Tainted // d.l

trettiotre

Med en hög suck plockar Dante upp telefonen från bordet, han tittar tröttsamt på mig innan han något tveksamt pressar telefonen mot örat. Ljög han för mig när han sa att de inte hade kontakt längre? Har han fortfarande träffat henne trots allt hon gjort mot oss båda, för kontakt har de ju uppenbarligen, annars hade hon ju inte ringt.

"Jag lyssnar" säger han uttråkat, nästan lite monotont. Så tyst som möjligt försöker jag resa mig upp för att lämna dem två ifred, men han drar snabbt tillbaka mig och virar ena armen om min midja.

"Vi måste prata" Melanies nasala röst hörs igenom luren, hon låter faktiskt ganska allvarlig.

"Vi har inget att prata överhuvudtaget Melanie, jag vet inte om jag har varit tydlig nog men vi är över, jag vill aldrig mer se dig"
Hon skriker på andra sidan luren men Dante avbryter henne genom att lägga på, antar att han ändå talat sanning.

Han stirrar på den svarta skärmen ett tag innan han lägger ifrån sig den och kramar om mig. Det går inte att hindra ångesten som kommer krypandes i kroppen.
Det känns som om han bara har fått problem sedan jag kom in i hans liv. Dante verkade så glad med Melanie och det känns verkligen som att jag har förstört allt mellan dem.
Men sen vet jag ju också att Melanies beteende rent ut sagt var skit redan innan jag och Dante hade någon sorts relation.

"Förlåt" Ursäkten bara smiter från min mun utan någon direkt eftertanke. Kanske är det ett förlåt för allt problem som kommit med mig eller så är det bara ett förlåt i förväg för allt som kommer att ske när vi två blir mer offentliga. Inte för att jag och Dante diskuterat något sådant men jag vill ändå att vi någon gång kan ha ett förhållande som inte är hemligt.

"Varför ber du om ursäkt hjärtat?" hans varma andetag träffar min hals där han har borrat in sitt ansikte. Jag rycker lite lätt på axlarna, öppnar minnen för att svara men stänger den lika snabbt igen. Trots mina skuldkänslor så vill jag inte visa mina svagheter.
Jag vill inte att Dante ska tro att jag verkligen mår dåligt över att ha förstört nästan allt i hans liv. Hade det inte varit för mig så hade inte företaget gått åt helvete, för avundsjuka Melanie hade aldrig försökt förstöra.

"Leyla, svara mig" trots att hans röst är lugn kan jag ändå höra en viss hårdhet i undertonen, trots det får jag inte fram något svar. När jag fortfarande inte svarat efter några minuter greppar han tag i min midja och vrider på mig så att jag nästan sitter gränsle över honom.

"Leyla? har du gjort något?" Snabbt skakar jag på huvudet ut hans fråga.

"Nej, jag bara...." Dante tittar uppmuntrande på mig när jag bara avslutar min förklaring. "Det känns bara som om jag typ förstör ditt liv. Liksom om det inte vore för mig så hade du inte fått så mycket problem med Melanie och företaget."

Jag kan inte titta honom i ögonen när jag ger honom förklaringen till det förlåt som för bara en stund sedan lämnade min mun. Han suckar högt, fäster en slinga av mitt hår bakom örat och greppar tag om min haka så att jag tvingas möta hans ögon.
"Leyla, det där är inte sant och det vet du själv. Utan dig vet jag inte vad jag skulle göra" Jag ler svagt åt honom, det där måste vara det närmaste en kärleksförklaring jag fått av honom.

Jag kysser honom hårt och länge innan jag lutar mig in i hans famn och vilar huvudet mot hans bröst. Tystnaden lägger sig ganska snabbt, det enda som hörs är bruset från trafiken utanför och våra tunga andetag. Jag tror vi sitter sådär i en halvtimme, det är ganska svårt att säga för jag blundar hela tiden och njuter av hans närhet. Men när han plötsligt börjar att röra på sig slår jag upp ögonen och lutar mig en aning bakåt. Han kupar sina händer runt mitt ansikte och ler ett snett leende.

"Vad säger du om att dra härifrån i några dagar?" Frågandes höjer jag på ögonbrynet. "Vadå, från kontoret eller?" frågar jag varpå han skrattar till.
"Nej, från Sverige! Jag har en kompis som har lägenhet i Rom, vi får med all säkerhet låna den i några dagar." Han tittar hoppfullt på mig, helt ärligt tackar jag varken nej till Rom eller ensamtid med Dante men det är så mycket att göra här på kontoret att en resa nu bara skulle göra allt värre, han om någon borde veta det.

"Alltså det låter jättetrevligt men jag kan inte lämna allt nu när jag precis är tillbaka" Han snurrar en av mina bruna hårlockar runt pekfingret medan han intensivt stirrar på mig. Försiktigt lämnar han en kyss vid min mungipa och smeker min rygg i en lugn takt.

"Vi kan jobba därifrån, det skulle ju vara jätteskönt och bara lämna allt bakom oss ett litet tag" Jag nickar försiktigt och reser mig upp för att istället luta mig mot skrivbordet.

"Jag får fundera lite, se om pappa vill att jag stannar och så." Mina föräldrar har inte vetat om den lilla incidenten som hände tidigare, de tror bara att jag har haft det fullt upp på jobbet och inte att jag varit arbetslös i någon vecka. Jag gillar att de ger mig mitt space, dessutom har pappa blivit lite bättre så han är hemma nu istället för att vara på sjukhuset och jag vill inte att hans ska behöva oroa sig så mycket.

"Okej men du får bestämma dig ikväll så jag hinner hämta upp nycklar och boka biljetter" Han placerar sina händer på mina nakna lår och gör små cirklar med sina tummar. Jag tar några skakiga andetag och möter hans lustfyllda blick, fy i helvete vad snygg han är.

Samtidigt som han förflyttar sina händer in under kjolen knackar det hårt på dörren. Även fast jag vet att dörren är låst flyger jag bort från skrivbordet och sätter mig i soffan med mobilen. Dante skrattar lite lågt innan han stegar fram mot dörren och låser upp den. In kommer en ung man som nyfiket tittar sig omkring och när han får syn på mig flinar han stort.
"Jag tänkte prata om mötet i förmiddags med den där potentiella kunden men du kanske är upptagen?"

"Jag skulle precis gå" får jag snabbt ur mig medan jag skyndar mig ut från kontoret. Jag hör hur Dante säger något till mig men jag vill inte stanna där inne, det har säkert gått alldeles för lång tid för ett normalt besök så mannen måste troligtvis misstänka något.

Men en suck tar jag mig mot kafferummet för att fylla på min dagliga dos av koffein. På vägen får jag en hel del sura blickar kastade på mig men jag försöker att inte låssas om dem. Tyvärr är det inte lika enkelt att ignorera konversationen mellan några av mina kollegor som sitter längs den långa bardisken längs det stora fönstret som vätter ut om vattnet.

"Hon ligger med chefen, finns inget tvivel på det. Han har aldrig försvarat någon som han gjorde tidigare idag, ännu mindre kallat hela företaget till ett möte för en sådan sak"
En medelålders man med tunt gråsprängt hår talar högt och tydligt om sin teori. De andra nickar och någon mumlar något om att jag bara utnyttjar Dante för sex och framgång.

Ilsket drämmer jag kaffekoppen i marmorbänken vilket får alla att skrämt hoppa till och vända sig om. Tröttsamt stirrar jag på var och en av dem, jag är jävla trött på att alla bara ska anta saker om mig. Om de bara hade vetat hur hårt jag jobbar för att bara här, att jag träffade Dante var bara av ren slump, definitivt inte något jag planerade i förväg.

Jag lämnar rummet, med ett dåligt humör och utan kaffekoppen. Med bestämda steg går jag igenom korridorerna och in på Dantes kontor igen. Jag drämmer igen dörren och den höga smällen får Dante att rycka till och höja på ögonbrynen.

"Vi åker, nu direkt"

Xoxo
Livetsheroin och Tilimas