Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

28. Och lyssna, kanske aldrig riktigt sagt det

Söndag 13 Juni

Fönstret över sängen släppte in svala vindar och sång från fåglar hördes. Jag kisade av ljuset i rummet och kollade mot Dantes ansikte.

Hans hår var nytvättat och låg lätt på kudden, jag rättade till några hårslingor som hamnat fel och fortsatte att dra mitt finger lätt vid hans panna och ner på ansiktet. Jag kunde se några acneärr på hans kind och lite skäggstubb som börjat växa ut. Mina läppar bildade ett nöjt leende och pussade honom på pannan, jag kunde inte låta bli.

Han var alldeles fin för att inte göra det.

Jag drog över täcktet på hans bröst och kramade om hans kropp, hade saknat hans närhet alldeles för mycket. Han uppmärksammade det och drog sin hand över mitt hår och pussade på mitt huvud lätt. Jag log ännu en gång nöjt och lät mig omslutas av hans armar.

Efter jag och Vera hade pratat igår hade jag tänkt, det enda jag gjorde igår var att tänka. Jag satt hemma, ensam med mina tankar och alla slutade med att jag kom fram till att jag sakande Dante. Mitt hjärta, min hjärna - jag. Jag orkade inte vara ledsen, jag pallade inte att vara arg.

Det enda jag ville, var att vara med Dante.

Det var därför jag satte på mig hans tröja igår. Det var därför jag drog in han i lägenheten när han stod utanför den. Det var därför jag nu kramade om honom lite hårdare.

Efter vi sovit vidare i någon timme vaknade jag ännu en gång, denna gång lite piggare. Jag satte mig gränsle över Dante för att väcka honom

- Godmorgon, sa jag och log.

Han öppnade ögonen och gäspade stort
- Vi ska sova lite till faktiskt, svarade han.

Jag skrattade åt honom,
- Klockan är 12 Dante.

Han flinade lite. Hans fina leende bilade små fjärilar i min mage. Jag lutade mig ner och kysste honom, han besvarade den och kramade om mig.

Någon halvtimme senare hade vi båda gått upp och börjat med någon slags lunch, eller snarare brunch. Allt vi var sugna på helt enkelt. Sedan satte vi oss i soffan och åt, det tjocka täcket av moln gjorde det för kallt för att sitta på balkongen. Jag satte ned glaset med juice och lutade mig mot Dante, fokuserade på serien vi kollade på.

- Varför tog du in mig igår?
Sa Dante lite osäkert och jag satte mig upp och kollade mot honom.

- Vad menar du? Sa jag och blev direkt påmind av vad som hänt men trots det så fokuserade på att hålla mitt fokus på vad Dantes nyss sa.

- Du fattar vad jag menar. Han lät allvarlig, som om han ångra att han ens kom hit igår. Jag blev smått chockad och gav han en fråga som skulle kunna ge mig svar, om jag hade rätt. Om han egentligen hade ångrat sig.

- Vad vill du Dante, vad vill du med mig, med oss?

Han gav mig ett förvånat ansiktsuttryck, antagligen pågrund av den ärliga frågan.

- Det enda jag vill är stegen du inte vågar ta.

Jag såg att han var nervös, men samtidigt bestämd. Tidigare hade jag aldrig sett honom så här. Allvaret i hans röst inte berodde på ånger, utan att han genuint brydde sig, om oss. Han vågade knappt röra på sig. Det var bara hans vackra ögon som stirrade på mig, väntandes på ett svar.

Det han gjorde kanske var fel, och det jag gör nu kanske också är fel. Men jag kommer ångra mig om jag släpper honom än om jag förlåter honom. Jag kände hur känslorna började göra sig påtagliga och tårar som var nära på att bildas. Men han fortsatte prata innan jag hann svara.

- När du släppte in mig igår blev jag så fucking glad, du fattar inte ens. Jag är bara osäker om det är det här du vill. Om jag inte hade knackat på, hade jag ens suttit här då?

Mina ögon började svida och tårarna la sig som ett lager, redo att rinna ner för mina kinder. Jag förstod allvaret i konversationen och insåg att jag var så jävla rädd, allt med känslor gjorde mig rädd, livrädd.

- Fan vet jag, det som du gjorde i torsdags, gjorde mig osäker, på dig, och på oss. Men..

Min röst var desperat, det var så svårt att förklara. Hela jag blev frustrerad.

- Jag vill att du ska få ta all tid du behöver för att kunna tänka. För jag vill det här, men om du behöver tid, säg det. Men varför släppte du då in mig om du fortfarande var osäker?

Med skakig röst och tårfyllda ögon sa jag osäkert

- För, jag är kär Dante. Det var därför jag släppte in dig. Och lyssna, kanske aldrig riktigt sagt det men..

Hejsaaaaan<3
Aassssåååå ååå vill ba säga tack för att ni läser, röstar o kommenterar ni e så fina😢😢o tack 20+ k läsningar, deee betyder<3333 och att ni frtfr läser e ju beundransvärt, asså ja tkr att alla mina första kapitel e så dåliga hahahha OCH min introduktion och prolog e HEMSK HAH asså blundar hårt o skäms lite när ja läser den nu???den e verkligen hemsk?
Kärleeeeeeeeeeeeeek💘💘💘