Tainted // d.l

tjugoett

Den korta taxiresan från flygplatsen till hotellet är stel, väldigt stelt faktiskt. Jag sitter pressad mot den ena bakdörren och Dante mot den andra. Antagligen är det för att vi båda är väl medvetna om att vi med största sannolikhet inte skulle kunna kontrollera oss av varandras beröring, eller jag skulle inte kunna göra det i alla fall. Hur jag ska klara av att spendera två hela dygn i hans närhet har jag inte riktigt listat ut än. Det är väl antagligen bara att försöka ta så långt avstånd från honom som möjligt, speciellt när vi är själva.

Jag kliver in efter Dante i den stora entrén till det exklusiva hotellet vi ska spendera natten på. Den moderna inredningen går, precis som på så många andra hotell, i vitt och grått. En ung man står bakom datorskärmen i den stora receptionen och ler charmigt mot oss, nej vänta, jag menar mig när vi ställer oss framför honom. "God eftermiddag, vilket namn har ni bokat i?" Dante släpper ned sin stora och tunga väska på golvet och drar fram ett guldigt American Express kort ur sin plånbok. "Lindhe" muttrar han fram vilket får mannen att genast knappa in något på datorn. Han kastar då och då en blick på mig vilket inte går Dante omärkt förbi då jag känner hur hela han spänner sig vid min sida.

"Välkomna hit, ni har rum 832 på våning 8, frukosten serveras...." jag avbryter mannen genom att hastigt dra kortet ur handen på honom. "Ursäkta, ett rum? Något måste ha blivit fel?" Han tittar ned på skärmen igen men skakar på huvudet. "Det är bara ett rum bokat i namnet Lindhe." Nej, nej, nej! Det här händer inte. "Inget bokat på Ahlin?" frågar jag panikslaget och tittar på Dante som flinar lite svagt åt mig. "Tyvärr inte och vi är fullbokade så olyckligtvis kan jag inte fixa ett rum till." Fan, vad gör jag nu? Aldrig att jag kommer kunna sova bredvid honom. Det här kan bara sluta på ett sätt och det är i en stor fet jävla katastrof.

Jag följer tyst efter Dante in i glashissen och trycker en aning motvilligt på våning 8. Det var verkligen bara det här som saknades. Jag kan knappt hålla mig ifrån honom i publika sammanhang så hur i helvete ska jag klara av att sova, duscha och byta om i samma rum som honom. "Här är det" jag stoppar kortet i dörren och när det välbekanta plinget hörs rycker Dante tag i dörren och kliver in. Rummet är fint möblerat och pryds av ljusgrå detaljer så som soffkuddar och sängkläder. Snabbt släpper jag ned min väska för att utforska lite, se badrummet, balkongen och sist men inte minst kylen. Jag har inte ätit något annat än vaniljyoghurten vi fick på planet eftersom att jag visste att vi inte hade tid att ta något annat.

Jag suckar surt när jag möts av ett kylskåp fyllt med endast ölflaskor. "Är du hungrig?" Jag nickar åt Dantes fråga och smäller igen den lilla dörren på den vita boxen. "Vill du äta på hotellet eller ska vi leta efter någon resturang?" Han håller menyn i handen och efter att snabbt ha granskat den beslutar jag mig för att det får duga. Dessutom har jag varken ork och inte heller så mycket tid till att gå någonstans just nu.

Jag granskar menyn ett tag, "Jag vill ha nummer 7, med Fanta och Cheddardipp" Dante nickar, tar fram en genomskinlig plastficka med ett papper i och en blå bläckpenna. "Skriv under det här medan jag ringer" jag nickar, skriver under pappret utan att lägga någon större fokus på att läsa vad som står. Jag är alldeles för hungrig för att bry mig, jag antar att det är någon avtal om tystnadsplikt och att det som sägs på mötet inte får diskuteras med några andra parter än mig, Dante och de vi träffar om en stund.

"Maten kommer upp om 20 minuter. Om du behöver göra dig iordning eller nått för mötet så gör det nu för vi behöver dra ganska snart." Dante slår sig ned på den stora dubbelsängen och granskar mig där jag sitter i den stora fåtöljen. Jag ryser när hans blick vandrar upp längs min kropp och slutligen når mitt ansikte. Det som hände på planet var långt ifrån acceptabelt, även om varenda cell i min kropp skrek efter hans beröring. Jag harklar mig lite smått medan jag letar igenom väskan efter den marinblå klänningen som jag planerat att ha på mig på mötet.

Klänningen följer med till badrummet där jag tar av mig kläderna jag tidigare haft. Mina ögon granskar den gyllenbruna huden, jag står helt blottas framför spegeln och studerar varenda detalj precis som jag gjort och kommer fortsätta göra så länge livet låter. När den långärmade klänningen sitter stramt på min kropp med dragkedjan vid ryggen funderar jag på varför det blev just den klänningen jag valt. Jag sitter och velar över mitt val i ett par minuter, hör hur maten kommit upp till rummet och snart så knackar Dante på dörren.

"Leyla, kan du skynda dig så att du hinner äta?". Enda lösningen till att få på klänningen helt är att be om Dantes hjälp, hur mycket jag än vill undvika att komma i kontakt med honom så är det den enda utvägen. Annars kommer jag att får sitta i svettiga kläder, eller behöva byta till den andra klänningen jag tänkt ha på mig imorgon. Irriterat låser jag upp badrumsdörren för att möta hans nyfikna blick, ögonen faller från topp till tå för att sedan möta mina ögon.

"Ehm.. kan du?" jag vänder mig om, famlar efter dragkedjan och försöker dra upp den så gott det går för att visa att jag verkligen inte kan klara det själv. "Självklart" mumlar han samtidigt som han närmar sig. Mina knän sviker mig återigen när det kommer till hans närhet, han står tätt bakom mig när hans hand greppar tag om mitt utsläppta hår och sveper den åt sidan så att det samlas över ena axeln. Dantes fingertoppar som snuddar vid min nacke får de hårstråna att resa sig över kroppen. Han tror säkert att detta var planerat, att jag som syfte hade att få känna hans närhet, för att förföra honom och få hans uppmärksamhet.

"Klart" hans andetag träffar min hals medan hans händer glider nerför mina armar för att slutligen stanna vid midjan. Harklandes vänder jag mig om för att inspektera maten men också för att avbryta den intensiva stämningen som ligger i rummet. Långsamt drar jag mig ifrån honom och styr stegen mot vagnen med maten vi har beställt. Jag slår mig ned på en av de fluffiga vita stolarna vid det runda bordet och doppar en pommes i cheddardippen. Dante står kvar där jag lämnat honom och granskar mig medan tunga andetag lämnar hans mun. Han har betydligt svårare att dölja hur påverkad han är mig, jag däremot försöker med allt jag har att inte visa det för annars skulle han kunna få för sig att påbörja något som vi inte kan avsluta.

Efter att bådas tallrikar är tomma tar vi med oss våra datorer och papper för att styra stegen mot företagets lokaler som bara ligger några kvarter bort. Medan vi är påväg till vårt jobb är alla andra påväg hem, gatorna i Göteborgs innerstad är fulla av bilar, bussar och blåa spårvagnar fulla av människor. Jag går en bit bakom Dante med min väska i ena handen och dator i den andra. Han verkar vara stressad för jag får nästan springa ifatt honom flera gånger att inte tappa bort honom på gatorna. Relativt snabbt står vi i entrén till företaget där mötet skulle hållas.

Konferensrummet fylls snabbt på av män i medelåldern men trots Dantes unga ålder så ser han oerhört bekväm ut. Jag är den enda kvinnan i rummet vilket skrämmer mig en aning med tanke på att Dante senaste gången fick säga nej till ett kontrakt då männen hånade mig. Han måste nog känna av min nervositet för han lägger en hand på min svank när vi styr stegen mot de två stolarna som är avsedda för oss. Självklart är det en fin gest, jag menar, han visar ändå att han bryr sig. Däremot är det alldeles för opassande för den situationen vi befinner oss i just nu, den där hans närhet kan få mig att göra precis vad som helst.

Jag slår undan hans arm, slår mig ned och snurrar stolen så att jag sitter vänd ifrån honom. Hans frågande blick bränner mig i nacken men jag måste försöka att inte låssas om den, aldrig att jag kommer att klara av det här mötet annars. En man med långt grått hår hälsar oss välkomna och snart börjar diskussionerna kring ett potentiellt kontrakt. Det är så mycket nya termer och ord att jag knappt kan hänga med i vad som beslutas under timmen som går.

"Leyla och jag har åkt hit endast för det här, såklart vi måste komma fram till något idag. Vi kan inte vänta längre!" Dantes upprörda röst ekar i lokalen och jag tittar skrämt på honom när han skjuter fram ett papper till han jag nu vet är ägaren av det andra företaget. Om det är hans ilskna ton eller beslutsamhet som genast får mannen att signera pappret vet jag inte, men en halvtimme senare går vi därifrån med ett kontrakt värt många miljoner i våra händer.

Xoxo
Livetsheroin och Tilimas