Tainted // d.l

åtta

Efter att ha fått eftermiddagen ledig igår kändes det betydligt enklare att stiga upp och gå till jobbet den här morgonen. Bara att få sätta sig ned i soffan med hämtmat och en film rullandes på tv:n gjorde allt mycket bättre. Den senaste veckan har varit så hektiskt, både på jobbet och i privatlivet, att jag inte hunnit reflektera över mitt egna mående. Det han dock Dante till min förvåning att göra igår. Att han faktiskt visade något sorts intresse över hur jag mår chockade mig totalt. Mannen som jag trodde hade ett hjärta av is kanske inte är så kall trots allt?

Hissen plingar till när den når den åttonde våningen och precis när jag sätter min fot på det polerade golvet kan jag höra Dantes höjda röst. Jag tittar ned på armbandsuret runt min vänstra handled och konstaterar att jag är inte sen. Vad är det nu han står och gapar åt? Jag snabbar på mina steg när jag genom den halvöppna dörren ser en välkänd gestalt. Det bruna lockiga håret och de breda axlarna han har fått tack vare all träning pekar på att det är Yousef som står där inne. Vad fan gör han här tänker jag samtidigt som jag springer resten av sträckan.

"Yousef?" frågar jag när mina ögon bevittnar hur mina storebror har ett varnande pekfinger i ansiktet på min chef. Han vänder sig skyldigt om men tar inte ned handen. "vad fan gör du?!" skriker jag frustrerat samtidigt som Dante harklar sig och rättar till slipsen som pryder den vita skjortkragen.

"han ska fan inte behandla dig så som han gör!" Yousefs röst är minst lika hög som min och får några av mina kollegor att nyfiket titta in. Jag tar de tre stegen som krävs för att jag ska kunna rycka tag i hans hand så att den hotfulla gesten når sitt slut.

"Du kan ju inte bara komma hit fattar du väl!" skriker jag samtidigt som jag försöker dra med honom mot dörren. Tyvärr är han betydligt starkare än mig så vi rör bara på oss någon ynka centimeter. "Klar som fan att jag kan! Jag är din bror och det är min roll att se till att svin som han inte sårar dig."

Att han inte förstår att det är helt sinnessjukt att han klamparna in på MIN arbetsplats och skriker på MIN chef gör mig så förbannad att jag är på väg att ge honom en käftsmäll. Jag hindrar mig däremot i sista sekund och vänder mig istället mot mannen med den iskalla blicken.

"Förlåt Dante, jag vet inte vad han tänkte när han kom hit" mina ord verkar inte nå hans öron för han fortsätter att stirra på Yousef. "Det är ingen här som har tvingat henne att stanna, dörren är där" säger Dante sansat och nickar mot den bruna dörren så att hans blonda hår faller ur frisyren.

"Så du ska sparka henne bara för att du beter dig som en bortskämd liten överklassunge" fräser min bror fram mellan sina sammanbitna käkar. Om jag inte kände Dante hade jag utav hans ansiktsuttryck trott att han är sårad, men nu har jag lärt mig att det är så han ser ut innan han exploderar. Därför sluter jag ögonen och tar några djupa andetag innan jag greppar tag om min brors käke "snälla, gå nu innan du gör allt värre" min vädjande röst får något i hans ilskna ögon att ändras.

Yousef slänger en sista hotfull blick mot Dante, rycker åt sig jackan som på något sätt hamnat på golvet och lämnar kontoret. Jag och Dante står tysta och stirrar på varandra tills vi hör hissen plinga till och dörrarna stängas. Han slår sig ned på stolen och vilar sina vita knogar mot den blanka skrivbordsytan. Egentligen är jag förvånad över sättet han hanterade den rejäla utskällningen han fick av Yousef. Jag hade nog snarare förväntat mig att min korkade brorsa skulle behöva titta förbi ett sjukhus innan han drog hem. Men Dante lät honom prata klart, trots att Yousef gapade och skrek honom rakt upp i ansiktet.

Med försiktiga steg går jag fram till Dante som noga betraktar mina rörelser. När jag sätter mina händer mot bordet framför honom förflyttas han blick från mitt ansikte till klyftan mitt tighta linne visar. Lika snabbt är den återigen tillbaka i mitt ansikte men nu pryds hans läppar av ett snett leende. Äcklat försöker jag ignorera faktumet att han precis kollat in mig och att han dessutom visar att han gillar vad han har fått se.

"jag ber om ursäkt för min brors beteende, jag lovar att det inte kommer att hända igen" Han fnyser till, korsar armarna med de fortfarande knutna nävarna över bröstet och skakar på huvudet. "Du har alltså inte fattat att man inte går och snackar skit om sin chef och företaget man jobbar på?" fräser han fram utan att egentligen ha svarat på mitt uttalande. 

"Va? Jag har inte snackar skit om någon?" utbrister jag förvirrat samtidigt som jag nervöst börjar trumma med mina långa lösnaglar mot bordet. "Så du menar att din bror kommer hit och hittar på att du har sagt att jag är dryg, bara bryr mig om mig själv och att alla som jobbar här är överklassmänniskor med noll personlighet? Huh?" Han spänner sina blåa ögon i mina och när jag inte slutar upp med trummandet mot bordet slår han bort mina händer så att jag nästan trillar över skrivbordet. "Vad fan gör du?" Utbrister jag och försöker återhämta mig från det lilla fallet.

 "Det irriterade mig" han säger det nonchalant men fortfarande med blicken på mig. "Du irriterar mig" mumlar jag tyst, men ändå hinner han uppfatta något av orden jag säger för han reser sig snabbt upp. "Ursäkta?" får han drygt fram vilket enbart får mig att skaka på huvudet. "Vet du vad Dante? Jag berättade bara för Yousef om hur mina två första veckor här har varit. Det är väl ändå inte mitt problem att han skapade bilden av dig som dryg och självupptagen? Du kanske borde börja tänka på hur du beter sig istället för att jag ska behöva hålla tyst om allt som händer här!" Återigen fnyser han till högt åt mig och jag ska precis fortsätta när han smäller sin näve i bordet så att pennburken välter. "Det här är din sista chans och det menar jag verkligen. Ett till problem och du åker härifrån! Fattar du?!" Jag kan inget annat än att nicka åt min ilskna chef även fast allt jag vill göra är att trycka upp mina två långfingrar rakt i ansiktet på honom. Jävla idiot.

Vad tycker vi om Dantes beteende??

xoxo

Livetsheroin & Tilimas