Tainted // d.l

nio

Vi sitter samlade i ett av företagets många konferensrum, jag och Dante på ena sidan av det ovala bordet och representanterna från det andra fastighetsföretag mittemot oss. Precis som för några dagar sedan är det jag som är närvarande på mötet istället för Stella, då Dante vill att jag ska lära mig mer om branschen. Tydligen har han planerat det här mötet länge då vi har blivit erbjudna ett samarbete som Dante bara inte vill mista. Om jag har förstått allt rätt så har hans företag haft hårda motståndare på marknaden. Det har varit en dragkamp om vem som ska stå med mest fastigheter och hyresgäster. Men nu när de två männen erbjudit honom ett samarbete som kommer att gynna hans företag enormt mycket i längden kommer han så småningom att stå högst upp på prispallen.

Det två medelåldersmännen som har blivit hit skickade är båda klädda i propra och eleganta kostymer medan Dante sitter i en uppknäppt skjorta och har kavlat upp ärmarna så att alla han tatueringar blir synliga. Jag vet att han har studerat alla sätt som de skulle kunna lura honom på och med tanke på hans bekväma ställning på stolen är han inte särskilt orolig för det som komma skall. Stella berättade för mig under lunchen att han har väntat på att få ett sådant här erbjudande länge, så han vet verkligen hur han ska spela sina kort rätt för att dra vinning av det.

Likt Dante bär jag en uppknäppt skjorta som möjligtvis är en aning för genomskinlig. Men med tanke på att solens heta strålar letar sig in genom byggnadens panoramafönster och gör hettan outhärdlig kan jag inte bära något annat för att inte svettas ihjäl och inte vara klädd opassande. Den röda lackkjolen sitter tajt om min smala midja, enda ner över låren och slutar några centimeter över knäna. Materialet är obekvämt i denna hetta och jag kan då och då känna hur små svettdropparna glider ner längs mina lår.

Dante harklar sig, inleder mötet med att välkomna männen för att sedan sätta igång med att läsa upp villkoren som han satt upp. Han är noggrann med att ha allt på sitt sätt, det har jag märkt, kontrollfreak är väl en tydlig egenskap, följd av otålighet och egoism men det kan vi ta någon annan gång. Han kan exempelvis ge mig en uppgift för att sedan komma förbi och fråga om den säkert tre gånger innan den är klar, vilket visar tydliga tecken på ett kontrollbehov. Ibland tror jag inte att människan kan ta det lugnt? Det måste ständigt hända saker för att hans vardag ska kunna rulla på. Jag kan nästan svära på att han njuter av att se mig och de andra anställda springa runt i korridoren stressade med allt ifrån pärmar & blanketter till hans morgonkaffe och lunch. Själv sitter han alltid bakåtlutad i stolen, med en kaffemugg i ena handen och hörlurar i öronen.

"Ursäkta mig men jag har en fråga...ska hon sitta här under hela mötet eller?" En av männen ställer frågan samtidigt som han slänger en dryg blick åt mitt håll. Jag är snabb med att rynka på pannan och besvara hans blick med en minst lika dryg. Dante ska precis öppna munnen, för att antagligen säga något smart, men jag hinner före. "Stör jag dig eller?" frågar jag kaxigt tillbaka. I ögonvrån kan jag skymta ett snett leende på Dantes ljusrosa läppar, det är inte ofta det händer.

"Ja, hon stör ganska mycket. Detta är ett hemligstämplat projekt som vi gärna håller inom oss tre om vi nu ska samarbete med ert företag herr Lindhe." Han har blicken fäst på Dante när han säger det, jag låter händerna knytas, känner hur de långa naglarna pressas mot min handflata. Vem fan tror han att han är? Inte nog med att han säger att jag stör honom så svarar han inte mig utan Dante som inte ens ställt frågan.

"Leyla är numera min högra hand i företaget. Det som sägs i detta mötet har hon rätt att ta del av." Ett spydigt svar lämnar Dantes läppar och precis när han ska återgå till villkoren som han tidigare höll på att läsa upp blir han avbruten igen "Hon? Din högra hand?" Mannen som yttrat sig lyfter lite på sina svarta märkesbågar son åkt ned på nästippen och granskar mig. "Hon kan inte vara äldre än 14. Så lågt trodde jag inte du skulle sjunka Lindhe." Yttrar han snabbt och bryskt. Dantes blick är spänd och släpper inte mannen för en sekund. Han ska precis öppna munnen för att säga något, men han förblir till min förvånad tyst. Jag sjunker ner i min stol, en liten del av mig hoppades på att han skulle fortsätta att försvara mig, men det kanske blir för mycket och han kanske förlorar möjligheten att arbeta med de två otrevliga männen.

"Hon utför nog annat arbete, det är därför han behåller henne." Skrattar en av dem fram och tittar på sin kollega för att få ett instämmande. Jag ska precis säga ifrån, jag har fan fått nog av denna förnedring, men Dante hinner före med sin knutna näve som han drämmer rakt ned i bordet så att hans vattenglas välter. "Kom inte hit och förnedra mig och mina anställda!" Jag flämtar till av hans höga röst som får männen att rygga tillbaka och skrämt titta på varandra. "Nu vill jag att ni tar ert jävla samarbete med er och lämnar min byggnad" Med de orden sagda samlar han ihop sina papper och lämnar rummet.

Männen tittar chockat på mig men jag ger dem bara en axelryckning. De får väl skylla sig själva om de bestämmer sig för att förnedra både mig och Dante. När även jag reser mig upp ur den svarta tygstolen börjar männen i panik att visa upp alla idéer de har till samarbetet men jag ignorerar dem totalt.
"Hallå vart ska du?" skriker en av dem när även jag är påväg att lämna rummet. "Hm, antingen ska jag gå och spela Sims som den 14 åring jag är eller så ska jag kanske gå och ge min chef en avsugning" Med ett skratt lämnar jag de två machomännen bakom mig och styr istället stegen mot Dantes kontor.

När jag kliver in sitter han med ansiktet i händerna och mumlar något för sig själv. Eftersom att jag varken har knackat eller gett ifrån mig något annat ljud när jag stigit in rycker han till när jag harklar mig. "Eh... tack för att du sa ifrån". Jag skruvar lite nervöst på mig och låter blicken gå ett varv i rummet.
"Klart jag säger ifrån. Är du okej?" frågar han med ett bekymrat ansiktsuttryck. Han bryr sig? Detta är andra gången han ställer mig frågan om jag är okej så jag antar att han kanske har ett hjärta trots allt. Jag nickar försiktigt, går fram till hans sida av bordet innan jag sätter mig på det. Han studerar noggrant mina rörelser och jag tror till och med att han blir lite förvånad över att jag satte mig så nära.

"Du måste förstå att du kommer möta olika typer av människor här på jobbet. Vissa kommer du komma överens med och vissa inte, därför är det bra att ha lite skinn på näsan" Jag tittar oförstående på honom, tror han att jag inte kan hantera en situation som denna själv? Visst, det kändes bra när han sa ifrån men det är inget jag inte hade kunnat göra själv. "Jag har skinn på näsan" konstaterar jag bestämt. Han ler, biter sig sedan i sin underläpp samtidigt som han betraktar mig.

"Det tvekar jag inte en sekund på" han flinar stort medan han blinkar med ena ögat. Ett gnisslande ljud uppstår när han drar stolen närmare bordet och placerar sin ena hand på mitt blottade lår. Beröringen får varenda hårstrå på kroppen att resa sig. Hans varma hand mot min hud, tummen som rör sig i cirklar över min kalla hud och ögonkontakten som han vägrar avbryta blir nästan för mycket för min kropp att hantera. Jag blir nästan sur på mig själv att jag reagerar såhär starkt. Jag menar, det är väl ingen big deal, han tror säkert att jag behöver bli tröstad och därför håller han på såhär.

"jag tänkte sticka på lunch är det okej?" stammar jag nervöst fram. Han ler, lutar sig tillbaka i stolen och nickar långsamt. Försiktigt reser jag mig upp, drar ner kjolen som åkt upp en bit över låren innan jag lämnar Dantes kontor bakom mig och det är inte förens jag ställer mig i hissen som jag kan andas ordentligt igen. Vad fan hände precis?

All cred till Livetsherion för det här kapitlet <333

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas