den vackraste tönten | D.L

F E M T I O T R E - V A CK R A S T E T Ö N T E N

11 maj 2019

Dantes perspektiv

Klockan var 20:03, jag och Ludwig satt i hans bil påväg in till, något, jag vet inte ens vad. Han hade dragit med mig. Jag var trött och ville egentligen bara sova, men han hade tvingat med mig.

"Vart ska vi Ludwig?" Jag lät trött och irriterad.

"Du får se"

"Jag hatar överraskningar"

"Inte den här" Jag suckade åt honom och drog upp mobilen ur fickan. Jag kollade igenom mina notiser, det var mestadels från olika fanpages. Jag hade några sms från mamma som jag passade på att svara på också.

Jag kollade upp och började få mina misstankar om vart vi skulle. Fan Ludwig.

"Ludwig, vafan. Tror du inte jag kan den här vägen?" Han svarade inget. Några minuter senare stannade han bilen utanför en byggnad.

"Vänta här" Sa Ludwig och gick ut ur bilen. Jag såg att han tog fram mobilen och ringde upp någon. Dem pratade i någon minut innan han öppnade bildörren och hämtade mig.

"Jag vet vart vi är Ludwig"

"Ja, det fattar jag väl. Du förstår säkert varför vi är här också?"

"Jag kan ju tänka mig varför. Tror du verkligen det är en bra idé?"

"Ja, det är det. Du har aldrig mått så bra som med Stella, ni hör ihop"

"Hon kanske inte tycker det längre"

"Det gör hon, jag vet det. Och det ska du ta reda på nu" Jag gick ut ur bilen och följde med Ludwig in i trapphuset.

Stellas perspektiv

"Cornelia, det är lördag kväll, vill du inte dra någonstans?"

"Nej, vi kan väl bara stanna hemma?"

"Okej, visst, det låter väldigt olikt dig bara" Hon ryckte på axlarna. Cornelia hade kommit över för en halvtimme sen. Hon hade inte haft någon direkt anledning, hon ville bara hänga sa hon. Jag tvekade dock på det, hon verkade stressad och hon kollade på klockan om och om igen, som att hon väntade på något. Jag försökte ignorera det och tänka att jag bara var naiv, men tillslut gick det inte.

"Okej, vad är det som händer?" Hon kollade upp från sin mobil.

"Vadå?"

"Du verkar stressad, kollar på klockan hela tiden, vill inte gå ut och göra något? Det är inte likt dig"

"Det är inget. Jag väntar på ett samtal"

"Ett samtal? Från vem?" Hon öppnade munnen för att svara men ringsignalen gick precis igång.

"Saved by the bell" Mumlade jag. Hon gav mig en suckande blick och gick ut till köket för att svara. Jag kunde höra vissa delar av vad hon sa, men jag fick inte ihop det till vad samtalet handlade om, eller vem hon pratade med. Det tog någon minut innan hon kom tillbaka till vardagsrummet igen.

"Vem var det?"

"Du får se"

"Får se vad?"

"Lugna dig, du kommer fatta" Nu förstod jag ingenting. Vad höll hon på med? Vad var det jag skulle förstå?

"Cornelia, nu får du fan ta och berätta vad som händer" Hon kollade på mig. Det ringde på dörrklockan. Jag kollade med en konstig blick på henne och gick sen ut till dörren. Cornelia stod bakom mig.

"Kom ihåg att vi gör detta för att vi bryr oss om er" Sa hon precis innan jag öppnade dörren.

Ludwig och Dante.

Jag kollade förvirrat bak på Cornelia som flinade och såg nästan lite stolt ut.

"Ni behöver prata" Sa Ludwig. Cornelia tog på sig skor och jacka och trängde sig förbi mig ut till trapphuset. Jag gjorde en gest till Dante att han skulle komma in.

"Lycka till" Sa Ludwig och Cornelia innan dem stängde igen dörren. Jag och Dante kollade på varandra, tyst. Jag ville egentligen bara kasta mig över honom, men istället stod jag bara still.

"Hur mår du?" Dante bröt tystnaden.

"Jo, det är väl bra. Själv?"

"Samma" Jag nickade. Dante tog av sig skorna och vi gick in till köket. Jag hoppade upp på diskbänken och Dante satte sig på en stol vid matbordet. Jag tror ingen av oss visste vad vi skulle säga. Inom mig hade jag så mycket jag ville säga, jag ville säga hur mycket jag älskade honom, hur mycket jag saknade honom, men varje gång jag försökte kom det inte ut några ord.

"Du är fin" Sa Dante. Jag log lite svagt.

"Tack, du med" Det blev tyst en liten stund till. Dante tog ett andetag.

"Vad håller vi på med Stella?"

"Vad menar du?"

"Jag saknar dig, och jag har saknat dig ett långt tag" Han reste sig upp. Lyckan spreds i hela min kropp. Dante saknade mig. Jag ville säga jag saknar dig också, men det var andra ord som kom ut.

"Julia då? Jag tror inte hon skulle uppskatta detta"

"Det är slut. Hon sa att hon kunde se att jag fortfarande hade känslor för dig"

"Har hon fel?" Han gick närmre mig.

"Nej"

"Jag saknar dig också. Men att komma över dig var det svåraste jag behövt göra. Jag skulle inte klara av det igen"

"Då ser vi till att vi inte behöver göra det igen. Jag vill ha dig, ingen annan, för jag älskar dig Stella" Nu stod han precis framför mig.

"Jag älskar dig också Dante" Sa jag och pressade mina läppar mot hans.

12 maj 2019

Jag kollade på Dante som sov. Jag låg bredvid honom och drog bort en hårslinga från hans ansikte. Han var så fin, den finaste jag visste.

Han började öppna sina ögon försiktigt. Det var precis som första natten vi spenderade tillsammans. Han log när han såg mig.

"Hej" Sa han försiktigt.

"Hej"

"Kollar du på mig när jag sover?" Han flinade.

"Vilken tönt jag är va?" Han rullade över och kysste mig.

"Den vackraste tönten"