Tainted // d.l

sexton

Efter några glas vin och mycket skitsnack har jag blivit lulligare än planerat. Noel är faktiskt inte så hemsk som jag trodde, han är raka motsatsen till Dante, rolig och sarkastisk, medan Dante bara är seriös och bitter hela tiden. Vi har suttit och dömt deltagarna i ett avsnitt av Paradise Hotel, Noel tyckte att det var fånigt med sådana program, personligen så tycker jag att det är underhållande och roliga. Trots det härliga sällskapet så kan jag inte låta bli att tänka på Dantes beteende mot mig, det sårade mig verkligen, hur han skrattade när jag konfronterade honom kring det Melanie sa under middagen. Han verkar inte se att de gjorde fel, det är nästan som att han bjöd mig för att förnedra mig inför hans blivande fru och nära vänner. Noel försökte trösta mig lite efter att jag berättade för honom om händelsen hemma hos hans kompis, men samtidigt försökte han försvara Dante genom att säga att han alltid är sådan och med sådan förstod jag inte riktigt vad han menade. Jag hann inte heller fråga då han snabbt gick vidare till att prata om Melanie som jag gärna ville höra hans åsikter om. Melanie har tydligen alltid varit en bitch enligt Noel, hon och Dante har varit ihop till och från sedan de båda gick i gymnasiet och trots alla tjafs och bråk har de alltid hittat tillbaka till varandra. Usch vilken klyscha!

"Jag blev jättesugen på glass! Vill du ha?" Han nickar glatt och smuttar på vinet han har i sitt glas. Jag springer in till det lilla köket för att ta fram glassen men jag hinner inte mer än att öppna dörren till frysen förens jag hör dörrklockan plinga. "Noel vill du öppna?" ropar jag högt nog för honom att uppfatta och snart så hör jag hans steg på det ljusa parkettgolvet. Jag hör dämpade röster från hallen så jag tar mig dit nyfiket. Vid dörren står Dante med rynkade ögonbryn och ett ansiktsuttryck som inte är särskilt svår att tyda. Han ser på mig med en blick som strålar ilska, varför ska han alltid vara så arg och seriös?

"Vad gör du här?" får jag ur mig snabbt, hans blick flackar mellan mig och Noel flera gånger innan han pressar sig in genom dörröppningen och kliver in i min lilla hall, utan att ha fått någon som helst inbjudan. "Jag visste inte att du kände Noel" spottar han ilsket fram vilket får Noel att backa några steg så att han står vid min sida. "Det gjorde jag inte heller men några flaskor vin och skitsnack om dig har fan gjort oss till bästa vänner." Han fnyser högt åt mina ord, hänger av sig sin jeansjackan på en av de silvriga krokarna och går in till köket där han slår sig ned på en stol kring det runda matbordet.

"Du och jag ska prata så sätt dig" Dominant pekar han på stolen framför sig men jag skakar bara på huvudet samtidigt som jag slänger en arm över Noels axlar. "Vi är inte klara än så du får antingen vänta eller dra." Jag känner hur det är alkoholen inom mig som pratar mer än vad mitt förnuft gör. Egentligen är ju det bästa bara att sätta sig ned och reda ut det här men någonstans vill jag ändå att han ska få kämpa rejält för att få min förlåtelse. "Noel, kan du snälla gå" Ett frustrerat tjut lämnar mina läppar när Dante reser sig upp och stegar fram mot oss.

"Han ska inte gå någonstans, det är du som ska lämna min lägenhet och det är NU!" Istället för att svara mig tar han tag i Noels arm, som i sin tur backar några steg och håller upp händerna framför ansiktet för att visa Dante att han lyssnar. "Chill bror, jag sätter mig på balkongen" och med de orden lämnar han oss ensamma i köket.

Ilsket slår jag mig ned på stolen och stirrar på Dante som forfarande står i dörröppningen till köket. "Så, prata på" spottar jag ut mig och vrider mig om så att jag stirrar in i den vit tapetserade väggen. "Är Noel nya Kian eller?" Väggen byts ut mot Dantes flinande ansikte och jag kan inte hålla mig ifrån att släpp ut ett fejkat skratt.

