den vackraste tönten | D.L

T J U G O E T T - I N L Ä M N I N G

28 september 2018

"Jag måste nog söka ett jobb, jag kan liksom inte leva på studielån i flera år" Jag och Cornelia satt utanför min skola och väntade på bussen som skulle ta oss hem till Cornelia. Hon hade varit i närheten av min skola när jag slutade så hon mötte upp mig och så bestämde vi oss för att åka hem till henne. Jag hade en ganska stor inlämning jag var tvungen att jobba på så Cornelia hade lovat att hjälpa mig och att fixa mat åt oss.

"Ja, det är väl smart. Jag kan kolla om jag kan få in dig på caféet" Cornelia extrajobbade på ett café inne i stan, som hon faktiskt trivdes bra på. Jag hade gärna jobbat med något annat, men det är väldigt lättförtjänta pengar så jag var nog tvungen.

"Kan du? Det vore jättesnällt"

"Ja, absolut. Jag pratar med min chef nästa gång jag jobbar"

"Tack snälla du" Jag gav henne en lätt kram. Strax därefter kom bussen och vi gick på.

Hemma hos Cornelia satte jag mig direkt på hennes säng och tog upp datorn. Cornelia gick ner till köket för att laga mat till oss. Jag fick världens flow så fort jag började skriva men jag avbröts när min mobil började ringa.

"Hallå"

"Hej älskling"

"Dante, hej" Jag log när jag hörde hans röst.

"Vad gör du?"

"Är hemma hos Cornelia, jag håller på och skriver en inlämning. Vad gör du?"

"Vi är i studion, jobbar på några låtar och så"

"Okej, kul. Kan jag ringa när jag kommer hem? Jag måste bli klar med detta"

"Ja absolut, puss"

"Puss" Jag slängde mobilen på sängen och fortsatte skriva. Cornelia kom upp med två tallrikar pasta en stund senare och jag pausade mitt skrivande. Min mage kurrade till. Eftersom jag var mitt uppe i skrivandet så hade jag glömt bort att jag var hungrig.

"Åh vad gott!"

"Jag hoppas det. Vi hade inte så mycket hemma så det blev pasta med tomatsås" Hon sträckte mig en tallrik. Jag tog en tugga och det smakade underbart. Jag hade inte ätit något sen lunch.

"Det var jättegott Cornelia, tack!"

"Ingen fara. Vad bra!"

"Hur känns allt med Ludwig?" Cornelia kollade upp på mig och såg nästan lite ledsen ut. Det var nästan så att jag ångrade mig lite att jag ställde frågan, jag ville inte göra henne ledsen, men samtidigt så är det bra att hon pratar om det.

"Det känns okej"

"Cornelia?"

"Okej, jag saknar honom. Men jag tror inte han saknar mig"

"Varför inte?"

"Jag tror bara inte det. Jag får den känslan"

"Men du måste prata med honom isåfall så du vet. Du måste kunna gå vidare om han inte känner samma sak"

"Jag ska, ikväll"

"Jaha, har ni bestämt träff?"

"Ja, jag skrev till han igår"

"Okej, det kommer gå jättebra. Säg det du sa till mig bara och har han inga känslor för dig så är det hans förlust" Jag la min hand på hennes och log. Jag såg att hon var nervös så jag försökte lugna ner henne. Vi åt upp maten och pratade om annat. Cornelia hjälpte mig med min skrivuppgift och 2000 ord senare var den klar.