Tainted // d.l

sex

Pappa ser ut att må någorlunda bättre när jag lämnar honom och resten av familjen kvar på sjukhuset. Läkare efter läkare har gjort mängder med olika prover men vi har inte fått något svar ännu. En ovisshet som ingen av oss egentligen klarar av att bära runt på särskilt länge till. Klockan har hunnit bli halv tolv så det är med stressade steg jag tar mig igenom korridorerna och ut från sjukhuset för att leta reda på busshållplatsen. Att komma sent är verkligen det sista jag vill men som det ser ut nu lät det bli tight med tiden.

När jag ser min hållplats trycker jag stressat på stoppknappen flera gånger som om det skulle få bussen att åka snabbare. Väl ute ur bussen springer jag de sista meterna och tar för ovanlighetens skull trapporna upp till våning åtta där det är så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla. Mina sneakers gnisslar mot det nyputsade golvet när jag springer genom korridoren. Klockan slår 12:02 när jag sätter mig ned på kontorsstolen och pustar ut. Jag hinner dock inte sitta där i mer än någon sekund när en dörr slås upp och Dantes förbannade ansikte syns.

"Du är sen." han står kvar i dörröppningen men låter sina armar korsas över bröstet. Ärmarna på den svarta linneskjorta är upprullade och hans ben är för ovanlighetens skull klädda i ett par slitna Levis jeans. Utan att säga något mer vänder han sig om och försvinner återigen in på sitt kontor.

Med en suck reser jag mig upp och försöker formulera en någorlunda bra förklaring.
"Jag är ledsen Dante men min pappa är sjuk och jag måste verkligen vara där för honom!" Med bestämda steg kliver jag in, den här gången utan att knacka, och ställer mig bestämt framför Dante som står framför sitt skrivbord. När han vänder sig om inser jag dock att han inte är själv utan i kontorsstolen sitter en ung kvinna. Det långa blonda håret tillsammans med de blåa ögonen får henne att se ut som Rapunzel. Den smala kroppen är klädd i en tight svart klänning och läpparna är målade i en ljusrosa nyans.

"Jag vill inte höra någon ursäkt. Jag sa prick 12 och då ska du fan vara här!" Ett hånfullt flin sprids i kvinnans ansikte och jag skakar irriterat på huvudet åt henne men försöker fokusera på att förklara för Dante att det faktiskt inte är så lätt som han verkar tro.
Jag biter mig hårt i läppen, jag vill inte berätta, han skulle se mig som svag och sårbar, kanske till och med opassande för det här jobbet. För som jag har märkt så verkar hans jobb vara allt för honom. Han verkar vara en sådan person som inte har något socialt liv, inga vänner - utanför jobbet vill säga- och inte heller någon partner.

"förlåt" yttrar jag hest, kvinnan utbrister i ett högt skratt vilket gör att jag vänder mitt sura ansikte åt hennes håll med rynkade ögonbryn.
"Är det något eller?" frågar jag kvickt medan jag höjer på ena brynet. Mina mörka ögon studerar henne från topp till tå. Hon sitter som om hon ägde stället, benen slängda på skrivbordet vilket gör att jag kan se de dyra skorna med den röda sulan.

"Är det här hon du snackat om? Hon ser ju ut som en luffare" kvinnan skrattar hånfullt medan hon reser sig upp och rättar till klänningen som åkt upp en bit. Kränkt tittar jag på min spegelbild i de enorma fönstren. Kläderna från gårdagen sitter på min vältränade kropp eftersom att jag aldrig han hem och byta om. Håret flätade mamma i en inbakad fläta men tack vare blåsten har några lockar letat sig ur den. Jag ser inte särskilt vacker ut men en luffare är nog det sista jag skulle jämföra mig med.

"Ursäkta men jag måste bara fråga! Vem fan är du? Horan eller kanske den där desperata sekreteraren som bara måste få uppmärksamhet av sin chef?" utbrister jag irriterat men ångrar mig genast när jag ser hur Dantes ögon börjar brinna av ilska. Han är snabbt framme hos mig och tar hotfullt tag om min överarm. "Snacka inte med min fästmö sådär".

Häpet drar jag efter andan, greppet han har om min arm får mig att kvida till och det kändes nästan som att jag satte salivet i halsen när han sa att kvinnan är hans fästmö. Han är alltså inte singel. Skamset tittar jag ner på det rena vinylgolvet, huden under hans grepp pulserar en aning men jag kan inte säga något. Jag har precis kallat hans blivande fru för hora och han verkar långt ifrån glad över det. Varför jag alltid utsätter mig själv för sådana stela situationer vet jag inte, det känns som att otur och klantighet är en del av min personlighet. Försiktigt lyfter jag blicken, möter hans spända isblåa ögon, han verkar inte vilja släppa så jag försöker förgäves att komma ur hans grepp men det funkar inte.

"släpp" piper jag osäkert fram men han reagerar inte på min svaga röst. Kvinnan kommer fram, placerar sin hand på hans beklädda bröst och drar de rosa målade naglarna över det tunna tyget. "älskling, lugna dig. släpp henne" säger hon sansat, han följer hennes order, släpper taget om min arm vilket får mig att lättat pusta ut trots att det känns som om hela min arm har domnat bort. Snabbt vänder jag på klacken, går ut från kontoret för att sätta mig vid mitt skrivbord. Jag känner hur en tår lämnar mitt öga för att sedan glida ner längs min kind. Frustrerat drar jag handryggen över kinden för att få bort den, jag får inte sitta och gråta för något så patetiskt. Fastän att jag inte ångrar att jag kallade henne för hora så ångrar jag att jag gjorde det framför Dante, han måste hata mig nu och jag hade inte varit särskilt förvånad ifall jag får sparken. Jag har redan orsakat tillräckligt mycket huvudvärk för honom så han måste verkligen ångra att det var just mig han anställde.

Xoxo
Livetsheroin och Tilimas