Tainted // d.l

trettiofyra

Dante Lindhe 18:23
Är utanför ❤️

Jag gör en snabb check av lägenheten så att allt är stängt, släckt och avstängt innan jag tar min stora resväska, den lilla bagen jag har som handbagage samt handväskan för att bege mig ut till bilen. Ärligt talat är jag rätt så nervös, visst vi har varit iväg själva förut men det här känns annorlunda på något sätt. På något sättet verkligt än tidigare.

Dante står lutad mot den glänsande bakdörren med en cigg i mungipan och telefonen i ena handen när jag kliver ut genom porten. När han märker att jag med mycket möda försöker att släpar ut mina väskor skyndar han sig fram. "Vi ska vara borta i fem dagar, inte fem veckor" får han retsamt ut sig när jag pustar ut av att inte längre behöva utföra ett träningspass för att ta mig ut ur lägenhetshuset.

"Jag tänker inte ens ta den diskussionen med dig, ni killar fattar ändå inte" flinar jag och hoppar in i bilen medan jag lämnar Dante med alla mina väskor.

Som vanligt är det Tom som har ansvaret att köra oss dit vi ska, den här gången är det terminal fyra på Arlanda. Rusningstrafiken har avtagit så resan dit tar som tur är inte särskilt lång tid. Dante sitter med sin MacBook uppfälld i knät och jobbar medan jag vilar huvudet mot fönsterrutan som blivit alldeles varm av eftermiddagssolen. Det känns fortfarande lite fel att bara dra iväg sådär, dels för att det här inte är någon arbetsrelaterad resa utan en nöjesresa jag gör med min chef och även för att vi lämnar kontoret i fullt kaos. Däremot kan jag känna en viss lättnad i att veta att det bara kommer att vara jag och Dante de kommande fem dagarna, långt bort från allt skvaller och skitsnack. Bort från alla dömande blickar och spekulationer.

"Leyla, vi är framme" Dante står hukad utanför bilen och tittar in på mig. Jag skakar av mig alla tankar, kliver ut och tar mina väskor för att följa efter honom in i flygplatsen. Precis som förra gången vi flög vet han exakt vart vi ska gå, det är bara att följa efter och göra som han säger. När vi efter att ha köat i någon timme tillslut är framme vid gaten har den varit öppen ett tag så det är bara att visa upp vår biljett för flygvärdinnan för att sedan kliva på och sätta sig i våra säten, självklart i första klass.

"Minns du förra gången vi flög?" Dantes hand letar sig upp för mitt bara lår, precis som den där gången vi flög till Göteborg. Innan den hunnit alldeles för långt upp fångar jag upp hans hand i min och lägger dem mellan oss istället.
"Dante lägg av, vi har en tre timmar lång flygresa framför oss. Du får inte hålla på sådär". När jag vrider mig om mot honom för att visa att jag menar allvar möts jag av ett snett leende.
"Säg mig Leyla, varför vill du att jag slutar" Han lutar sig närmare och närmare mig tills vi är så nära varandra att vi andas samma luft.

"För att jag inte kommer att kunna kontrollera mig" lyckas jag få fram trots hans väldigt påtagliga närhet och min snabba andning. Jag vill bara kasta mig över honom men de brännande blickarna från det äldre paret i sätena på andra sidan gången hindrar mig. Ett lätt skratt lämnar Dantes läppar när han sakta lutar sig mot mitt öra. "Då får vi väl vänta tills vi är framme i lägenheten" viskar han och lämnar en kyss på den tunna huden precis under örat.

Det är svårt, väldigt svårt, att hålla sig själv i styr under de kommande tre och en halv timmarna det tar till lägenheten speciellt när Dante gör allt för att fånga min uppmärksamhet. Kyssar, beröring och framför allt hans försökt till att alltid ha kroppskontakt. Det gör mig fullständigt galen, vilket troligtvis är därför jag trycker honom mot den vita väggen direkt när dörren till den enorma lägenheten har slagit igen. Irriterat sparkar jag av mig de svarta klackarna, känner hur jag smidigt och snabbt plockas upp från det kalla golvet för att sedan vira benen runt Dantes midja.

Trots att det känns så fel, känns det ändå i stunden så rätt. Jag struntar i faktumet att han är förlovad, att han är min chef, struntar i vad alla kommer tycka om de får reda på vad jag egentligen känner för Dante. För hur mycket jag än försöker trycka undan alla känslor så kan jag inte låta bli att falla mer och mer för honom varje gång vi spenderar tid tillsammans. Hur svårt det än är att erkänna det så håller jag verkligen på att bli helt kär i honom och det finns faktiskt ingenting jag kan göra för att hindra det. Någonting inom mig frågar sig ändå om han är med mig för att han tycker om mig eller bara för att han vill bryta sina mönster, fördriva sin tid med någon annan än Melanie, någon som inte är som henne. Dante kanske gillar tanken av att ha två tjejer som är på honom som plåster?

Ungefär en timma senare ligger vi båda i sängen helt utmattade av den fysiska aktivitet vi precis utfört. Mitt huvud ligger på Dantes bröst som höjs och sänks i takt med våra djupa andetag. Generat ser jag upp på honom och ser hur han ler ett leende som får min mage att göra kullerbyttor.
"Så fin du är baby" försiktigt smeker han mig på kinden samtidigt som han drar mig närmare och drar det tunna täcket över oss. Jag vill verkligen inte att denna stunden tar slut, för jag vill fortsätta höra alla fina ord han viskar i mitt öra i all evighet.

Plötsligt får Dante ett samtal, han är snabb med att lämna sängen för att svara i telefonen som legat på en pall vid sovrumsdörren. När jag inte längre känner närheten från honom börjar min kropp bli en aning kall så jag drar täcket närmare och lyssnar på vad Dante säger till personen i andra sidan luren. Det låter som att det är någon från företaget, antagligen Stella. Det är verkligen helt sjukt hur hårt hon jobbar, hon har hand om hälften av allt som pågår på företaget och ibland tycker jag att hon inte får den eloge hon faktiskt förtjänar. Det känns faktiskt som att Dante tar henne för givet ibland.

"Du måste skoja med mig?" ryter han plötsligt till och jag kikar ut genom springan på dörren. Iklädd endast ett par vita Calvin Klein går han fram och tillbaka och drar handen genom det blonda håret.
" Snälla, att dra in hela min familj i detta är lågt! Hon vet redan att jag inte vill ha något med henne att göra men du kan väl vara snäll och upprepa det igen, tack!" Han låter lugnare på rösten men jag vet att det är allt annat än vad han är.

Efter ytterligare några minuter, som är fyllts av tystnad dundrar han in i sovrummet igen, nästintill kastar sig ned i sängen och slingrar sina armar och ben runt mig så att jag praktiskt taget är helt fast i hans grepp. "Vem var det?" lyckas jag få fram trots att mitt ansikte är hårt pressat mot hans bara bröst. "Stella" precis som jag trodde. Frågan är bara varför han blev så upprörd, något säger mig att det handlar om Melanie men jag är faktiskt inte helt säker.

"Vad ville hon?" frågar jag försiktigt, rädd för att göra honom ännu mer arg. "Kan vi snälla inte prata om det? Jag vill bara vara här med dig och lämna alla problem tills vi kommer hem" Han låter faktiskt riktigt utmattad så jag nickar och lämnar några kyssar på hans nyckelben som svar.

F Ö R L Å T!!!!!!!

Helt ärligt har vi någon ingen riktigt förklaring till varför det dröjt typ 1,5 månad tills denna uppdatering. Livet kom nog helt ärligt bara emellan.

Hoppas ni gillar detta, lämna gärna en liten kommentar.

Xoxo Livetsheroin & Tilimas