Tainted // d.l

trettio

Dantes perspektiv

Tre dagar har gått sedan Simon ringde och berättade sanningen om hela den här härvan med lögner och läckt information. Bäddsoffan hos Noel har varit min sovplats sedan dess, Melanie har försökt få hem mig, först genom manipulation och desperation med sedan kom nog paniken och stressen så de senaste sjuttio sms:en består av förklaringar och en förhoppning om att bli förlåten.

Jag, som fortfarande inte har haft möjligheten att prata med Leyla, har inte svarat när Melanie hört av sig. Helt ärligt vet jag inte vad jag ska säga henne. Det hon gjorde är verkligen helt ofattbart. Hon har gjort flera sjuka saker innan men aldrig något så fräckt som detta. Tidigare har det bara gått ut över mig men om det nu behöver påverka någon annan i min omgivning så måste jag sätta stopp för detta beteende.

Samtidigt som klockan slår 13:30 öppnas lägenhetsdörren och Noel kommer in.
Leendet på hans läppar och den svaga visslingen som hörs avslöjar att han har varit med någon som gör honom glad.

"Oh fuck, jag trodde inte att du var hemma." Skrämt hoppar han till när han får syn på mig sittandes vid köksbordet med datorn uppslagen framför mig. "Vaknade sent och har möte om tre timmar så jobbar hemma idag. Men du, vart har du varit?" En aning sammanbitet slår han sig ned framför mig på pinnstolen och drar en hand genom det långa blonda håret.

"Jag eh...var hos Leyla." Kaffet jag precis tagit en klunk av hamnar i fel strupe vilket gör att jag hostar tills lungorna skriker efter luft. Jag kan inte låta bli att känna hur irritationen tar över. Leyla vill alltså ha kontakt med Noel men inte med mig? Hur nära är de egentligen? Sist jag kollade så träffades de två vid kontoret för att sedan dricka ett glas vin ihop samt snackade skit om mig. Men att han nu har varit hos henne förstår jag inte?

"Hur mår hon?" frågar jag efter att jag återhämtat mig. Antagligen har hon väl satt på sig ett leende för att undanhålla sina riktiga känslor för Noel men det är i alla fall värt att fråga. "Hon vill inte prata om det men helt ärligt tror jag att hon har det jävligt jobbigt nu. Liksom hennes bror fick hjälpa henne med hyran den här månaden." Skamset gömmer jag ansiktet i händerna och suckar. Om jag bara hade låtit henne prata och berätta sin sida hade det inte behövt bli såhär.

Ungefär en timme senare sitter jag i min bil påväg mot Uppsala, trött och något mer förvirrad kring vad jag ska göra nu. Leyla vill varken träffa eller prata med mig, trots det är jag så desperat efter henne att jag praktiskt taget skulle göra vad som helst bara för att få förklara mig. Hon är ju den absolut bästa assistenten jag har haft, den talangen och ambitionen finns hos väldigt få människor. Dessutom pallade hon med mig och hur jag är på jobbet. Hon visste hur hon skulle agera när jag var arg eller stressad, de andra stod bara och suckade nervöst medan hon gjorde allt för att försöka lugna ner mig.

Helt ärligt blev jag lugn av hennes närhet, hennes doft gjorde så att de ständigt spända musklerna slappnade av och hennes skratt som då och då hördes från hennes arbetsplats kunde få mig att le. Jag känner själv hur det så tydligt syntes att jag blev påverkad av henne, på ett positivt sätt förstås. Den arga och hårda tonen ersattes av en lugn och sansad röst som gärna ville kompromissa och försöka hitta lösningar i de mest hopplösa situationerna. Det var helt ofattbart, innan Leyla så var det som att jag bara ville ta ut min ilska på allt och alla när saker inte gick som planerat. Men efter henne så bevisade hon att jag faktiskt kan lösa saker och ting utan att behöva vara aggressiv.

Utan att checka in på hotellrummet som Stella utan min ordet bokat går jag direkt till företaget. Jag har ingen tid att slösa utan jag måste städa upp stöket Melanie ställt till. Med snabba steg går jag mot receptionen, mannen som står bakom disken ber mig ta hissen upp till plan sju och sen vänta tills Simon kommer.

De vita skinnfåtöljerna som står tillsammans i en grupp om fem får vara min väntplats. Jag lutar min svarta väska mot glasbordets ben men hinner aldrig slå mig ned då jag ser en välbekant figur komma gående längre bort i korridoren. Den kurviga kroppen är klädd i en tight kjol och den tillhörande svarta blusen visar en del av klyftan. När hon vänder sig om och ler åt någon flyger det bruna håret som en solfjäder kring hennes ansikte.

"Leyla?" Jag harklar mig lite efter att jag uttalat hennes namn, mest för att vara beredd på att få säga det igen ifall hon inte hört. Klackarna som smällt mot golvet tystnar när hon får syn på mig. De bruna ögonen tittar likgiltigt på mig, synar min kropp från topp till tå innan hon fnyser till och fortsätter sin färd mot hissen.

"Leyla vänta!" Snubblandes tar jag mig fram till henne där hon står innan för hissdörrarna, min fot får agera som kloss för dörrarna som stängs. "Hur är det?" Hennes dryga blick säger allt, det här småsnacket går hon inte på.

"Okej, förlåt! Men vad gör du här?" Plastfickan med papper hon har i handen viftar hon med framför mitt ansikte.
"Hämtat lite papper, låt mig åka hem nu tack". Jag ska precis fråga vad det är för papper när jag hör Simons röst som ropar in mig till hans kontor. Suckandes drar jag undan foten vilket får metalldörrarna att skilja oss åt.

När jag kliver in genom glasdörren till hans kontor skakar jag hans hand lite tankspritt och är redo att fråga vad Leyla gjorde här.
"Simon jag måste bara fråga innan vi börjar. Vad gjorde Leyla här?" Simon ger mig en vänlig blick, knäpper upp kavajen innan han sätter sig mittemot mig vid det långa bordet.
"Jo, ska jag vara ärlig så har jag erbjudit henne ett jobb här" jag ser oförstående på honom trots att jag precis förstår vad han menar. Han kan ju för fan inte ta Leyla ifrån mig!

"Som jag har förstått det från Leyla så vill hon inte jobba hos dig, speciellt inte efter att hon fick sparken inför alla andra anställda. Så jag tänkte att hon kanske skulle vilja jobba här. Det är sällan man hittar någon så ung som henne med sådan stor kunskap och ambition. Jag känner att det inte kan gå till spillo." Jag väntar otåligt på att han ska sluta prata för att ställa en av de många frågorna som snurrar runt i mina tankar.

"Tackade hon ja?" När Simon skakar på huvudet så känner jag någon sorts lättnad. Nu måste jag bara försöka övertyga henne att komma tillbaka till företaget. Jag vill inte förlora henne som assistent och inte heller kunna fortsätta utveckla vår relation. För vi hade något speciellt, det kändes som att hon förstod sig på mig trots alla mina svagheter. Trots alla de bristerna jag uppvisat har hon kunnat se förbi de på ett helt otroligt sätt, Dessutom har hon ju visat samma intresse som jag har för henne och det är ju ett stort plus.

Glöm inte att rösta och kommentera! <3

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas