Tainted // d.l

tjugotre

Han kysste mig. Dante kysste mig och jag njöt varenda sekund av det. Om samtalet från mamma inte hade hänt skulle jag troligtvis ha dragit med honom in i lägenheten och låtit honom kyssa mig tills vi båda hade syrebrist. Jag trodde verkligen att mina försök till att hålla mig ifrån honom under dessa två dagar hade fått honom att förstå att något som detta inte fick hända. Tyvärr hade det nog motsatt effekt på honom, för vi har precis korsat gränsen jag länge fruktat.

Trots att jag ända sedan första dagen har velat att han skulle kyssa mig kan jag inte låta bli att känna lite dåligt samvete. Han har en fästmö hemma, trots att Melanie må vara den mest irriterande människan på jordklotet så älskar hon ändå Dante. Nu har jag, hans assisten, haft hans läppar mot mina och det är långt ifrån professionellt man kan komma.

Sjukhuset är precis lika hemskt som alla andra gånger jag varit här. Död, lidande och sorg. Pappa ligger konstigt nog i samma rum som förra gången, mamma och Yousef sitter på hans vänstra sida och pratar om någon ny resturang de vill äta på. När jag kliver in granskar alla tre mig, jag antar att det ser ut som om jag kommer direkt från någon fancy cocktailmiddag med min tighta klänning och höga klackskor. "Jag kommer direkt från flygplatsen, har varit i Göteborg på möten sen igår." Jag lämnar en kyss på pappas bleka panna innan jag drar åt mig en stol och slår mig ned mittemot mamma och Yousef.

"Så du har varit ensam med den där douchbagen själv i två dagar?" Yousef korsar sina armar över bröstet och lutar sig bak i stolen. "Ja det har jag" säger jag surt, men utan att försvara Dante överhuvudtaget. Pappa hostar till i sängen vilket får mamma att flyga upp och ge honom lite vatten. Jag och Yousef tittar på varandra och vi båda inser att orden vi absolut inte vill höra snart kommer att lämna pappas läppar. När han har återhämtat sig sätter han sig plågsamt upp i sängen och knyter sina händer igen. "De har hittat en till tumör, men de säger att den är enkel att ta bort så det är inget att oroa sig över." Jag suckar åt pappas positiva tankesätt, aldrig att han visar sig svag för oss även fast att jag vet att han, precis som oss, är trött på den här skiten.

Jag stannar på sjukhuset i nästan fem timmar, faktiskt ända tills pappa hade somnat. Det smärtade så mycket att veta att pappa skulle få ligga här helt själv så jag ville stanna kvar så länge som möjligt. Jag smyger från hans rum, stänger dörren tyst efter mig och fiskar upp mobilen ur väskan som har varit på ljudlöst hela tiden. Förutom ett sms från Adrian där han frågar om jag är up for dinner har jag hela tolv missade samtal från Dante. Jag struntar i dem och svarar istället Adrian med ett JA.

Exakt 43 minuter senare står jag utanför en kinarestaurang och tittar på Adrian som virrar omkring på den folktäta gatan. När han får syn på mig vinkar han glatt och skyndar på stegen.
"Hej bästi" skriker jag samtidigt som jag kastar mig runt hans hals. "Hej på dig, det var inte igår" skrattar han fram och snurrar runt mig ett varv. "Wow, har du klätt upp dig för mig" Han lägger sina händer på mina axlar och granskar mig som fortfarande går runt i min tighta klänning. "Absolut, det är inte alls så att jag åkte från Göteborg till sjukhuset och sen direkt hit". Adrian höjer frågandes på ögonbrynen vilket betyder att jag kommer behöva berätta allt och det är i detalj.
"Vi går in och sätter oss, kom".

"Okej, så jag har varit i Göteborg i två dagar med Dante" Adrian spärrar upp ögonen och nästan spottar ut vinet han har i munnen. "Bjöd han dig? Bara sådär?" Jag skakar på huvudet. "Nej idiot, vi åkte ned på möten." Jag försöker att få det att låta helt normalt, vilket det tekniskt sett var. Eller ja, förutom att jag tekniskt sett sov bredvid min chef som gör mig så sexuellt frustrerad att jag knappt vet vad jag ska ta vägen. "Och????" Med en suck drar jag håret bakom öronen och lutar mig framåt.
"Vi hade en kuddgräns mellan oss när vi sov och jag bytte om på toan. Inget hände där okej!" Adrian ler finurligt och nickar långsamt.
"Inget hände där säger du, men något har hänt eller hur?" Det här är just därför han är min bästa vän, ingen kan läsa av mig lika bra som honom.

"Jo asså..." nervöst ser jag mig omkring i den lilla mörka lokalen efter någon jag känner igen, tänk om någon från kontoret skulle sitta här och höra när jag berättar att jag och chefen kyssts. När jag konstaterat att det bara är vi, en barnfamilj och ett äldre par i lokalen lutar jag mig ännu närmare honom över bordet.

"Han kysste mig i min trappuppgång" orden kommer ut tyst och i en väldig fart. Först tror jag inte att Adrian hört vad jag sagt men när han spricker upp i ett stort flin förstår jag att så inte är fallet. "Din lilla dirty slut!" utbrister han exalterat och smuttar lite på rödvinet han beställt i samband med dumplingstallriken vi delar på. Själv sippar jag sakta på en Mojito samtidigt som jag känner ångest över att jag egentligen borde spendera tid med familjen istället för att sitta och skvallra med Adrian som små tonårsflickor. Mamma behöver någon som kan stötta henne men helt ärligt så irriterar hon mig bara, detsamma gäller för Yousef, de irriterar mig. De ställer dumma, korkade frågor och tror att jag fortfarande är tolv år gammal. Visst, jag är yngst men de behöver inte behandla mig som om jag vore hjärndöd bara för det.

"Ärligt talat, hans fästmö är ingen att leka med, hon är så himla bitchig och jobbig att till och med han lackar på henne ibland" förklarar jag när jag skakat iväg de ångestfyllda tankarna. Inte för att ämnet om Dantes fästmö inte adderar till ångesten jag redan känner men jag vill ändå förklara för Adrian om situationen i helhet, utan att hålla undan detaljer. Är det någon person som kan ge mig råd och tips så är det Adrian, han är bäst på sådant. Han har flickvännen att tacka efter alla reality och drama serier hon tvingat honom se, han har lärt sig mer av sådant som går på tv än vad han någonsin lärt sig i skolan.

"Triangeldrama at it's finest alltså, gud vad jag älskar det här!" skrattar han fram och blickar ner på telefonskärmen som lyser upp i mörkret. "Det är Emma, hon undrar om jag dröjer" Jag ler lite smått åt honom när han knappar in ett svar till henne. Om det inte vore för mina grymma kunskaper som vingwoman hade de aldrig haft den fina relationen de har idag, inte heller stått med nycklarna till deras första gemensamma lägenhet.

"Vet du vad Adrian, dra hem till henne! Jag är ändå helt utmattad efter de här två dagarna så jag måste hem och sova." Jag sträcker över mitt bankkort till en servitör som går förbi trots att Adrian insisterat på att betala. Därefter ger han mig en lång och hård kram, det är nästan som om han försöker säga att allt kommer att lösa sig, för att sedan försvinna iväg på den mörka gatan, hem till sin flickvän.

Glöm inte att rösta & kommentera!
Xoxo, Livetsheroin & Tilimas