Tainted // d.l

tjugo

Efter vad som känns som en hel evighet harklar sig Dante och drar en hand över mitt toviga hår så att det nu ligger längsmed ryggen. Jag släpper ut en nöjd suck innan jag till min egen förskräckelse drar mig ifrån honom. Hans händer vilar fortfarande på mina axlar medan mina återigen har hamnat vid min sida. Även fast att det här är något jag har längtat efter länge kan jag inte undgå från att känna skuld. Visst, att omfamna någon behöver inte betyda något mer än vänskap, men just nu och just med Dante var mer än bara en vanlig kram och det vet vi båda om.

"Ehm jag ska nog fortsätta jobba" får jag ur mig lite tafatt medan jag drar håret bakom öronen och backar mot den stängda dörren. Jag släpper inte blicken från honom och han släpper inte sin från mig heller, eller ja, inte förrän dörren slås upp bakom oss och Stella kommer in. Hon stannar tvärt och tittar mellan oss några gånger, hon känner nog av den något intensiva stämningen i rummet. "Har det hänt något?" Jag vill nästan skratta åt hennes fråga men skakar istället på huvudet och vänder min uppmärksamhet på henne och den uppfällda datorn hon har vilandes på sin underarm.

"Nehe okej, men hur som helst så har vi ett stort problem." Dante skruvar lite stressat på sig av ordet problem innan han sluter upp vid min sida. Det syns att han spänner käkarna i väntan på att Stella ska berätta vad det är som är ett stort problem, likt honom ser jag nyfiket och en aning spänt på henne.

"Företaget i Göteborg kan inte komma upp, den enda chansen till att få ett möte är om du åker ned." Dante drar en hand genom sitt hår innan han börjar att samla ihop sin dator och massor med papper. "Vi åker med en gång, ring och förvarna dem att vi kommer." Förvirrat tittar jag på Dante och sedan på Stella som lämnar rummet med telefonen tryckt mot örat.

"Ska jag med?" Förvånat tittar Dante upp över bordet där han sitter hukad bakom och höjer på ena ögonbrynet. "Självklart! Du lär dig ju ingenting av att sitta här." Han skjuter in en av lådorna på det stora skrivbordet och plockar upp kavajen från stolryggen där den tidigare hängt. Åka till Göteborg med Dante? Det är inget jag vill säga nej till, kan och får nog inte heller göra det för den delen. Dante ler lite svagt mot mig, han ser nog det förvirrande ansiktsuttrycket jag har och det är nog ett försök till att lugna ned mig. Irritationen och ilskan jag har för det Kian hade gjort med kontrakten sitter fortfarande i. Det är nästan ett mirakel att jag inte rusade hem till honom men den rejäla utskällningen som väntar honom skulle egentligen spelas in för att få ses av hela världen. Med andra ord kan jag säg er att den lär vara brutal och ärlig.

"Hur länge ska vi vara där?" frågar jag Dante samtidigt som jag tvinnar en hårslinga runt pekfingret, hans ögon studerar de minimala rörelserna jag gör innan han tittar ner på skrivbordet för att plocka åt sig cigarettpaketet samt den silvriga tändaren. "Jag vet inte riktigt, hurså?". Lätt rycker jag på axlarna, Stella dyker upp vid dörren igen, förklarar att hon samtalat med företaget som inväntar oss samt att flyget är bokat.

"Flyg? Shit vad onödigt, kan vi inte bara bila ner?" Stella ser på Dante medan ett högt skratt flyr från hennes läppar. Hon försöker nog få hans bekräftelse, att han ska stämma in på det skrattet men det tonar istället ut när hon inte blivit besvarad på det sätt hon önskat sig. Han ler lite svagt innan han pillar ut en cigarett ur paketet och placerar den mellan läpparna.

"Det tar för lång tid, vi har som sagt bråttom dit. Vi sticker om.....två timmar så se till att du är här" Jag skakar på huvudet vilket får honom att höja utmanande på ena ögonbrynet, denna mannen har verkligen ett behov av att få sin vilja igenom. "Jag måste hem först" Ögonbrynet som tidigare varit höjt slappnar nu av, han tänder cigaretten, tar ett djupt första bloss innan han låter den vila mellan pek och långfingret. Det är första gången jag ser honom röka inomhus, eller första gången jag ser honom röka i allmänhet. Stella berättade att han sällan röker bland andra och att när han väl gör det så måste det betyda att det är något som inte stämmer. Jag antar att det är den korta tidsspannen som stressar upp honom just nu.

Det är precis så att jag hinner hem och trycka ned kläder och necessär i en liten resväska innan Tom, som ska köra mig till flygplatsen, tutar utanför porten. Det känns nästan som att han har fått order av Dante att köra trettio kilometer i timmen över hastighetsgränsen för vi står utanför Arlanda efter bara en kvart. Dante står och stressröker ännu en cigg när jag klivet ut efter att ha tacka Tom för den minst fartfyllda färden. När han får syn på mig fimpar han den under sin sko och drar med mig in utan att säga ett ända ord. Jag, som är relativt van vid flyg, blir trots det förvirrad när han snabbt skannar av de stora skärmarna med flygavgångar och drar med mig mot säkerhetskontrollen. Där puttar han mig stressat framför sig och likaså i passkontrollen. Inte ett enda ord har sagts utan han tittar hela tiden ned i sin mobilskärm medan han försöker parera mellan alla övriga resenärer.

"Dante, är allt okej?" Min ena hand hamnar på hans kostymbeklädda underarm när vi stå i kö utanför gaten för att få stiga ombord. Till skillnad från mig rycker han inte till av beröringen utan lyfter istället på huvudet och blänger på mig. "Ja, varför skulle det inte vara det!" Jag rycker lite lätt på axlarna åt hans svar. "Är du säker? Du känns så..." Han avbryter mig genom att slå undan min hand "Men sluta bry dig!" Han fräser fram orden vilket får mig spärra upp ögonen och snabbt backa något steg. En hög suck lämnar hans läppar när han ser min reaktion men hinner inte säga något då personalen ber om våra pass och boardingkort.

Vi följer den långa kön av människor i den trånga gången och tillslut slår vi oss ned i ett varsitt säte längst fram i flygplanet. Självklart har han köpt de bästa platserna, trots den korta restiden. Benutrymmet är dubbelt så stort som på de andra platserna och framför oss sitter en liten skärm som spelar någon gammal film. Precis som vanligt är det svinkallt på planet så jag behåller min tunna jacka på och ber om att få en filt som snabbt ligger över mina ben. Det tar ju dock bara en timme att flyga men jag har inga planer på att frysa ihjäl under den tiden.

Ljuset från mobilen lyser upp Dantes ansikte ända tills en flygvärdinna ber honom att stänga av den eller sätta den på flygplansläge och då är vi redan i luften. Trots att det bara är eftermiddag lyser staden under oss. Bilarna ser ut som små svarta prickar och båtarna som flyter i de de många kanalerna rör sig bort från oss. Jag älskar verkligen att flyga, se min hemstad från ett helt annat perspektiv.

"Du?" Dantes dova röst är nära mitt öra och när jag vrider lite försiktigt på mig inser jag att han lutat sig fram för att även han kika ut ur det lilla fönstret. Jag ger honom ett hm till svar och låter återigen blicken vandra ned på landskapet. "Förlåt för att jag snäste, jag är bara stressad. Det här är ett viktigt möte" Hans varma andetag träffar min hals när han pratar vilket får varenda hårstrå att resa sig. Det är egentligen helt sjukt hur mottaglig min kropp är för hans ord och hans beröring. Minsta lilla och det känns som om den ska explodera av lust.

"Det är lugnt" väser jag plågsamt fram och försöker lugna ned min skakiga andning. Den ljusblå flispläden rör på sig en aning och snart har jag Dantes hand på mitt lår. Huden under den tunna pennkjolen brinner och pulsen går från noll till hundra på någon ynka sekund. Ett flämtande ljud lämnar mina läppar när handen långsamt letar sig nedåt och in under kanten på kjolen. Att känns hans kalla hand på mitt ben ger mig sån gåshud att jag ryser till, vilket han märker för han skrattar till lågt. "Alltid så mottaglig" väser han i mitt öra medan handen vandrar längre och längre upp. Kroppen skriker efter mer, efter honom.

Men när hans ena finger har tagit tag i resårkanten på mina spetstrosor slår det mig att vi sitter på ett flygplan med 105 andra passagerare. Vi kan inte fortsätta detta här, eller vi kan överhuvud taget inte fortsätta det här för det är fel. "Dante" kvider jag fram och tar tag i hans arm för att hindra honom från att fortsätta. "Vad?" Han flinar när jag vänder mig mot honom och lägger hans hand i hans knä. "Vi kan inte." Jag måste verkligen kämpa för att få fram orden men Dante verkar förstå för flinet försvinner och ersätts istället med ett lite sorgset uttryck. "Jag vet, Leyla. Jag vet" muttrar han fram. Besviket lutar jag huvudet mot den hårda väggen och släpper ut en hög suck som tar med sig alla känslor ut. Fan att allt ska vara så jävla förbjudet!

"Bara för att vi inte kan betyder det inte att jag inte vill detta" Jag vet inte om det är meningen att jag ska höra orden, men hur som helst gör jag det och jag kan inget annat än att hålla med.

Kommentera och rösta <3

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas