Tainted // d.l

elva

När jag nästa morgon slår upp ögonen och möts av solstrålarna som letar sig in mellan persiennerna är jag fortfarande ovetande om vad den här dagen kommer att erbjuda. Visst, frukost med Kian och att snabbt titta in hemma hos mamma och pappa är en självklarhet men vad jag sedan ska göra med Dante ikväll är oklart. Jag kan inte undvika att bli en aning sur på honom för att han sa det sådär spontant. Jag menar, om vi inte hade stött på varandra på stan skulle han ju mejlat mig eller ringt. Men istället så valde han att nämna det framför Kian som hela vägen hem tjatade på mig att berätta vad jag ska göra med min chef en söndagskväll.

Kian låtsades vara sur enda tills vi skulle gå och lägga oss för då var han igång med att förföra mig med hjälp av kyssar och kommentarer. Jag var däremot inte alla på humör så det slutade med vi skedade tills vi båda somnade. Kian ser verkligen bra ut, attraktionen finns men så fort han öppnar käften och ska snacka om känslor så blir allt tomt. Vi har säkert hållit på såhär i mer än ett år. Sedan min kära vän Adrian bestämde sig för att dra med mig på någon fest där han tyckte att det var en bra idé att introducera oss för varandra har vi inte kunnat hålla oss undan från den andre. Allt började väl då vi båda var under alkoholens influens, uttråkade och ensamma. Vi fortsatte träffas och jag var tydlig med att poängtera att jag absolut inte ville ha några känslor inblandade och han hade inget emot det tills han började tro att jag ville ha mer än sex.

När jag två timmar senare lyckats få ut Kian ut min lägenhet sjunker jag ned mot den bruna lägenhetsdörren och drar upp knäna till magen. Jag förstår inte varför jag fortsätter att umgås så mycket med Kian när han drar så brutalt mycket energi från mig. Han är nästan som en storm som sveper in över mig och suger ut all min styrka för att sedan lämna det tomma skalet kvar.

Det dröjer inte särskilt länge innan det plingar på dörren. Skrämt hoppar jag till av det plötsliga ljudet men tar mig något osmidigt upp på fötterna igen. Utan att bry mig om att titta i det lilla kikhålet öppnar jag ilsket dörren och ska precis skrika på Kian att dra när jag inser att det är en helt främmande person som ringt på. Mannen kan inte vara äldre än 30 och bär en svart tight kavaj som tillsammans med den svarta hatten indikerar på att han är en chaufför. "Leyla Ahlin?" Han säger mitt namn som en fråga varpå jag tankspritt nickar. Vem är han, vad gör han här och varför håller han ett paket i sin famn? Utan att säga något mer sträcker han fram den vita kartongen som hålls stängd med hjälp av ett silvrigt satinband för att sedan vända sig om och försvinna nedför trapporna.

Förvirrat tar jag med mig kartongen in i sovrummet där jag placerar den på det vita överkastet. Bandet känns lent mellan mina fingrar när jag försiktigt knyter upp rosetten och tar tag i kanten av kartongen för att öppna den. Jag måste blinka några gånger för att verkligen veta om jag ser rätt eller om allt bara är en illusion. Nej, jag ser rätt! De diamantklädda axelbanden hamnar runt mina pekfingrar när jag drar upp det lätta klädesplagget framför mig. Det svarta tyget skimrar en aning i solens ljus. Den måste vara skickad till fel person trots att chauffören faktiskt sa mitt namn vid dörren innan han lämnade över paketet! Förvirrat plockar jag upp det lilla rektangulära kortet med texten skriven i guld som ligger i kartongens botten.

/ Jag ser fram emot att se dig i denna ikväll. Eftersom du läser detta så har du träffat min chaufför, Tom.
Han kommer att se till att du hittar rätt ikväll. Var klar vid åtta.
D.L /

Hans initialer, Dante Lindhe. Han har skickat klänningen och ser fram emot att se mig i den! Ursäkta va? Vem fan tror han att han är egentligen? Ska jag klä mig i något han säkert lagt flera tusen på, absolut inte! Dessutom har han fästmö och det är till henne han ska köpa klänningar och det är henne han ska bjuda ut! Eller han kanske gör såhär med alla hans assistenter, eller ännu värre, kanske alla han jobbar med? Skickar sin chaufför för att lämna ett paket som om han vore självaste tomten. Jag skakar på huvudet, lägger ner klänningen i paketet och försöker knyta en prydlig rosett på toppen. Jag tänker fan inte följa hans order och sätta på mig den klänningen, jag är ingen docka han kan klä upp om han tror det!

Snabbt fiskar jag upp min mobil och letar igenom vår gemensamma kalender. Där står det att han ska på ett event med utländska fastighetsföretag och det ska han göra med Stella, inte med mig! Mobilen pressar jag mot örat och lyssnar på hur de irriterande tonerna bli allt fler. Precis när jag ska ge upp och lägga på prasslar det till i andra sidan luren vilket får mig att frusta till. "Vem fan tror du att du är?!" Orden kommer ut betydligt högre än jag tänkt mig och det skulle inte förvåna mig om Dante sitter med telefonen några centimeter från örat just nu.
"Jag antar att du har fått klänningen?" skrockar han roat fram och jag kan nästan se framför mig hur han nöjt lutar sig tillbaka.
"Ja och jag vill inte ha den" säger jag bestämt medan jag prasslar lite med kartongen för att han ska höra att jag redan har packat ihop den. "Så du tänker att du ska komma naken på eventet ikväll eller?" Det hörs så tydligt att han flinar självbelåtet åt sina ord.
"Nej, för jag tänker inte gå!" Med kartongen i famnen tar jag mig ut i hallen för att på något sätt göra mig av med hans present.
"Jo hjärtat, det ska du!" Med en sådan ilska släpper jag allt i golvet och tar ett djupt, skakigt andetag."Kalla mig för fan inte hjärtat".
Han skrockar återigen och om han hade stått framför mig nu hade jag inte tvekat en sekund på att smälla till honom.
"Jo hjärtat, det ska du. Oavsett om du har klänningen eller är naken så ska du vara klar vid klockan åtta. Det är en order." Yttrar han bestämt, jag suckar högt.
"Du kan ta med Stella. Jag tänker inte följa dina jävla order" muttrar jag surt.

Klänningen är helt gudomlig och ser ut att vara en sådan som man såg Disney prinsessorna ha på sig när man tittade på filmerna. Jag skulle mer än gärna vilja ha på mig den men tanken på att han skickat den & dessutom beordrar mig att sätta på mig den gör mig otroligt irriterad. Han kan inte tro att jag är någon leksak som han kan klä upp när han känner för, speciellt inte när vi inte har något annat än en professionell relation.

"Stella har inte varit på de senaste mötena företaget haft. Du ska med ikväll annars får du börja leta efter ett nytt jobb om det är så himla svårt för dig att sätta på dig en klänning. Tom kommet att vara utanför porten vid åtta, om du inte är klar då så blir jag riktigt besviken Leyla. Detta är ett viktigt event för företaget och jag skulle verkligen vilja ha dig där." Säger han något ledsamt. Betyder det verkligen så mycket för honom att jag är där?
"Jag ska tänka på saken" mumlar jag innan jag klickar bort samtalet. Ska jag verkligen göra som han säger?

XOXO
Livetsheroin & Tilimas