Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

24. Ja' fäller en tår, nu

Det första jag lade märke till var ett sms.

Från Olivia.

04:02
Jag vet att du sa att torsdags var ett misstag. Och att det vi hållit på med det senaste halvåret är dumt. Men vafan Dante jag vet att du gillar det vi har.

"Det vi har"

"Det vi har"

"Det vi-"

Jag upprepade orden tyst för mig själv, och hur mycket jag än försökte att förstå, gick det inte. Olivia och Dante gjorde slut för ett halvår sedan. Olivia och Dante är inte tillsammans. Olivia och Dante är inte kära i varandra. Olivia och Dante har inget.

Det var iallafall det jag försökte intala mig själv. Men min hjärnan gjorde det svårt för mig, och istället rusade tankarna iväg i mitt huvud och tillslut visste jag inte vad jag skulle tro.

Jag kände att ögonen började svida och hur tårarna försökte leta sig ur tårkanalen av frustration. Hur mycket jag än försökte hålla tillbaka tårarna, gick det inte. Hur mycket jag än försökte hålla tillbaka mina känslor för Dante, kunde jag inte. Det var omöjligt.

Efter jag suttit inlåst på toaletten förtvivlad och med konstant tårar i ögonen, hade timmarna gått och klockan hade blivit halv sju på morgonen. Jag ville gå och lägga mig, men det gick inte. Jag kunde inte gå ut och se honom sova i min säng. Badrummet kändes tryggt, lika tryggt som Dantes famn kändes för bara några få timmar sedan. Därför lade jag mig tillrätta på golvet som var uppvärmt av golvvärmen. Jag hade lugnat ned mig och andades sansat och försiktigt. Så försiktigt att jag tillslut somnade.

Ensam på mitt badrumsgolv.

Bara någon halvtimme senare vaknade jag när Dantes knackningar hade övergått till desperata bankande på dörren. Han hade antagligen märkt av min frånvaro i sängen. Jag satte mig inte upp, öppnade inte ens dörren. Jag betedde mig som ett litet barn. Dantes röst gjorde så att ännu en tår rann ned för min redan röda lite svullna kind. Tillslut hörde jag att han lyckades öppna dörren, eftersom den kunde öppnas utifrån med hjälp av en kniv antog jag att det var det han hade gjort. När han kom in i badrummet la han snabbt ifrån sig exakt det jag trodde det var, besticket på handfatet när han såg min kropp ligga trött på golvet.

"Alice? Vad är det som händer?" Sa han förtvivlat när jag tillslut satte mig upp och lutade mig mot kakelväggen.

"Varför ljög du om Olivia?"

Jag ställde mig upp och gick förbi honom utan att möta hans blick och gick vidare in vardagsrummet för att sätta mig i soffan. Betedde mig fortfarande som ett barn. "Vad menar du?" Sa han frustrerat när han följde efter mig. Jag slängde fram hans mobil på vardagsrumsbordet och kollade upp på honom när han läste meddelandet. Jag flinade lite och skakade på huvudet och jag sa "Herregud, och jag trodde du hade känslor för mig, hur naiv kan man vara." Jag försökte andas så långsamt som möjligt för att kunna hålla konversationen lugn. Fan vad jag överdriver egentligen. "Alice, jag lovar dig. Jag känner ingeting för Olivia." Han darrade till på rösten. "Men Dante, vafan. Du ser ju vad som står?" Innan han ens hann svara fortsatte jag. "Vad ni en två har, varför har du inte sagt något om det till mig?" Jag var förtvivlad, förvirrad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. "För att jag inte känner någonting för henne. Jag och Olivia är ingeting, hon var otrogen för sex månader sen." Han verkade mena det han sa, men jag var inte övertygad. "Var bara ärlig med mig." Han stod bara tyst, och fick inte fram ett ljud. "Wow.. Inatt erkände jag nästan att jag hade känslor dig, att jag verkligen tycker om dig. Och så går du och ligger med någon annan utan att ens kunna försvara dig."

Hans ögon blev allt mer blanka och han svarade tillslut "Alice, lyssna på mig. Efter jag och Olivia gjorde slut så har vi träffats ibland bara för ett ligg. Men när jag träffade dig, Alice, så sa jag att vi skulle sluta. Att det vi höll på med behövde få ett stopp." Jag avbröt honom "Du lämnade alltså mig i igår, för att ligga med henne." Han darrade ännu mer på rösten.

"Alice.."

"Det var ju exakt det som hände? Du lämnade mig ensam igår kväll för att dra till Olivia för ett ligg?" Jag fällde en tår, men jag torkade bort den samma sekund den åkt ned för min kind. Ville inte visa mig svag.

"Fan Alice.."

"Visst jag kan ta att du ligger med någon annan antar jag, eftersom vi är väl inte är något speciellt, vi har inte lovat något. Men att du får mig att känna mig så jävla otillräcklig är nog det värsta." Min röst var hackig och jag pratade med tårarna i halsen.

"Alice, vi är visst något speciellt."

"Inte för dig tydligen."

Jag var hård och ärlig, det kändes som att min kropp blivit till en bomb av känslor, som bara väntade på att få explodera. Och det var exakt det den gjorde. Exploderade.

"Jo Alice, vi är något speciellt, något vackert."

"Om man är något speciellt går man inte och ligger med två olika brudar på en kväll Dante."

Han såg uppgiven ut, han visste varken vad han skulle säga eller göra. Nånting som skulle göra allting bra. Men det fanns inget att säga. Istället gnuggade han sig i ögonen, antingen för den alldeles för tidiga uppstigningen eller pågrund av de salta vattnet som hade bildat ett lager på hans ögon.

"Gå Dante. Dra hem."

Jag satte mig upp ur soffan och mötte hans blick snabbt innan jag gick vidare ut på balkongen för att tända en cigg, det enda som kunde göra mig lugn var den giftiga röken som fyllde mina lungor. Solen hade gått upp och man kunde se att det skulle bli en fin dag. Synd att en sån vacker dag skulle börja så fult. Tillslut hörde jag hur Dante stängde igen ytterdörren och bara några sekunder senare slogs dörren vid porten upp. Med snabba steg gick han ned för gatan och slog till ett elskåp med foten. Och sen gick han bara, längre och längre bort från mitt synhåll, längre och längre bort från mig.

Om man kan förlora något man aldrig haft, har jag gjort det nu?