Tainted // d.l

femton

Irritationen jag har känt denna morgonen har varit helt otrolig, det förvånar mig att jag ens har orkat ta mig till jobbet, för efter gårdagskvällens händelser är Dante den sista personen som jag vill se just nu. Mina steg är bestämda när jag går genom korridoren, de lårhöga stövlarna vars klack snart kommet att lossna pågrund av aggressionen i min gång drar jag frustrerat upp över låret innan jag stannar upp framför dörren till Dantes kontor. Jag står länge och överväger om jag verkligen ska gå in och låtsas som ingenting eller om jag ska skälla ut honom, fråga honom varför han inte kunde stå upp för mig framför hans vänner och hans flickvän? Tillslut låter jag näven slå på dörren och går in efter att jag har hört hans röst mumla fram ett 'kom in'. Mina ben rör sig mot honom och jag stannar inte förrän jag känner bordskanten pressa mot låren.

"Företaget du har bett mig att ringa har skickat ett svar via mejl, vill du att jag skickar det till dig?" Jag går rakt på sak, det finns ändå ingenting jag vill säga till honom. Bilden jag så länge försökt att bilda av honom är sönder. Hur mycket jag än försökt intala mig själv att han är mycket bättre än han verkar så är det förstört nu. "Hälsar man inte eller?" Mina armar korsars över bröstet när jag lutar mig lite bakåt för att granska honom. "Jag hälsar bara på de som förtjänar en hälsning." mumlar jag irriterat fram vilket får honom att höja på ena ögonbrynet. Jag njuter av synen framför mig, han ser så bra ut i den vita skjortan vars ärmar är uppkavlade. På så sätt visar han sina fina tatueringar som för varje gång jag ser honom ökar i mängd. "Jasså är det så?" Han ställer sig upp från stolen och går runt skrivbordet för att slutligen stanna bakom mig.

Hans närvaro får mig som vanligt att bli helt skakis men eftersom att jag är upprörd så försöker jag hålla mig från att bli påverkad av hans närhet. Dante kan inte veta att jag håller på att bli svag för honom men det är så svårt, speciellt när jag känner hans andetag mot min nacke och hur han sakta men säkert närmar sig mig ända tills jag känner hans kropp pressad mot min. Ett långsamt och hackigt andetag når inte ända ner i lungorna, den stannar liksom halvvägs, det går inte att andas djupare än så, inte när han står så nära. Hans ena hand smeker mig över min bara axel samtidigt som den andra tar ett hårt grepp om min midja så att jag pressas ytterligare mot honom, en låg flämt lämnar mina läppar och jag ser framför mig hur ett flin pryder hans läppar.

"Säg mig Leyla, varför förtjänar jag inte en hälsning?." Hans mörka röst hörs bara någon centimer från mitt öra och gör att varenda hårstrå på min kropp reser sig. Fan Leyla, du ska vara sur på honom, inte upphetsad. Jag försöker göra allt för att samla mig. Det här måste bli en seriös konversation, för så som han betedde sig igår är verkligen inte okej. Jag hade förväntat mig att han skulle försvara mig, inte sitta och skratta åt Melanies dryga och förnedrande kommentarer.

"För att du är en idiot" mina ord är skakiga men ändå så pass tydliga att man förstår att de är allvarliga. Hastigt vänder jag mig om, möter hans isblåa ögon, hans hand har lämnat min midja och har istället hamnat på bordet intill mig, likt den andra på andra sidan. Jag känner mig helt fast, det känns som att han har ett hårt grepp om mig fast än han inte rör mig utan bara iakttar mig.

"Jag är en idiot huh? Är det så man talar med sin chef nu" jag nickar utmanande, detta kan leda till trubbel men jag orkar inte bry mig, frustrationen gör att jag tappar förnuftet, han går mig på nerverna när han låtsas som att ingenting har hänt. "Dante, jag skulle vilja gå nu." mumlar jag försiktigt utan att möta hans blick. Hur mycket jag än vill ta ut min ilska på honom efter hans beteende vid middagen igår så kan jag inte göra det. Som han själv nämnde så är han min chef och att förlora mitt jobb är inget jag är särskilt sugen på.

"Du ska ingenstans. Berätta vad det är som har hänt så kan vi nog hitta en lösning" Ett leende tar plats på hans läppar, hur kan han pendla mellan att vara dominerande men ändå försöka kompromissa? Hur fan går det till egentligen? En lösning, ursäkta men nej, det enda som behöver lösning är hans fästmös vidriga och äckliga attityd samt att han var som hennes lilla hundvalp.

"Fine! Jag ville så gärna hälla hela jävla vinflaskan över dig och din dryga brud igår kväll för ni var allt annat än välkomnande!" Suckar jag irriterat samtidigt som jag drar handen genom håret. Han höjer på ena ögonbrynet samtidigt som flinet vägrar lämna hans läppar, njuter han av att se mig irriterad eller vad fan är frågan om? "Men herregud, sluta vara så dramatisk Leyla, vi välkomnade dig på ett underbart sätt!" Nu är det min tur att höja på ögonbrynet. Jag, dramatisk? Han måste väl ändå inse att jag inte alls trivdes i det sällskap som erbjöds igår. Dessutom måste min tidiga hemgång vara ett tecken på just det.

Mina bruna ögon smalnar av när jag ilsket granskar hans ansikte framför mig. Flinet är kvar men något i hans ögon har förändrats. Jag vet inte om jag ser rätt men det är som om han försöker uppehålla en fasad, bakom den gömmer han sina riktiga känslor och åsikter. Fan vad jag skulle vilja krossa den där fasaden, det kanske är värt att pressa den lite i alla fall?

"Så du håller med Melanie om att jag klär mig billigt, att jag är för okunnig för det här jobbet och att mina föräldrar har gjort ett uselt jobb när de uppfostrade mig?" Han skrattar lätt till och det är droppen. Jag låter mina handflator pressas mot hans bröst, knuffar honom med all kraft som jag har innan jag lämnar kontoret bakom mig. Han ropar mitt namn men jag struntar i det, han kan inte skratta mig rakt i ansiktet och tro att jag ska vara okej med det. Snabbt drar jag åt mig min jacka samt väska från stolen vid mitt bord och går bestämt mot hissen. Inte en jävla chans att jag tänker jobba för honom när han beter sig såhär.

Jag hör snabba steg bakom mig i korridoren vilket, tillsammans med hissdörrarna som sakta stängs framför mig, får mig att springa den sista biten. Det är precis så att jag hinner klämma mig in i hissen, dörrarna stängs rakt framför Dantes ansikte som jag faktiskt inte kunde tyda. Med största sannolikhet är han svinsur för att jag lämnade både honom och jobbet utan att riktigt ha avslutat konversationen, men det är inget jag orkar bry mig om. Precis när jag nått bottenvåningen och ska lämna hissen så möts jag av ett bekant ansikte, det är en av Dantes sliskiga kompisar, han som inte var på middagen igår men som jag tidigare träffat tillsammans med de andra på kontoret.

"åh, Leyla var det va? Dantes assistent?" Jag suckar men nickar åt hans fråga, att jag bara ses som Dantes assistent stör mig så otroligt mycket. Hans blick vandrar över min kropp innan han öppnar munnen igen. "Är du okej? det ser ut som att du har gråtit, har det hänt något?" frågar han bekymrat, mina fingrar hamnar under ögonen för att försöka torka bort spåren av mascaran som förmodligen blivit utsmetad av de få tårarna jag hann fälla när jag stod i hissen. Snabbt rycker jag till när jag känner hans hand på min överarm och han är minst lika snabba att ta bort den, han förstod nog att det kändes lite obehagligt. "Jag kan inte fatta hur du kan vara hans vän, han är en jävla idiot" utbrister jag frustrerat vilket får honom att skratta och nicka instämmande. "Han kan vara en riktig idiot ibland men när man väl lär känna honom är han tro det eller ej en riktigt fin person." Jag fnyser högt åt hans ord som bara måste vara ett försökt till att förfina Dante som person. Det finns ingenting förutom ett kallt hjärta som älskar att se människor plågas.

"Whatever, ett svin är han mot mig i alla fall" jag knuffar mig förbi killen men hinner inte långt förens han har greppat tag om min överarm. "Du, vad ska du göra nu?" Han kliar sig lite i det långa blonda håret men hans ögon är fast i mina. "Eh, jag tänkte dra hem, öppna en vinflaska och tänka hatiska tankar om Dante" Trots min seriösa min skrattar han återigen åt mig. "Du vill inte ha hjälp med den där vinflaskan då?" Jag granskar den blonda och blåögda mannen framför mig med höjda ögonbryn. "Jag vet inte ens vad du heter så nej tack" spottar jag en aning ilsket fram. Om det här är ett försökt till att få mig i säng så kan jag säga er att det inte fungerar. "Noel, Noel Flike och jag lovar att du inte kommer att ångra dig."

Mobilen jag har i ett järngrepp i handen ger ifrån sig en hög signal och Dantes namn pryder den något spruckna skärmen. Både jag och Noel tittar på den tills ljudet upphört och skärmen återigen blivit svart. Långsamt backar jag några steg mot porten, ser fundersamt på denna Noel Flike, skulle det verkligen vara en sådan hemsk idé ifall vi drack några glas vin ihop? Jag menar, jag skulle gärna vilja ha någon att dela hatet jag känner gentemot Dante just nu. Kian skulle jag kunna höra av mig till men hans enda lösning till allting är att ligga och det har jag inte lust med just nu. Eller faktum är den att den enda personen jag känner mig sugen på just nu är Dante fast det är så mycket mer än bara den känslan jag har för honom, jag känner även hat. Och det känns helt sjukt att jag vågat erkänna detta för mig själv just nu.

"Visst, vi kan dela på det där vinet men förvänta dig inte något dyrt, jag kan typ ingenting om alkohol"

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas