Tainted // d.l

trettiotvå

Det är lite underligt att sätta på sig den tighta klänningen, de höga klackarna och kliva in på kontoret igen efter allt som har hänt. Till en början insisterade Dante på att jag skulle börja med en gång men jag hade lyckats förhandla mig till några dagar ledigt för att fundera över allt som hänt. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag ska känna över att vara tillbaka här. Jag menar, det är ju väldigt skönt att jag slipper ta jobb på något litet café eller en snabbmatskedja, men samtidigt är jag nervös över hur de andra på företaget kommer att reagera.

De flesta har nog redan sina aningar om hur jag fick jobbet från första början, antagligen har det något med att jag och Dante fick till det innan och att det var därför jag lyckades få det här jobbet så fort. Men jag hade antagligen också trott samma sak, hade det varit någon annan ung kvinna som precis slutat studera och fått jobb med en gång hade väckt mina misstankar. Men för mitt samvete kan jag ju säga att jag inte låg med honom för att få jobbet, jag låg ju inte ens med honom för någon annan anledning än attraktionen jag känner.

När jag kliver ur hissen och börjar gå mot mitt skrivbord känner jag genast hur jag får alls uppmärksamhet. Vissa slutar abrupt med vad de nu håller på med, medan andra lite mer diskret försöker få en skymt av mig bakom de enorma datorskärmarna. Den här sortens uppmärksamhet hatar jag, trots att jag och många fler här vet att jag inte låg bakom läckan känns det ändå som om alla har något emot mig.

Dörren till Dantes kontor står på glänt, jag kan skymta hur han med telefonen mot örat sitter bakåtlutad i stolen. Solens strålar letar sig in genom de stora fönstren och får hans hår att få den där gyllene färgen jag älskar. Jag snabbar på stegen, både för att undankomma de brännande blickarna men också för att få känna Dantes närhet. När jag dundrar in, stänger dörren bakom mig och vrider om låset tittar han förvånat upp, fortfarande med telefonen mot örat. "Du Axel, jag måste dra men vi hörs i morgon". Hans vän hinner inte svara då Dante avsluta samtalet och lägger mobilen åt sidan.

"Hej" får jag ur mig försiktigt, vart nervositeten kom ifrån har jag ingen aning om. Kanske över att allt som hänt bara var en illusion, att hans ödmjuka och försiktiga sida som han visade för några kvällar sedan inte finns. Min orolighet är dock förgäves, för ett litet leende tar plats på hans läppar när han tar sig fram mot mig och drar in mig i sin famn. "Hej, är allt bra?" försiktigt låter jag mina armar slingra sig runt hans midja. Ett litet otydligt mm kommer från min mun innan jag pressar ansiktet mot hans hals.

"Du kan få sitta här inne om du vill?" Dante har nog snappat upp min nervositet då han hänvisar till soffgruppen i ena hörnet av rummet. "Nej, jag sitter vid mitt skrivbord, alla är redan väldigt nyfikna på mig och allt som har hänt så det blir bara konstigt" något besviket lämnar han en snabb och hård kyss på mina läppar innan jag lämnar kontoret. Desperat försöker jag lugna ned min andning och dölja de blossande kinderna, jag vill ju inte att kollegorna ska få för sig något.

Skrivbordet ser precis likadant ut som när jag lämnat, förutom pennorna och ramarna som jag har med mig i väskan vill säga. Försiktigt sätter jag mig ner och gömmer mig bakom datorskärmen. Jag har redan dragit till mig tillräckligt med uppmärksamhet. Det känns som att alla bara väntar på att jag ska röra på mig för att kunna stirra ut mig.

Med tanke på att nästan allt på företaget gått snett efter det som hände så har jag mycket att ta itu med. Det är mejl som ska skickas, samtal som ska kopplas och kunder som väntar på svar angående sina ärenden. Det märks dock att samarbeten från andra företag inte är lika efterfrågat som innan och jag förstår snabbt att det är vad som bekymrar Dante mest. Inte för att företaget är i behov av särskilt många fler samarbeten för att klara sig, men de är desto mer viktiga om vi ska växa, bli stört och bli bäst.

Jag är så insjunken i allt arbete att jag till och med glömmer att ta rast men när mobilen plingar till släpper jag blicken från datorskärmen.

Dante 11:03
Kommer du till stora konferensrummet eller?

Förvirrat stirrar jag på hans sms, vad är det jag har missat? Något infomöte eller i värsta fall ett kundmöten? Mitt huvud håller på att explodera av allt jag måste komma ihåg att göra så det skulle nog inte vara särskilt förvånande om något mejl eller påminnelse råkat smita förbi. Jag rotar i mitt minne tills jag ser det enda olästa mejlet på datorskärmen. Personalmöte i stora konferensen klockan 11. ALLA ska närvara.

Stressat drar jag åt mig mobilen, anteckningsblock och min macbook innan jag sätter fart mot mötet. Konferensrummet ligger en våning upp och längst bort så det dröjer ett tag innan jag är på plats. När jag störtar in i rummet är varenda en av mina kollegor redan där, några sitter i stolarna medan de flesta står hopträngda längs väggarna. Dante han själv har placerat sig framme vid whiteboarden och ler lite svagt när jag blygt lutar mig mot dörren.

"Som alla nog redan vet har Leyla börjat hos oss igen.." några svaga viskningar hörs runt om i rummet vilket gör att mitt humör sänks med en gång, det är antagligen inte bra saker som sägs. Jag lyckas även skymta ett par himlande ögon och höra några suckar. Shit vad ovälkommen jag känner mig, trots att jag inte gjort något fel.

"Något ni också bör veta är att läckan aldrig var Leyla, allt var ett missförstånd från min sida. Hon är tillbaka som min assistent och ska behandlas precis som alla andra här."
Han låter så bestämd när han säger det att hans anställda inte kan göra något annat än att nicka.

Dante är först med att lämna rummet, sedan alla de andra anställda och sist jag. Samtidigt som jag är tacksam över att han stod upp för mig och såg till att alla visste om den riktiga sanningen så kan jag inte undgå från att känna en viss oro kring vad för relation alla tror vi har. Liksom, troligtvis har han aldrig försvarat någon såhär innan och troligtvis inte heller kallat in hela kontoret på ett gemensamt möte. Han är ju inte den som brukar förklara sig mer än nödvändigt.

Trött lämnar jag skrivbordet för att sträcka på benen. Ytterligare en timma har jag spenderat på stolen och svarat på mejl. Mina händer känns helt spända och nästan krampaktiga.
Mötet vi hade tidigare har inte hindrat mina underbara kollegor från att sända mig arga och irriterade blickar. Jag får till och med höra några pikar som slängs och konversationer som hålls tillräckligt högt för att jag ska få höra de.

Enda sättet att undvika detta hatet är att gå in till Dante, bara gömma mig i hans famn och försöka ignorera allting, så det är precis vad jag för. Först knackar jag lätt på dörren och hör hur han säger att jag ska komma in. När jag gör det ser jag hur han sitter på stolen, kavajen som han tidigare haft på sig har han nu slängt på soffan och skjortan är halvt uppknäppt.

Med försiktiga steg går jag fram till honom efter att ha låst dörren, jag måste vara noga med det för jag vill inte få mer skit än vad jag redan får. Med öppna armar låter han mig sitta i hans knä för att sedan omsluta min kropp i en stor, mysig kram.
"hur är det hjärtat" viskar han lugnt i mitt öra. Jag sluter ögonen och lutar försiktigt pannan mot hans bröst. Känner hans hand åka upp och ner för min rygg, en känsla av trygghet sprider sig i kroppen likt pirret i magen.

"hmm, sådär.." mumlar jag fram, inte särskilt sugen om att prata, helst av allt skulle jag bara vilja sitta här hela dagen.
"Är det någon som har gjort något? Någon som ber om att få sparken?"
Jag skrattar till åt hans allvarsamma min. "Men sluta Dante.. det är ingen jag är bara trött" på något sätt känna det bara onödigt att göra det här större än vad det är. Bara jag får vara här med honom så är det bra, eller ja, i alla fall tills hans telefon ringer.

"Melanie💕"

Klart som fan hon ska förstöra.

//

Vi ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Det har varken funnits tid, ork eller inspiration! Men nu är vi förhoppningsvis tillbaka!

Xoxo Livetsheroin & Tilimas