Tainted // d.l

tretton

"Hur i helvete tänkte du när du budade fyra och en halv miljon på aktierna?" Vi står tätt mot varandra på dansgolvet och för våra kroppar i takt till den klassiska musiken som livebandet spelar. Jag har min ena hand vilandes på hans kostymklädda bröst och han en av sina runt min midja.

"Vadå, det var väl ingenting? Jag hade kunnat ge det dubbla." Jag himlar med ögonen åt honom och lutar mig bak för att få en bättre syn av hans ansikte. "Du har självförtroende så det räcker och blir över"
Han skrattar för att sedan rycka tag i min arm så att jag återigen står pressad mot honom. Hans varma andetag slår emot min kind vilket ger mig rysningar. "Du gillar det ellerhur", jag ska precis svara honom när jag känner hur hans hand glider ned över det lena tyget för att tillslut hamna på min rumpa. Ett svagt stön lämnar mina läppar när han klämmer till, jag lutar pannan mot hans bröst och får verkligen kämpa för inte visa hur mycket jag tycker om hans handling. Jag avbryter mina egna tankar, drar mig själv en bit ifrån honom och greppar tag i handen som för bara någon sekund sedan vilat på min rumpa.

"Vad gör du?" väser jag fram medan jag drar med mig honom bort från dansgolvet. Antingen har han totalt tappat det eller så har champagnen tagit alldeles för hårt på honom. "Vadå" Jag är helt övertygad om att han vet vad jag syftar på men ändå ska han spela oskyldig.

"Du vet precis vad jag menar Dante! Du har en karriär, en fästmö! Jag är din assistent och du kan inte hålla på sådär." Flinet på hans läppar är kvar trots att jag har förklarat för honom att det här inte är okej, oavsett hur bra det kändes så är det bara oacceptabelt.
Långsamt lutar han sig fram och för mitt hår bakom ena örat, "Du ger mig otydliga signaler fröken." Hans röst i samband med andetagen som puffar mot min hals gör att jag frustrerat puttar honom ifrån mig, samlar ihop det lilla släpet på klänningen och knuffar mig förbi honom.

Natten är kylig när jag rusar ut på gatan utanför hotellet. Den röda klänningen fladdrar i vinden när jag lutar mig mot husväggen och försöker återhämta mig från chocken. Han rörde vid mig. Min chef som är förlovad rörde vid mig på en gala full av nyfikna människor. Dessutom njöt jag av det! Herregud Leyla, skärp dig! Om det här kommer ut är det kört för mig. Min karriär kommer att sluta lika fort som den började.

Snabba steg mot den hårda asfalten får mig att flytta blicken från mina klackar till hotellentrén. Dante kommer gående med kavajen slängd över ena axeln och slipsen uppknuten runt halsen. "Varför gick du?" Jag kan inte hindra det lilla skrattet som smiter från mina läppar när han ställer den enormt dumma frågan.
"Kanske för att du inte förstod att du gjorde fel och för att du la skulden på mig". Han suckar ljudligt och drar en hand genom håret så att de nu står åt alla håll och kanter.

"Okej, du förlåt. Det var inte meningen att det skulle bli såhär." Ännu en gång himlar jag med ögonen åt hans icke intelligenta uttalanden. "Nehe, vad trodde du då? Att jag skulle kasta mig över dig och låta dig ta mig rakt upp och ned på dansgolvet eller?" Mina armar som jag bestämt har korsat över bröstet tillsammans med den hårda tonen gör att han förstår att jag menar allvar, för hans blick är faktiskt lite skamsen när den når min.
"Nej asså, jag vet inte vad jag tänkte... men.." Det här är faktiskt första gången jag ser honom ställd och kanske även lite nervös. Någonstans gottar jag mig i att jag fått honom att tänka på effekterna av sina handlingar. För det är antagligen något han inte gör särskilt ofta. "Whatever Dante, vi släpper det".

Tystnaden som lägger sig därefter är stel och gör oss båda obekväma. Jag vet inte om Dante tänker att det är jag som ska ta första steget efter vår diskussion, men det kan han glömma. Det är ju faktiskt han som släpat hit mig och han som gjort bort sig så hur kvällen fortsätter är upp till honom. Jag harklar mig medvetet lite högre än normalt, vilket verkar får honom att vakna ur någon sorts dvala.