Universum ger inte dig personerna du vill ha, universum ger dig personerna du behöver. Som finns där för att hjälpa dig, skada dig, lämna dig, älska dig och göra dig till personen du är menad att vara.
Universum gav mig Dante Lindhe.
Universum gav...
Som många andra lördagsmorgnar, eller förmiddagar för att vara exakt, vaknade jag med en oundviklig bakfylla. Klockan var lite efter tolv och jag låg i sängen och kollade med mina trötta ögon runt i min stökiga lägenhet, på kläderna som låg utspridda vid sängen, disken i köket och min garderob där kläder slitits ut men inte stoppats tillbaka. Jag suckade åt röran jag själv skapat, och suckade ännu högre när jag insåg att det var jag som skulle behöva städa upp det.
Vid min sida var det tomt, Vera hade antagligen dragit hem med Noel. Min ensamhet i sängen underlättade min bäddning, jag rättade till täcket och fixade mina kuddar, det var det bästa jag kunde åstadkomma för tillfället. Jag satte på musik som hördes från min högtalare och jag började städa, och fyra timmar senare var jag klar. Inte dåligt för att vara bakfull, eller det var det jag intalade mig själv iallafall. Mina planer för dagen var noll och det var därför jag tänkte ringa mamma och fråga vad dem hade för sig, men innan jag hann ringa, började jag tänka.
Jag önskade att jag kunde sluta tänka, sluta bry mig, sluta lägga tid på det. Jag önskade att jag bara kunde stänga av, men det gick inte.
Efter jag flyttade hemifrån hade jag inte varit hemma hos mina föräldrar på länge, väldigt länge. Självklart ville jag träffa dem, men det slutade alltid med att jag blev ledsen, arg, besviken och synonymer till det när jag åkte därifrån. Mesta dels pågrund och av min pappa, som hade en personlighet på dagen, och en annan på kvällen. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att bli arg på min mamma som bara gick med på allt. Varje, varje, varje gång. Jag visste att alkoholism var en sjukdom, ett beroende och något man inte valt själv. Men fan vad det är svårt att acceptera det. Otroligt svårt.
Jag kunde inte acceptera att hans personlighet förändrades, att han blev helt tyst och blank på kvällen, men ändå var det tydligt att han var påverkad, så tydligt.
Jag kunde inte acceptera att min storasyster gått igenom samma, och att min 16 åriga lillebror går igenom det.
Jag kunde inte acceptera att allt sen var glömt på morgonen när han satte sig i bilen och åkte till jobbet.
Okej, det var inte svårt att acceptera det, det var omöjligt.
Jag la ner mobilen på sängen igen, jag ringde aldrig mamma. Mina ögon tårades upp, men jag var snabb med att torka bort tårarna innan dem började rinna. En sak jag hade lärt mig var att man inte skulle vara ensam när man var ledsen, förut brukade alltid William vara där för mig vid dessa tillfällen, iallafall till en början. Jag saknade den närheten, närheten som mina vänner inte kunde ge mig. Närheten som jag fick av William. Jag var desperat efter det, min kropp skrek för att få beröring, närhet. Bara om det var för en stund, jag behövde den, nu. Därför skickade jag ett SMS till något gammalt ragg, ett kk, eller vad man nu vill kalla det. Han var snabb med att svara och ännu snabbare att komma till mig.
Vi hade dåligt sex, men ändå sex Du räddade mig då.
Heeeeeej!! I det här kapitlet skrev jag lite mer om Alice pappa. Så ni förstår och får "lära känna" Alice lite mer typ Tvungen att säga: Såg Valter idag på tuben o fick ögonkontakt me hnm, fuuuuuck va han e snygg En annan sak:
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
??????????va händer????O kolla va fin han e?????aja hihi<3
