Tainted // d.l

fem

När den stora visaren slår över till tolvan och klockan är prick fem rycker jag åt mig min redan färdigpackade väska och styr stegen mot Dantes kontor. Den här gången är jag klok nog att knacka innan jag går in och ställer mig framför honom där han sitter i hörnet av soffan med datorn i knät. "klockan är fem nu så jag drar." stressat försöker jag knäppa skinnjackan men det slutar med att dragkedjan fastnar i innertyget.

"fine men jag vill ha dig här i morgon klockan åtta. Vi har fått ett nytt kontrakt och det finns massor med papper att ta hand om." Mina bruna ögon rullar några varv vilket han som tur är inte märker.

"Det är lördag i morgon och jag har saker med familjen inplanerat". För det var ju sant. Om pappa nu är på sjukhuset och är dålig lär han bli kvar där i någon dag vilket även jag planerar att bli. Dante suckar högt medan han placerar datorn bredvid sig och reser sig upp. Den vita skjortan han bär har åkt upp en bit och visar inte bara den trimmade magen utan även en bit av en tatuering. När han märker att jag stirrar på honom flinar han stort och faktiskt en aning stolt för att sedan dra ned den.

"Leyla, jag bryr mig inte om att det är lördag och inte heller om du måste ställa in dina planer. Klockan åtta ska du vara här. Slutdiskuterat!". Med en vädjande blick och ett litet leende tittar jag upp på honom. "jag kan verkligen inte ställa in det. Men om jag får börja vid lunch kan jag stanna här och jobba hela natten?" Till en början ser det ut som om han ska skrika på mig men sedan mjuknar något i hans blick. "Okej! Klockan tolv och inte en sekund senare!" Jag tackar innan jag springer igenom den långa korridoren så att ljudet från mina klackar ekar.

Sjukhusets sterila miljö ger mig kalla kårar. De senare åren har vi spenderat många timmar här men ändå har jag inte vant mig vid lukten av desinfekteringsmedel och inte heller ljudet av de pipande maskinerna. Yousef, som skulle möta mig i entrén, kom aldrig så jag får leta mig till rum 734 där pappa ligger. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att mötas av men som så många andra gånger ser jag framför mig hur läkaren beklagar sig och meddelar att cancern är tillbaka. När jag svänger in i den rätta korridoren står mamma utanför ett av sjukhusrummen och pratar med en läkare. Även fast mina föräldrar har varit skilda i snart tolv år är de alltid vid varandras sidor när något händer. Det är rätt fint tycker jag. Bara för att man inte älskar varandra längre betyder det inte att man inte kan vara vänner och finnas där för varandra.

När mamma ser mig spricker hon upp i ett trött leende för att sedan dra in mig i en varm kram. Hennes blonda hår kittlar mig i ansiktet men trots det kör jag in näsan i det och drar in doften av det schampoo hon använt enda sedan jag var liten.

"Pappa och Yousef är där inne" hon nickar åt den halvöppna dörren några meter fram för att sedan återgå till samtalet med läkaren. Jag knackar på innan jag kliver in och möter papps trötta blick. Trots hans mörka drag ser han likblek ut och de mörka lockiga håret, som både jag och Yousef ärvt, ligger som ett kaos på huvudet. "Hej pappa" säger jag medan jag försiktigt kramar om honom där han ligger inbäddad i sjukhussängen. "Hej mitt hjärta" mumlar han mot min hårbotten där han lämnar en kyss.

"Förlåt för att jag inte kunde komma tidigare men min chef är en idiot och lät mig inte gå förens jag slutat". Jag tittar på min papps trötta ansikte, han ler försiktigt, ett leende som inte är helhjärtat för det syns så tydligt att han har ont. Hans bruna ögon, som är så lika mina att det känns som att jag ser min egna spegelbild, glittrar inte som de brukar. Jag brukar kunna se hela livet i hans blick, pappa har alltid varit en glädjespridare, alltid varit skämtsam och rolig, det gör att det är tydligt när han inte har så mycket energi. Jag tar försiktigt tag i hans kalla, ådriga hand, ser hur nålen letat sig in i huden på hans handrygg. En klump bildar sig i halsen när jag försiktigt pressar mina läppar mot hans handflata, det gör så ont att se honom såhär, han förtjänar inte det här, inte för att någon gör det. Jag skulle inte ens önska detta för min värsta fiende, för jag ser hur min pappa, personen som alltid haft och kommer alltid ha min rygg, lider. Det som gör allt värre är att det inte finns något vi kan göra, vi är hjälplösa och det enda vi kan göra är att vara hoppfulla. Mamma placerar sin hand på min rygg, smeker mitt tjocka lockiga hår, ännu en likhet jag delar med min pappa.

"oroa dig inte, allt kommer bli bra" yttrar han med sprucken röst, jag nickar, försöker att intala mig själv att det kanske löser sig, att pappa kommer bli bättre. Mitt i allt övertygande så känner jag hur jag inte längre kan hålla undan mina tårar, så jag ställer mig upp, mumlar att jag snart kommer tillbaka innan jag lämnar rummet. Att gråta framför honom skulle bara göra allt värre, det är något vi alltid behöver påminna oss själva men även varandra. För att han inte ska förlora hoppet så måste vi försöka hålla den optimistiska fasaden, vi måste låtsas att vi vet att han kommer bli bättre. Men i själva verket så tror jag inte på det, trots att mamma och Yousef har värsta positiva inställningen så är det svårt för mig att tro på att det är sanning.

Glöm inte att rösta & kommentera<33

xoxo

Livetsheroin & Tilimas