"Seriöst Dante, om du tror att jag vill snacka med dig när du beter dig som en svartsjuk liten snorunge har du så jävla fel" jag skjuter ilsket ut stolen och reser mig upp. Det är inte särskilt svårt att förstå att han är svartsjuk, jag menar, vem beter sig ens såhär utan att ha några känslor inblandade? Det känns faktiskt bra att han är lite avundsjuk, varför vet jag inte men han kanske är rädd att förlora mig som de andra assistenterna han haft.

"Passa dig jävligt noga fröken." Orden som lämnar hans kropp är dova och bestämda. Jag ryser nästan till och jag tror till och med att ett lågt läte lämnade mina läppar, jag förmodar att det var någon form av flämtning eller kanske ett lågt stön. Han tar två stora kliv, snart har jag backat in i väggen och känner den kalla tapeten mot min rygg genom det tunna linnet. Dante står nära, det är som att han fått det bevisat att hans närhet gör mig svag och nervös efter de gångerna han närmat sig.

Han märker att jag börjar stamma och snubbla på orden trots mina försök att jämna ut andningen. Det syns på honom att han njuter av att se mig såhär, han lutar pannan mot väggen och tittar ner på mig, längdskillnaden gör att jag måste titta upp på honom, hans ögon är nästan lite hotande. Jag är som en fånge medan all makt ligger i hans händer.

"Dante" får jag försiktigt ur mig, han höjer på brynet, vill veta vad jag har att säga men egentligen så är det inte mycket och det vet vi båda. Han flinar inte, ler inte, visar inte tecken på barmhärtighet och det är nästan skrämmande, att han bara ser på mig med stirrande ögon. Det är inte obehaglig, snarare tvärtemot, men det känns lite som att han vill bli fruktad, han vill att jag ska vara lätt att påverka, sådana killar som honom har jag stött på under tidigare år och jag har försökt hålla mig så långt borta från de som möjligt.

Jag sänker ned huvudet så att min blick istället hamnar på hans bröstkorg som konstigt nog höjs och sänks i en snabb takt. I ett försök att samla mig sluter jag ögonen och tar tre djupa andetag. Jag vill verkligen att han ska förstå att det som sades på middagen igår sårade mig. Att han inte bara kan skratta bort det eller försöka få mig att glömma genom närhet och beröring. "Om du bara kom hit för att plåga mig vill jag att du går" Jag smiter smidigt under hans ena arm och är därmed fri från hans brännande blick. Fortfarande skakig av hans närhet rättar jag till linnet som åkt på sne och drar frustrerat håret bakom öronen. Dante står kvar på precis samma ställe med huvudet hängandes och händerna hårt knutna.

"Melanie, men framför allt du, sårade mig och jag kräver inget förlåt, jag vill bara att du inser själv att du betedde dig som en idiot." Snabbt vänder han sig om så att håret faller ur frisyren. "Hon är min fästmö, vad vill du att jag ska göra?" Han kan väl inte vara seriös eller? Oavsett om det hade varit hans fästmö eller inte hade hennes beteende inte varit okej.

"Stått upp för mig, det hon sa var inte bara förnedrande utan också en aning rasistiskt faktiskt." Det går att höra på min röst att detta verkligen gjorde mig illa, att jag blev påverkad av, inte Melanies ord utan av att han inte sa något för att tysta henne. "Leyla.." Dante tar min hand i sin men jag rycker åt mig den när Noel kommer in efter att ha stått ute på balkongen ett tag.

"Shit snackar ni fortfarande?" Jag skakar på huvudet åt Noels fråga, "Vi blev precis klara, Dante ska dra nu" Med blicken på golvet så gör han precis som jag sagt, han sliter åt sig jackan, öppnar ytterdörren och lämnar lägenheten.

Glöm inte att rösta och kommentera!

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas