Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

16. Jag var nog för vilsen o' kvällen var nog vacker

Lördag 5 Juni 2018

Det var kväll, klockan närmade sig halv sju och jag var fortfarande kvar på sjukhuset. Tim hade opererats, för exakt vad visste jag inte, allt lät så komplicerat. Det jag visste var att han hade frakturer på revbenen och käken var bruten, inte nog med det hade han även en grov hjärnskakning. Bänkade utanför rummet satt vi, alla oroliga och omskakade. Hans vän pratade med två poliser för att vittna om händelsen, jag och Elsa satt bara och väntade på något, exakt vad vi väntade på, visste jag inte.

Tims vän kom ut med några poliser från ett litet rum, även han hade fått några slag mot ansiktet. En rejäl blåtira täckte ögat och en sprucken läpp syntes när han kom gåendes mot oss. "Kan vi få prata med dig" Sa poliserna, jag pekade mot mitt ansikte för att vara säker på att dem menade mig. Jag kollade förvirrat mot Elsa medans jag ställde mig upp och följde med dem in till det lilla rummet.

"Tims vän har en kort video från händelsen, han tror att gärningsmannen har en koppling till dig". Ordet "gärningsman" fick mig att rysa. De visade mig den suddiga videon, det var en kille som matade slag mot Tim, och killen var William.
Där och då ville jag kräkas, det var William som låg bakom allt det här. Mina tankar avbröts när poliserna allvarligt kollade på mig "Vet du vem den här personen är?" Jag förstod nu varför dem tog in mig, Tim och hans vänner visste vem William var och att vi hade varit ihop, därför satt jag nu här framför två mycket seriösa personer och skulle förklara att den vidriga personen på filmen, var mitt ex.

Efter samtalet kom jag ut ur rummet och gick tillbaka till Elsa igen, nu hade även Vera kommit och gjort henne sällskap. "Förlåt" Var det enda jag fick fram när jag kom fram till henne. Hon kollade förvirrat och ifrågasatte mitt ordval. "William, det var William.." En tår rann ner för min matta kind, men det är inte jag som borde gråta. Det var ju inte min bror det handlade om. Men att jag tyckt om, umgåtts, skrattat, legat, litat, och älskat personen som var anledningen till att en person låg på intensiven fick mina ben att vilja vika sig på mitten.

"Alice, det är inte ditt fel, det är Williams" Elsa lät övertygande när hon yttrade orden. "Åk hem nu och ta hand om dig istället" Sa Elsa och Vera instämde. "Nej, jag vill inte att du ska vara ensam" Elsa log och svarade "Du har varit här hela dagen, och jag har Vera och mina föräldrar här, åk hem du" Jag kollade på dem med trötta ögon och båda insisterade att jag skulle åka. "Okej då, men ring så fort det är något" Sa jag med ett seriöst ansiktsuttryck. Dem lovade att hålla mig uppdaterad och sagt och gjort så började jag ta mig ur det stora sjukhuset.

Det var en fin himmel och kvällen var vacker, trots att det var kallare än vanligt njöt jag av den friska luften. Jag började promenera till närmsta busstation, eftersom jag inte brukade röra mig i dessa områden hade jag svårt att hitta. Därför rotade jag runt i jackfickan för att hitta min mobil för att hitta närmsta busstation. När jag drog ut handen fick jag med mig min mobil, men även kvittot med Dantes nummet skrivet. Tanken att ringa Dante och be om skjuts slog mig, skulle jag ringa honom? Nej Alice. Jag ville inte vara ett besvär för honom. Det var något jag ofta kände, att jag var ett besvär. William tyckte ju att jag var det tillslut, ett jävla besvär.
Usch William. Jag påmindes av vad han hade gjort.

Nej jag kunde inte träffa Dante precis när jag fått reda på det här. Det gick bara inte. Jag hade för svårt att dölja saker, därför skulle jag berätta allt för honom, bara för att jag inte kan hålla inne det. Det innebär att jag skulle behöva berätta om William. Vilket var något jag inte orkade just nu, verkligen inte.

Tillslut satt jag på någon buss som skulle ta mig tillbaka till innerstan, jag lutade mitt huvud och lät mina ögon granska miljön utanför fönstret hela vägen till stationen jag skulle av på. När jag klev av den relativt tomma bussen påminde min kropp mig om att jag knappt ätit något idag, mina ben var svaga och min magsäck bad om mat. Frånvaron av mat var nu mycket påtaglig, därför började jag se mig runt för att hitta någonstans att äta.
Efter några meter såg jag någon sunkig pizzeria jag aldrig sett förut, i vilket fall gick jag in och beställde en margherita, världens tråkigaste pizza kanske, men det var mitt sista problem just nu.

En stund senare
Efter jag nästan vräkt i mig pizzan drog jag hem, och det första jag gjorde var att totalt däcka i soffan, utan att bry mig om kaoset runt om kring mig. Det var faktiskt det enda jag ville göra nu, ta en liten oskyldig nap.

Heeej <3
Ett lite längre o ganska dåligt kapitel???men jaja de får väll duga antar jaaag
Puss på er