Da..." Han stannade upp mitt i ordet och stelnade till.
"Det är lugnt Ludwig" Han slappnade av lite.
"Jag ska till Dante" Jag nickade och kollade ner i backen.
"Men han ligger nog och sover så jag kommer väl få dra upp han" Fortsatte Ludwig. Jag lyckades få fram ett litet leende så det inte var alltför tydligt att jag mådde dåligt.
"Jag måste dra så jag hinner i tid, men vi ses Ludwig"
"Det gör vi, ta hand om dig"
"Detsamma" Sa jag och kramade om honom innan jag fortsatte gå ner till tunnelbanan.
