Tainted // d.l

tjugosex

Trots Dantes hårda ord och väldigt tydliga kroppsspråk står jag kvar framför honom, jag måste få veta vad det är som har fått honom att helt plötsligt bli den där otrevliga chefen igen. Med armarna korsade över bröstet och blicken fäst i hans höjer jag frågandes på ögonbrynen, någon anledning måste han ju ge mig.

"Trodde du på riktigt att jag inte skulle få reda på det eller?" Han skjutsar sig bakåt så att stolen rullar ytterligare några meter från mig. Det finns ingen tvekan på att han är arg, han ser fullständigt rasande ut.

"Va? Vad snackar du om?" frågar jag oförstående samtidigt som jag försöker leta igenom mitt minne efter potentiella misstag. Jag har gjort alla papper han har gett mig, inte slarvat bort något mer och jag har nästan alltid kommit i tid. Dante reser sig så snabbt upp att stolen slår i den vita väggen bakom honom vilket får tavlorna att gunga, på någon hundradel står han framför mig.

"Jag vet att du har läckt information, hemligstämplad dessutom, från kontraktet med företaget i Uppsala..." chockat spärrar jag upp ögonen och börjar hastigt att skaka på huvudet. "Nej, va? Nej, jag har..." Dante avbryter mig genom att hålla fram sin tatuerade hand framför mitt ansikte.

"Leyla ge dig! Melanie berättade om samtalet ni hade när jag stod i duschen på hotellet! Hur jävla dum i huvudet får man vara? Om dem får reda på det här är det slut med samarbetet och du om någon vet hur viktigt det är." Vid det här laget är han alldeles andfådd av ilskan, bröstkorgen under den vita skjortan höjs ovh sänks i en väldig fart, jag sitter tårögd kvar framför honom.

"Jag lovar, jag har inte sagt något! Hon hittar bara på!" Desperat försöker jag få kontakt med honom, han måste förstå att jag inte skulle göra något sånt, aldrig att jag skulle riskera både mitt och hans ryckte. Jag är ju här av en anledning och det är ju för att jobba mig uppåt och lära mig mer, inte för att förstöra för företaget. Dante verkar inte vilja lyssna på mig för han skakar på huvudet, slår bort min hand jag lagt på hans arm och börjar att gå mot dörren. "Hon skulle aldrig ljuga om något sånt för mig." Han låter så säker när han säger det, som om det inte finns något annat alternativ än att jag ligger bakom det här.

Låset på dörren vrids om med ett klick och när Dante rycker upp dörren strömmar sorlet från medarbetarna in i rummet.

"Du får sparken"

Jag fryser till av de tre orden som bestämt lämnar hans mun. Min blick, som är fäst på honom, blir genast suddig av tårarna som fyller mina ögon. "Dante snälla, du måste tro mig när jag säger att det inte är jag." Jag snubblar fram på mina höga klackar som jag enbart satt på mig för hans skull men han vill fortfarande inte titta på mig. "Bara gå. Jag vill aldrig mer se dig igen" yttrar han kallt. "Nej! Jag tänker inte gå" jag är bestämd, trots att min röst skakar av klumpen som bildats i halsen, är orden höga. Jag måste få förklara, jag skulle aldrig göra något sådant, speciellt inte när jag vet hur mycket han jobbat med just Uppsala företaget.

Mina höga snyftningar får de kollegorna som är närmast kontoret att nyfiket vända sin uppmärksamhet åt oss. Även fast att jag vill fortsätta förklara för honom att jag är oskyldig verkar det inte som att det kommer att fungera.
Han har bestämt sig, jag är skurken och Melanie är hjälten som upptäckte att hans hemska assistent förstör för företaget.

Snabbt rusar jag ut, rafsar åt mig mina saker på skrivbordet, det är ju inte särskilt mycket så allt ryms i min svarta väska. Det är nästan helt knäpptyst i kontoret när jag rusar igenom korridoren och in i hissen. Dante står kvar i dörröppningen och stirrar på mig tills hissdörrarna har stängts. Humöret jag hade vaknat med i morse är helt bortblåst och har blivit ersatt med besvikelse. Melanie är hans fästmö ja, de har säkert varit tillsammans i flera år och att han litar på henne måste vara en självklarhet. Men att bara strunta i stunden vi hade igår och utan någon tvekan bara ge mig sparken utan att varken lyssna eller låta mig förklara är så fel.

Jag gav ju honom allt jag hade, all min tid, energi och även en del av mitt hjärta. Jag har aldrig trott att det ska bli något vi, det skulle vara alldeles för naivt men någonting inom mig sa i alla fall att vi skulle komma varandra närmare. Kanske utveckla en relation som på något sätt är starkare än den han har med Melanie.

Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har drömt om en framtid med honom. Bara sådär när jag suttit vid mitt skrivbord och sett hur han bemöter andra som jobbar här. Han är bestämd och hård men han vet hur han får den andra att inte känna sig alltför obekväm. Alla på företaget fruktar honom, men de gör det inte för att de tycker att han är läskig, eller jo kanske lite, men de respekterar honom och ser upp till honom. Dante arbetar hårt och det syns att han verkligen är passionerad över sitt arbete och att han trivs i rollen som chef. Det är charmigt, att se honom brinna för sitt jobb, se honom så målmedveten och nå sina mål efter att ha slitit hårt. Det är då jag brukar dagdrömma om att det är en sådan man som honom som jag behöver i mitt liv. Inte någon liten pojke som Kian.

Jag stirrar på mig själv i backspegeln när jag satt mig i bilen. Sminket som jag lagt extra tid på och ansträngt mig för att få så perfekt som möjligt imorse är utsmetad, det är tack vare tårarna jag fällt hela vägen ner till parkeringshuset längst ner i byggnaden. Bilfärden hem är seg, jag är ofokuserad, tänker knappt på hur jag kör och lägger knappt märke till andra trafikanter. Jag vill bara ta mig hem, gömma mig under det tjocka täcke och gråta över att jag är arbetslös. Hur ska jag försörja mig? Betala hyra, mat, räkningar?

När jag stapplar in i lägenheten slänger jag av mig de höga skorna, tillsammans med väskan och jackan på golvet. Snabbt springer jag in till rummet för att lägga mig i sängen och gråta. Jag vet att detta kommer att övergå till ilska, för snart kommer jag att börja söka hämnd. Melanie ska inte få komma undan med det här, en lögn som inte bara förstört min karriär utan också min och Dantes relation.

Tårarna blöter ner den ljusgrå linnekudden. Jag skulle inte ha svarat i hans telefon, då hade vi kanske sluppit det här. Eller vem vet, Melanie hade kanske hittat något annat sätt att förstöra på. Hon verkar vara en riktigt psykopat som gör att för att skydda sin och Dantes relation. Jag undrar hur hon egentligen fick reda på informationen, jag menar, Dante har ju inte sagt något och det har inte jag heller. Är det någon på företaget som läcker information eller har hon, med hjälp av sin enormt påklistrade charm, lyckats tjata till sig informationen?

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas