Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

26. Förlåt, förlåt

Lördag 12 Juni 2018

Alice perspektiv

Mina fingrar släppte ciggen nedför balkongen, jag studerade hur det glödande föremålet föll genom luften och slocknade när den väl kommit ned från den tillfälliga färden. Det påminde mig om Dante, om oss.

Vi var glödande, men släcktes så fort det tillfälliga var över. En vilsen tår letade sig ned för kinden medans jag lät blicken vila mot hustaken. Jag brydde mig inte ens om att torka bort de svidande vattnet, låt det svida mot min bara hy om jag förtjänar det.

Det var ingen idé att försöka sova igen, klockan var snart åtta på morgonen och jag ville ändå inte sova ensam. Istället gick jag in till badrummet och ställde mig i duschen, lät vattnet skölja bort min ångest som om det vore ett lager av smuts. Jag blundade när jag började schamponera håret och såg honom direkt, oss två.

Ännu en gång rann det en tår från min kind, jag kände mig larvig, så jävla patetisk. Grät över en kille som jag inte ens var tillsammans med, en kille som inte ville ha mig. Men det som gjorde mest ont var inte att han låg med Olivia, utan att jag insåg hur mycket jag tyckte honom. Mer än vad jag någonsin kunnat uttrycka för honom. Och det var antagligen därför det blev som det blev, för att jag inte vågade säga ett jävla skit. För att jag höll tyst om hur mycket jag ville ha honom.

"Sluta gråt" viskade jag tyst till mig själv medans duschens strålar fortfarande träffade min kropp. Och det var som att mina tårkanaler och känslor lyssnade, för helt plötsligt stod jag helt tom på tårar och utmattad av alla tankar.

-

Mobilen vibrerade och texten "Vera" löd med stor vit text. "Hallå?" Svarade jag nyvaket och hon svarade något piggare "Ja hallå, klockan är halv tre och jag undrade om du ville ta en fika eller något?" Jag rynkade med ögonbrynen och gick ur samtalet en sekund för att se att klockslaget verkligen stämde, och det gjorde det. Jag låg i min säng och hade sovit i sex timmar. "Alice hallå?" Hördes en förvirrad röst säga innan jag insåg att Vera fortfarande var kvar. "Förlåt, men ja ska vi ses vid vårt vanliga ställe om 30?" Frågade jag snabbt och hon svarade "Blir super, ses där puss." Jag la på samtalet och suckade åt mig själv. Egentligen hade jag ingen lust att gå ut, ville bara vara hemma och kolla om serier jag redan sett. Samtidigt så saknade jag Vera och jag behövde någon annan än mig själv att dela mina tankar med, och självklart skulle Vera få stå ut med dem.

Jag satte på mig en röd blommig känning med volang och ett par vita sneakers. Mitt fortfarande lite blöta hår orkade jag inte bry mig och därför satte jag upp det i en lös bulle och mitt osminkade ansikte fick förbli osminkat. Tillsist tog jag tag i min handväska och tog mig ur byggnaden.

Efter tio minuters promenad var jag framme och möttes utav Veras leende. Hon kramade om mig och märkte direkt att allt inte var som det skulle. Efter vi hälsat på varandra fortsatte hon "Hur är det, har det hänt något?"

Jag tog en klunk av mitt kaffe innan jag svarade. "Det är Dante." Hon kollade mot mig och frågade "Har han gjort något?" Återigen tog jag en klunk av kaffet innan jag försiktigt svarade "Jag såg ett sms, från hans ex.. Och fick reda på att han hade legat med henne i torsdags, samma kväll som han var med mig." Vera kollade chockat på mig "Du driver?" Jag harklade mig innan jag fortsatte "Så jag bad honom att dra.."

Vera kollade förvirrat på mig "Det var väl bra att du sa att han skulle dra om han beter sig som skit?" Jag log lite snett, försökte på något sätt lita på henne, men ändå var det enda jag fick ur mig "Ja.. Men det enda problemet är att jag inte kommer att bli vi nu."

"Vi." När det sista ordet yttrades darrade min röst, jag insåg hur mycket jag tyckte om honom och alla känslorna som jag dolt för honom.

"Men älsklingen, tycker du om honom så mycket?" Hennes röst var mjuk och trygg, hon la sin hand på min och kollade på mina blanka ögon.

"Ja."

Det var tyst en stund innan hon fortsatte "Du måste säga det till honom. Ni måste prata."

Innan jag hann svara henne fyllde hon i "Men då måste du göra det klart för honom att, om det ska funka, måste han bete sig. Det han gjorde i torsdags, ska aldrig hända igen." Vera brydde sig om mig, hon ville bara mitt bästa. Även när jag själv inte visste vad det egentligen var.

"Jag vet, men jag känner mig dum som förlåter honom." Hon kollade på mig och log efter det jag sa.

"Alice, kärleken gör dig dum."

"Men jag är ju fortfarande arg på honom" Sa jag och lät tveksam. Vera svarade lugnt "Klart du är arg, det ska du vara. Men du kan ju fortfarande sakna honom, och vilja förlåta." Jag log åt henne och drack upp det sista som fanns i koppen. "Och vad skulle jag göra utan dig?" Jag ställde mig upp och kramade om henne medans hon fortfarande satt ned på stolen.

Vi betalde för oss och började gå hem, när jag väl kommit innanför min dörr la jag mig ner i sängen och kollade igenom mina nya sms.

Alla var från Dante.