Tainted // d.l

tjugoåtta

När Kian släppt av mig utanför Yousefs lägenhet, som han delar med en av hans närmaste polare, i Tullinge har jag hunnit bli lugn och sansad, det har jag thc:n som jag fått i mig efter en spliff att tacka för. När Kian märkte min ilska letade han upp den i handskfacket på sin bil och gav lugnt över den till mig i tron om att det skulle göra allt bättre. Visst, i stunden får den mig både lugnt och avslappnat men när ruset gått över sitter jag med både dåligt samvete och en aning mer ilska över att han försöker dra in mig i sån skit igen.

Eftersom att Yousef och hans kompis Mattias inte tycker om Kian särskilt mycket blir han skickad tillbaka hem till sig med en gång. De har alltid tyckt att han är omogen och töntig trots att de bara är två år äldre än honom. Men helt ärligt så förstår jag vad de menar. Kian är omogen, han beter sig som en tonårskille som precis blivit accepterad i det coola gänget och därmed måste visa för alla vilken hög position han nu har. Han ska alltid ha de bästa festerna med dyraste spriten och bästa marijuanan man kan hitta i Stockholm. Han fick till och med för sig att han skulle köpa några gram av ett gäng från Hammarkullen i Göteborg, idiot säger jag bara. Ciroc flaskorna ska pryda köksön när man kommer hem till honom, det är viktigt att vodkan är där, det mesta av det andra får gästerna gärna ta hand om.

Såklart så är jag redo att få en liten utskällning av min älskade storebrorsa då han snabbt märker av när jag är påverkad, det kan vara av minsta lilla. Jag förstår att han försöker skydda mig från att falla tillbaka till beroendet som jag haft tidigare och speciellt när Kian vägrar ge upp på tanken att jag och han kan bli ett par.

"Vad har jag sagt om att bli bäng så fort du stöter på några små motgångar"
Yousef sätter sig i soffan och greppar tag om spelkonsolen som är kopplad till en Playstation under TV-bänken.

"Små motgångar? Jag är arbetslös, fattig och har snart ingenstans att ta vägen då hyran måste vara betald om exakt fyrtioåtta timmar. Allt detta tack vara Dantes jävla fästmö som hittat på att jag har läckt information från det där stora företaget i Uppsala du vet."
Jag hatar verkligen när människor försöker förminska mina problem, speciellt när de själva inte sitter i min sits. Men så fort det gäller någon annan så måste man vara den som visar empati och hela det där köret.

"Ursäkta? Arbetslös? Den där jävla fittan asså! Jag visste att han var en idiot. Du minns väl när han inte lät dig sticka till sjukhuset?" Försiktigt nickar jag, drar åt den strama hästsvansen jag har satt upp håret i.

"Hur är det med pappa förresten? Alltså jag har sådan jävla ångest att jag inte träffar honom men... allt går bara åt helvete" Suckandes reser jag mig upp för att hämta något att äta från köket. Brorsan har nämligen alltid något gott att äta, han är precis som jag, en gottegris som bara älskar att fylla magen med sötsaker. Kladdkakan följer med mig tillbaka till soffan tillsammans med en läskburk. Yousef berättar om pappas behandlingar och att mamma börjat tjafsa med honom om att de kanske kan genomföra en bättre behandling utomlands. Jag råkar säga att marijuana kan hjälpa till att bota cancern vilket bara får Yousef att stirra irriterat på mig.

Mobilen, som numera är ovanligt tyst, ger ifrån sig ett surr där den ligger på soffdynan. Tröttsamt tar jag upp den men spärrar häftigt upp ögonen där jag ser sms:et och namnet på skärmen.

Dante Lindhe 23:34
För i helvete Leyla, nu du får fan ge dig! Hoppa på Melanie sådär och dessutom in public?!

Dante Lindhe 23:36
Förstår du hur dåligt det ser ut för mig och hur det får Melanie att känna sig.
Du har ingen annan än dig själv att skylla på för att det blev som det blev.
Som jag sa tidigare, jag vill aldrig mer se dig igen och efter det här sms:et är vi done för alltid.

Med ett skrik kastar jag mobilen i väggen framför mig, Yousef rycker till och är snabbt uppe på fötterna för att se vad det var som fick mig så förbannad.

"Jag hatar henne, jag hatar henne, jag hatar henne" väser jag fram mellan mina hoppressade käkar. Melanie har bokstavligt talar förstört mitt liv, hur i helvete ska jag klara mig nu? Men samtidigt som jag vill skylla allt på henne så är jag också arg på Dante som vägrar tro mig när jag berättar sanningen för honom.

Yousef sjunker ned i soffan igen, betydligt närmare mig den här gången.
"Du lyssna, jag och Mattias känner några som jobbar på det där företaget i Uppsala. Jag tror det går att lösa det här".

Jag lutar mig in i hans famn och tar ett djupt och skakig andetag. Jag vill verkligen jobba på företaget igen. Frivilligt komma med kaffet in till hans kontor och sätta mig där och snacka med honom ett tag. Men precis som det där paret i auktionseventet förutspådde och antog har väl Dante ersätt mig med någon ny.
Trots att jag bröstade all skit han gav mig, alla timmar jag arbetat över och stannat tills himlen blivit helt kolsvart så har han ändå inte uppskattat min närvaro. Han tog det för givet att jag skulle sköta jobbet, vilket jag gärna gjorde, i hopp om att få den uppskattning jag behövde för att fortsätta utvecklas. Jag ville ju lära mig av honom, han har en sådan stark karaktär och personlighet som jag ser upp till och mer än gärna lär mig av, men arrogansen, temperamenten och attityden var haket.

"Leyla, du kommer lösa det här! Jag ska försöka hjälpa dig så mycket jag kan, okej! För jag vet att du är oskyldig, du om någon skulle aldrig göra något sånt" Mycket riktigt tar han sitt löfte allvarligt för han fiskar upp mobilen och slänger iväg ett sms, trots att klockan börjar att närma sig midnatt.

Försiktigt släpper jag ut en låg snyftning. Han vill aldrig se eller prata med mig igen när jag bara är oskyldig. Dante bor ju med självaste ormen och är för blåögd för att se att det inte är jag som har förstört allt för företaget utan hon. Hans älskade fästmö, kvinnan som han satt en ring på ringfingern för, hon som snart bär hans efternamn och som förmodligen kommer äga en stor del av just det företaget. Gifta sig rikt, det är smart det. Leva lyxlivet med en ursnygg man som verkar vara som en liten slav åt henne. Hur kan hon ha manipulerat honom så pass mycket att han inte ens tvekar, att han inte ens frågat vad det var som pågick?

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas