Tainted // d.l

tre

Det är med tunga steg jag lämnar min lägenhet bakom mig och tar riktning mot byggnaden som tonar upp sig på andra sidan vattnet. En promenad på tjugo minuter över Västerbron och genom Rålambshovsparken denna varma vårmorgon är exakt vad jag behöver för att kunna förbereda mig inför den definitiva utskällning som väntar när jag anländer. Adrian hade verkligen försökt att få mig på andra tankar igår men när jag väl kom hem till min tvåa på Söder och la mig under de ljusgråa linnelakanen kom ångesten krypandes. Efter att ha bannat mig själv för att jag trotsade honom lovade jag mig själv att härmed följa de order jag får. Jag har inte råd att sabba den här chansen.

Direkt när jag stiger utanför hissdörrarna på våning åtta i det eleganta huset hör jag någon skrika mitt namn. Dörren till Dantes kontor är vidöppen och jag kan redan härifrån känna hans ilskna blick på mig. Han lyfter pekfingret och visar en 'kom hit' gest och jag gör genast som han vill. Utan att säga ett enda ord pekar han på dörren när jag har klivit in i hans kontor, jag antar att han ber mig stänga dörren vilket jag försiktigt gör samtidigt som jag drar ner den korta, fladdriga kjolen som åkt upp en bit över naveln. Han studerar mina rörelser där han sitter bakåtlutad i den bekväma kontorsstolen och jag drar efter andan innan jag öppnar munnen då han inte verkar vilja säga något.

"du ropade på mig?" frågar jag spydigt samtidigt som jag höjer på ett av mina noggrant noppade ögonbryn. Han nickar, fortfarande tyst men trots det så känns det som att hans dömande blickar talar till mig. Även fast att jag inte har känt honom längre än i en dag så syns det klart och tydligt på honom att han är arg och missnöjd. En kort nick mot stolen får mig ännu en gång att lyda hans order och sätta mig ned för att korsa mina nyrakade ben. "säg mig... Leyla" hans röst sprider en rysning längs min ryggrad, jag nickar för att han ska fortsätta efter att han stannat upp och yttrat mitt namn med en extra stark betoning. "Vad får dig att tro att du kan komma till mitt företag och själv bestämma arbetstider och vad som ska göras?" Jag drar in ett djupt andetag och biter mig hårt i läppen för att inte skrika ut min frustration över honom. Visst, han är chefen men bara därför behöver han inte domdera som om han vore härskare över världen. "Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande igår men jag har rättigheter liksom skyldigheter och det är bådas ansvar att de efterföljs." Blicken som tidigare varit fäst ut genom fönstret letar sig tillbaka till mig. Jag, som faktiskt tycker att jag formulerade det bra, blir chockad när han ställer sig upp med en sådan fart att de tre mapparna åker i golvet med en hög smäll. "Här är det jag som bestämmer! Om jag säger att du ska sortera tre pärmar i bokstavsordning följer du ordern och jag skiter fullständigt i om du måste stanna hela natten för att det ska bli klart."

Jag ska precis protestera när jag kommer på mitt löfte till mig själv. Inget ifrågasättande utan fullt fokus på jobbet. "Jag förstår" säger jag med ett påklistrat leende innan jag böjer mig ned för att plocka upp mapparna som jag nu måste sätta mig ned med och gruppera efter bokstävernas ordning. När jag står med ryggen vänd mot dörren och fångar upp det sista lösa pappret smälls dörren upp. En hög bussvissling får mig skrämt att räta på mig och vända mig om för att möta de hungriga blickarna från tre män. Nervöst drar jag i kjolen för att vara säker på att den inte har hakat upp sig någonstans och försöker att spela oberörd. Alla tre flackar med sina blickar mellan mig och Dante med höjda ögonbryn och ett varsitt äckligt flin på läpparna. De ser så nyfikna ut och deras blickar verkar inte vilja lämna min kropp. Snart börjar jag ångra klädvalet, kanske var det för utmanande, kanske var kjolen en aning för kort och blusen för djupt urringad. Jag brukar vanligtvis aldrig behöva tänka på det men nu kanske jag borde? Nu när jag ändå ska stöta på sådana män som verkar tro att de hamnat bakom kulisserna av en porrfilm, varje dag.

"Nya assistenten" förklarar Dante kort till sina vänner medan han rotar runt i en av lådorna tillhörande skrivbordet. "En sexig sådan ser jag" Det är killen med halvlångt brunt hår och lika lysande ögon som Dante som yttrar sig. "Skoja inte" mumlar Dante fram medan han triumferat drar upp två vadderade kuvert och räcker över det till killen iklädd ljusblå skinnjacka och han med det långa blonda håret. Chockat stirrar jag på min chef som precis erkänt att jag är sexig. Frågan är om jag ska vara glad eller känna mig en aning kränkt när det kommer från honom?

Dante vänder sig mot mig och möter min blick som jag snabbt viker ner i golvet. "vad gör du kvar här? stick iväg och börja arbeta!" snäser han högt vilket får mig att rycka till och pressa pärmarna mot bröstet för att försöka dölja min synliga klyfta från männens suktande blickar. På skakiga ben lämnar jag kontoret, placerar pärmarna på skrivbordet med en duns och greppar tag om vattenflaskan jag alltid försöker att ha med mig vart jag än går. Vatten ska nämligen vara lösningen till allt enligt ungefär alla skönhet- och livsstilssidor. Den halvfulla vattenflaskan är nu tom då jag klunkat i mig all vatten, deras törstiga blickar gjorde mig en aning uttorkad - på alla möjliga sätt som en kvinna kan bli uttorkad på av ett sådant beteende och den skev kvinnosynen. Att det första de gjorde var att kommentera mitt utseende är helt absurd, vidrigt faktiskt. Fan vad man tror att objektifierande av kvinnor borde ha upphört för ett bra tag sen men det har tydligen inte ett gäng män i tjugofemårsåldern lärt sig. Mer tänker jag inte på det ämnet utan jag sätter igång med arbetet som förmodligen kommer ta ett tag att avsluta.

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas