Tainted // d.l

nitton

Det är ännu en start på en härlig arbetsdag och sliten som gårdagskvällen gjorde mig sov jag igenom ett par alarm som jag med grov ångest ställde innan jag skulle sova. Till min förvåning vaknade jag upp ensam i sängen, det är inget jag klagar på utan jag är bara glad över att Kian äntligen har fattat att jag inte vill vakna upp bredvid honom. Att jag inte diggar det efter alla gånger han fått för sig att vi ska ligga och mysa på morgonen.

De åtsittande svarta jeansen var jag tvungen att kämpa mig i då de har blivit en aning för små efter tvättningen och bara det kändes som en träningspass. Likaså gjorde det när jag var tvungen att springa till bussen för att slippa vänta på nästa, jag var ju redan väldigt sen så det skulle inte vara särskilt bra, men hur som helst väntade en utskällning från Dante på mig.

Jag sätter mig vid skrivbordet med en duns, det är då jag för första gången på ett dygn kan andas ut och reflektera över gårdagens händelser. Hur jag hörde av mig till Kian bara för att trycka upp vårt förhållande i Dantes ansikte precis som han gör med Melanie. Som tur är så hann jag göra klart några av dagens uppgifter på bussen så det blir bara till att samla ihop dokumenten och knacka på hos Dante. När jag hör hans stämma ropa att jag får komma in trycker jag ner handtaget för att sedan börja gå mot hans skrivbord med bestämda steg. Han ser inte på mig utan på datorn framför sig och det förblir så ända tills jag har harklat mig för tredje gången.

"Vad?" får han ur sig snabbt och ointresserat, jag släpper pärmen på bordet och nickar mot den. "Det finns papper som du måste skriva under, ett avtal och några formulär som måste postas" förklarar jag. Hans ögon synar mig, de är rödsprängda och huden runt de är mörk, hans ansikte är blek, nästan livlöst. Kan det vara så att min gest igår påverkade honom? Att han faktiskt blev svartsjuk och kanske till och med tog illa upp?

"Jag kan komma med de senare om du vill?" frågar jag osäkert. Han skakar på huvudet, börjar leta bland alla pappren i pärmen men stannar upp mitt i letandet. "Vart är fastighetskontraktet?" Den plötsliga frågan får tankarna att sväva hejvilt i huvudet, det finns ju många sådana kontrakt, lite mer specifikation skulle vara hjälpsamt.

"Det var några som var här från Belgien, vart är deras papper?" Jag svär högt för mig själv, vart fan la jag de pappren? "Ehm, jo juste, eh alltså jag skulle bara" snabbt försöker jag svara på hans fråga men jag vet ju inte var de är så det blir mer ett försök till att vinna lite tid. Dante ställer sig hastigt upp, pekar på pärmen samtidigt som han spänner ögonen i mig.
"Har du slarvat bort kontraktet?" Hans röst är dov och lugn men jag kan ändå höra ilska i tonen. Försiktigt skakar jag på huvudet, ska precis öppna munnen för att hitta på en ursäkt men blir helt förstummad av hans höga röst.

"Vart fan har du lagt det där jävla kontraktet Leyla?!" utbrister han högt, jag sluter skrämt ögonen och pressar naglarna mot handflatan i hopp om att lugna ner mig själv. Helvete, vad fan har jag gett mig in på egentligen? Ett sådant temperament har jag inte sett någon annan ha tidigare. Ilskan i hans ögon är så påtaglig att det känns som om den lägger sig som ett lock över rummet. "Jag vet inte" Orden kommer ut som en viskning, jag försöker att inte möta hans ögon men det blir extra svårt när han ställer sig framför mig.

"Ursäkta? Du vet inte?" Han väser fram orden mellan sina hopbitna käkar. De varma och relativt snabba andetagen träffar mitt ansikte när han närmar sig mig. Livrädd skakar jag på mitt huvud och låter blicken vandra ned till golvet. Hur i helvete kunde jag slarva bort det? Kontraktet är värt flera miljarder och just nu är jag anledningen till att det inte kan bli påskrivet. "Hitta fucking kontraket annars får du sparken och kan glömma att du någonsin kommer att kunna få ett jobb igen" Hans höga röst och plötsliga rörelse när han hugger tag i min överarm får mig att kvida till. Huden under hans hårda grepp brinner och när han rycker till så att jag står precis framför näsan på honom kan jag inte hindra min kropp från att börja skaka. Egentligen vill jag inte erkänna det men jag är faktiskt lite rädd för honom, jag menar, det skulle nog vem som helat vara nu.