Tainted // d.l

fyra

De fyra dagarna som följer är precis lika monotona som den första. Att sortera papper i olika ordningar och skriva avtal är inte direkt vad jag hade förväntat mig men det fungerar än så länge. Förhoppningsvis får jag snart sitta med på möten och kanske även följa med på visningar av nya byggnader. På det vita skrivbordet jag har blivit tilldelas står en stor datorskärm, en blankettbox och två inramade foton, ett på min familj och ett på mig och Adrian. Till höger om mig ligger dagens skörd av mappar, en stor hög med färdiga dokument och en med de få pappren jag har kvar att fylla i. Tyvärr har situationen med Dante inte blivit bättre, det enda han gör är att ge mig order och självklart får jag inte protestera utan jag måste lyda honom till punkt och pricka.

Ett surrande ljud får min uppmärksamhet att gå från dokumenten till min telefon. På skärmen syns en bild på min bror som är tagen på hans examen för tre år sedan. Han vet att jag jobbar och att jag inte kan ta emot privata samtal så därför trycker jag på den röda knappen. Efter att ha lyckats vara på god fot med Dante under flera dagar vill jag inte riskera att få ytterligare en utskällning. Ett samtal från min kära bror är inte värt att äventyra lugnet för. Men när telefonen ringer för sjunde gången rycker jag ilsket åt mig den. "Vad Yousef? Du vet att jag jobbar!" väser jag fram för att minska risken att någon ska höra. Dörren in till Dante är trots allt öppen och vem vet vilken superhörsel han har. Yousef flåsar på andra sidan luren samtidigt som höga skrik hörs i bakgrunden. "Fan Leyla! Du måste komma till sjukhuset! Pappa är dålig igen". Jag drar efter andan, snälla inte igen, inte nu när vi har trott att han ska bli bättre. Jag plockar snabbt ihop mina saker i den lilla svarta handväskan, sätter på mig skinnjackan och rushar in på Dantes kontor där han står med mobilen pressat mot örat. Han slänger en snabb blick på mig och det syns på honom att min handling är långt ifrån acceptabel, att storma in sådär måste vara det dummaste jag någonsin kan göra men i denna situationen så struntar jag i det. "jag måste sticka" utbrister jag stressat, han ser oförstående på mig medan han säger att han ska ringa tillbaka och lägger på. Han börjar röra sig mot mig samtidigt som jag försöker ringa min bror som förmodligen råkat lägga på. "du måste sticka?" skrattar han frågandes, jag nickar, känner klumpen i halsen bli tjockare och allt svårare att svälja bort. Jag klarar inte av att få dåliga besked igen. Pappa måste vara okej, cancern får inte vara tillbaka.

Min blick, som har varit fäst på mobilskärmen, åker upp när Dante står farligt nära mig. Hans starka parfym letar sig in i min näsa och de stora, tatuerade händerna knyter sig vid hans sidor. "vad är det nu som du prioriterar före ditt arbete?" Nervöst drar jag några slingor av håret bakom örat och låter blicken vandra upp från hans fötter för att tillslut möta ishavet i hans ögon. "min pappa.." jag stoppar mig själv från att säga anledningen. Det är få som vet om att pappa är sjuk och det är han själv som har velat ha det så. Precis som sina barn hatar han den sort uppmärksamhet man får när människor tycker synd om en."Din pappa vadå?" Jag skakar på huvudet så att håret flyger omkring medan jag uppgivet låter handväskan glida ner från axeln för att istället hamna i armvecket. "om du går nu behöver du inte komma tillbaka i morgon." Hans röst är hotfull och likaså är hans kroppsspråk när han rör sig mot dörren och öppnar den. Han ger mig alltså ett val, lämna och åka till pappa eller stanna kvar och behålla jobbet.

En aning förtvivlat tittar jag på mannen framför mig. Det finns inte en centimeter av hans kropp som inte intygar på att han menar allvar i det han precis har yttrat. Hur mycket jag än vill åka till pappa kan jag inte. Det här jobbet är för värdefullt för att förlora. När jag börjar gå mot dörren tittar Dante chockat på mig som om han tror att jag verkligen ska  lämna stället men när jag lägger ned väskan på skrivbordet och slår mig ned med en suck i kontorsstolen pustar han faktiskt ut en aning. Utan att säga något mer drämmer han igen dörren så att det skakar i de många glasväggarna i korridoren. Famlandes slår jag in Yousefs numer och han svarar efter bara en signal. "Jag kan inte komma" en besviken suck hörs från min bror när några ursäkter lämnar min mun. "Varför? Det är pappa vi pratar om Leyla." Jag blickar mot den nu stängda dörren och hoppas att mina hatiska blickar tar sig igenom den och når Dante. Jag vet att jag inte berättade anledningen men jag måste väl ha rättigheten att få lämna jobbet utan att slippa bli hotat om att bli avskedad? "om jag går var chefen tydlig med att jag får sparken" det är lika bra att säga sanningen direkt istället för att hitta på en lögn som bara kommer att komma ikapp mig i slutändan. "Va? Vilken jävla idiot! Fy fan! Jag svär jag kommer och snackar..." jag avbryter Yousef genom skrika att han ska hålla käften. Några av mina kollegor vänder sig förvirrat om och jag ler ursäktande. "jag slutar om två timmar så jag kommer med en gång då."

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas