Tainted // d.l

tjugosju

De senaste dagarna har gått åt till att ligga invirad i det tjocka täcket i sängen och panikgråta för att jag numera är arbetslös och antagligen inte kommer att få något mer jobb efter det här. Dante har kontakter över hela Sverige och de lär ju snabbt få reda på mitt 'svek' vid en potentiell anställning, vem kommer liksom vilja ha en person som sägs ha läckt information på sitt företag? Ingen!

Trots att jag vet att jag måste försöka motbevisa Melanie, visa att jag inte alls har gjort det här, har jag inte kunnat lämna lägenheten. Dels är det för att jag inte riktigt vet hur jag ska få Dante att förstå att hans fästmö är en psykopat men också för att jag är rädd för att möta honom, han sa ju trots allt att han inte vill se mig igen.

Solljuset som letar sig in genom fönstret med den halvneddragna rullgardinen får värmen i rummet att stiga. Jag, som ligger under duntäcket, blir snart helt genomsvettig och får tillslut, med stor motvilja, kliva upp. Den tickande klockan på väggen över det runda köksbordet visar tjugo över fem. Ännu en dag i livet som jag har slösat bort.

Jag hinner bara ta ett steg in genom dörröppningen till köket när den höga ringklockan ekar i lägenheten. Med trötta steg tar jag mig mot ytterdörren och utan att titta efter vem som står utanför vrider jag om låset. "Hej baby" Kians ansikte tonar upp sig och jag ger honom ett trött leende. Han klämmer sig förbi mig, kliver in i hallen och tar av sig sina vita sneakers. För ovanlighetens skull bär han ett par ljusa shorts och en skjorta, det är en stor skillnad från t-shirt och jeans som han alltid har burit.

Mina trötta och rödsprängda ögon når hans, blicken vandrar snabbt över min kropp innan hans ögon återigen möter mina. "Hur är det?" hans röst mjuknar en aning, han är så försiktig när han ställer frågan att jag helt plötsligt känner klumpen i halsen. Smilbanden åker nedåt och ögonen fylls med tårar, snabbt omfamnas jag av Kian och låter alla mina känslor komma ut. Hulkandes står jag i hans famn i vad som känns timmar, hans strykningar över ryggen och varma andetag som träffar min hårbotten är lugnande. Det är lite svårt att erkänna det men jag känner mig faktiskt väldigt trygg, inte på samma sätt som när jag är runt Dante, eller var kanske är rätt ord att använda, men någon sorts trygghet utbringar han i alla fall.

Efter ett tag hör jag hur det låter i köket, jag måste ha slumrat till på soffan där jag har legat ett tag nu. Försiktigt reser jag mig upp, känner hur huvudvärken jag hade tidigare pågrund av alla gråt nu har försvunnit. "Oj sorry för att jag väckte dig hjärtat" Kian står och diskar allt jag inte har plockat iordning på en vecka, jag ler tacksamt åt honom. "Jag tänkte att vi kan gå ut och äta middag så får du andas lite frisk luft och komma ut härifrån ett tag" Jag nickar lite tveksamt åt hans förslag. Min kropp orkar verkligen ingenting just nu, den vill bara fortsätta ligga i den varma sängen.

En timme senare är jag trots mina tvivel nyduschad, lätt sminkad och iklädd en jumpsuit i jeans. Kian sitter på pallen i hallen och knyter de vita skosnörena i två rosetter. "Men titta, min Leyla är tillbaka" Han stora hand fångar upp min när han drar in mig i en omfamning och kysser mig på tinningen. "Kom nu innan jag ångrar mig" muttrar jag fram samtidigt som jag drar med honom ut.

Lokalen vi hamnar i är uppdelad i resturang och klubb. Klockan är bara åtta så det är endast människor i restaurangdelen men jag antar att de andra kvadratmeterna av lokalen snart kommer att vara proppfull av fulla och glada människor. På bordet står två tallrikar med oxfilé och glasen är fyllda med rödvin.

"Leyla, ta det lugnt, vi har varit är i fyrtio minuter och du har redan druckit tre glas vin." Kian lägger oroligt sin hand på min som håller ett hårt grepp om den bruna vinflaskan. Egentligen har han rätt, jag går inte riktigt ihop med alkohol när jag är arg och ledsen. Trots det sliter jag åt mig flaskan och häller upp den sista blodröda vätskan i glaset.

"Jag behöver det här, bara för..." min mening hinner aldrig avslutas då min blick hamnar på en blond och tatuerad gestalt som kliver in genom dubbeldörrarna med ena armen kring axeln på en vacker blond tjej. Dante och Melanie, självklart. Kian vänder blicken bakåt och jag känner ilskan koka i kroppen.
"Har du planerat det här eller?" snäser jag irriterat och dricker upp vinet i stora klunkar. Kian skakar snabbt på huvudet, ber att jag ska vara lugn men det går fan inte. Samtidigt som jag ställer ned glaset med en smäll på bordet får Melanie syn på mig, hon slänger håret över ena axeln och ställer sig framför Dante där de står och ska beställa mat. Ett stort flin pryder hennes läppar där hon pressar sig närmare honom samtidigt som han står och smeker hennes armar. Jag känner mig illa till mods, vill bara gå fram och slita henne i stycken. Inte nog med att hon är orsaken till min arbetslöshet så är hon också orsaken till varför jag och Dante aldrig kommer bli något.

"Leyla, vi kan sticka om du vill" Kians röst dämpas av mina tankar som håller på och spränga mitt huvud. "Nej!" säger jag hårt samtidigt som jag reser mig upp och och styr stegen mot kassan där mitt största hatobjekt står.

"Erkänn bara att du ligger bakom allt, bitch" jag ställer mig framför henne och ser Dantes chockade blick i ögonvrån. "Ursäkta? Ska du skylla att du inte kan sköta ditt jobb på mig?" Jag stirrar vilt och länge på henne och känner hur det inte går att kontrollera min ilska längre så jag tillåter mig själv att ta ett hårt grepp om hennes blonda hår för att försöka brotta ner henne. Kians händer har snabbt greppat tag om min midja medan Dante försöker hjälpa Melanie upp. "Helvete Leyla bete dig!" utbrister Dante argt. Jag fnyser till, är redo att låta min näve träffa det översminkade ansiktet men Dante hinner ställa sig framför.

"Är det så du funkar eller? Ljuga för att få som du vill?" Skriker jag ut och försöker få Dante ur min väg för att få sätta klorna i henne. Människor har samlats runt oss, ingen annan än Dante och Kian försöker stoppa bråket vilket jag är otroligt tacksam för men jag hade varit mer tacksam ifall de bara lämnade oss själva så jag kan få ta hand om henne på mitt sätt.

"Ser du Dante? Jag sa till dig redan från början, jag sa ju att hon bara är ett oerfaret barn". Jag spänner ögonen i henne, tar ett djupt skakigt andetag och tar ett steg fram för att komma närmare henne. "Och du, du är en psykopat som lever på andras olycka. Jag lovar dig att du inte kommer undan med det här". Därefter skakar jag av mig Kians grepp han har runt min överarm och lämnar restaurangen bakom mig.

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas