Tainted // d.l

sjutton

Högen med papper som jag lämnade igår när jag rusade från jobbet alldeles för tidigt ligger fortfarande kvar på skrivbordet. Men vad hade jag förväntat mig egentligen? Att Stella eller Dante själv skulle göra dem? Det är med en stor suck jag sätter igång med att avverka gårdagen men även dagens jobb som någon redan lagt över tangentbordet till datorn. Till min lycka är det inte samma gamla vanliga ekonomipapper utan en påbörjan av dokumentationen om hyresgäster.

Jag hinner bara skriva iordning ett tiotal dokument och föra in dem i det nya digitala systemet när en hög harkling når mina öron. Framför mig står Dante med händerna vilandes på bordskanten och de blåa ögonen stirrandes in i mina. Han ser trött ut, inte bara genom de små påsarna under ögonen utan också dagens klädval. En vanlig grå sweatshirt och ett par svarta jeans pryder för ovanlighetens skull hans kropp, det är något han aldrig brukar bära på jobbet.

"Hej?" säger jag drygt samtidigt som jag lutar mig bakåt i stolen och korsar armarna över mitt bröst. "Kan vi snacka?" Han låter faktiskt lite osäker när han ställer frågan, men i denna stund kan jag inte bry mig mindre om det. "Vi har inget att prata om och dessutom hinner jag inte nu" Som en gest drar jag handen förbi de två pappershögarna innan jag låter min blick fästas på datorskärmen igen. Trots att jag gjorde det tydligt för honom att jag varken vill eller kan prata så står han kvar framför mig. Jag känner hur han stirrar på mig, han vill att jag ska ge honom uppmärksamheten men jag låter faktiskt bli. Det krävs en hel del självbehärskning för att klara av det, jag menar, det är ju ändå Dante som står framför mig. Men när han efter några minuter irriterat går in på sitt kontor och smäller igen dörren kan jag inte undgå från att känns mig en aning stolt över att jag klarade det.

När det har gått fyra timmar är gårdagens arbete gjort och jag är förtjänt av en paus. Det relativt stora köket som ligger långt in i lokalen är såhär dags fullt av kaffesugna kollegor som slåss om vems tur det är att ställa koppen i kaffemaskinen. Jag låter de hållas på tills det bara är jag och några från kommunikationsavdelningen som är kvar i rummet. Den varma bruna vätskan är bitter i min mun, jag brukar aldrig grimasera vid smaken av kaffe. Kanske är det för att bitterhet och bitterhet inte går särskilt bra ihop?

Ett högt skratt från ett av borden får mig att vända uppmärksamheten dit. En liten grupp bestående av tre unga tjejer blänger drygt på mig samtidigt som tysta viskningar delas sinsemellan. Trots att jag har jobbat här i några veckor nu har jag inte fått särskilt många vänner. Stella är den enda som har tagit sig tid att prata med mig, men nu när hon har en ny tjänst på en helt annan avdelning ses vi inte särskilt ofta. Jag vet inte varför, men på något sätt känns det som om alla undviker mig för att jag snart kommer att få sparken, precis som de tidigare assistenterna.

Frustrerad över mitt dåliga humör och de tre tjejerna drar jag mig tillbaka till min plats där Stella till min förvåning redan sitter. "Hej fröken surtant" Det skvätter lite när jag ställer ned koppen på bordet och blänger på henne. "Jag är inte sur" muttrar jag fram vilket får henne att skratta. "Nej jag ser det! Hur som helst vill Dante att du ska vara med på ett möte om 10 minuter på hans kontor" Misstänksamt blänger jag på henne men hon rycker bara på axlarna och försvinner in i ett konferensrum. Hur mycket jag än vill undvika Dante så kan jag inte låta det drabba jobbet mer än vad det redan har gjort. Ett möte kan ju inte skada, särskilt inte om jag sitter långt ifrån honom och skyndar mig ut när det är slut.

När jag exakt åtta minuter senare kliver in på hans kontor och stänger dörren bakom mig är han snabb med att resa sig upp från sin stol och gå fram till mig. "Så, när kommer de andra?" Jag är snabb med att försöka styra det här samtalet, men han har andra planer. "Det blir inget möte, jag behöver bara prata med dig" Ilsket stegar jag iväg mot dörren, vad är det han inte förstår? Jag vill inte prata med honom och definitivt inte här på jobbet. Precis när jag ska trycka ned handtaget rycks jag tillbaka och dundrar in i hans stora famn. Jag blir så tagen av hans närhet att jag inte kan snäsa ifrån, inte heller röra på mig.

"Leyla kan du sluta vara så jävla långsint och lyssna på mig" Hans grepp om mina handleder är hårt och gör att jag står så nära honom att det praktiskt taget känns som om vi andas samma luft. Märkbart tagen av hans närhet och de bestämda orden nickar jag och möter de blåa ögonen som stirrar på mig.

"Jag är ledsen för det som hände, förlåt. Helt ärligt så var jag tvungen att bete mig så för Melanie har typ börjat misstänka att det är något mellan oss" Jag ser oförstående på honom, det hårda greppet om mina handleder har lättat en aning men huden under hans händer pulserar och är rödflammig. "Vad menar du? Något mellan oss?" Min fråga är osäker, tror hon verkligen att det är något mellan mig och Dante, något som inte tillhör jobbet? "Melanie är och har nog alltid varit lite av en psykopat, hon får alltid för sig att jag har en förbjuden relation med mina assistenter." Jag ser fortfarande oförstående på honom, har jag gjort något eller sagt något som har fått henne att missuppfatta allt?

"Jag förstår inte" min skakiga röst får Dante att harkla sig, släppa min ena handled och låta handen vila på min midja. Försiktigt böjer han huvudet, det känns helt plötsligt ännu svårare att andas så jag blir tvungen att sluta ögonen, bara för en kort sekund, för att inte svimma. När jag öppnar ögonen igen ser jag att hans ansikte bara är någon centimeter ifrån mitt. Försiktigt placerar jag handen mot hans bröst, jag känner hans hjärtslag genom det gråa tyget på tjocktröjan och det slår betydligt fortare än vanligt. Hans hand har vandrat ned från min midja och vilar nu istället på min svank.

Snabbt trycker han mig till sig, våra kroppar är sådär omöjligt nära varandra. De blå ögonen söker efter något i mina bruna, kanske är det efter någon sorts bekräftelse på vad som här näst händer. Ett skakigt andetag från mig får honom att luta sig närmare mitt ansikte, våra näsor nuddar vid varandra.
Helvete.

Kommentera och rösta!!
xoxo
livetsheroin & tilimas