Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

5. Ser serie för att somna

Torsdag 27 Maj 2018

Efter en lång dag med mycket att göra, var jag nu och hemma och fick ta det lugnt, artikeln och intervjun var klar för publicering och jag kunde andas ut.

Det var en fin kväll i Maj, jag satt som många andra kvällar på balkongen med en cigg i ena handen, trots att jag har lovat att sluta röka. Min blick vandrade runt Södermalms gator och jag lutade min rygg mot den lilla soffan och satte fötterna på det ännu mindre bordet. Jag tog upp mobilen från fickan på min gråa hoodie och började kolla igenom min kamerarulle. Bilder gjorde mig nostalgisk, och känslosam, men trots det gick jag igenom bilder från förra sommaren. Det var bilder jag inte raderat, men inte orkat kolla på, bilder på mig och William.

Det fanns många fina bilder, men många hemska minnen. Vi var tillsammans i tre år, han var min första pojkvän, min tonårskärlek och den första att krossa mitt hjärta. Det var fina år, men sista året var det stormigt, herregud vad många tårar jag fällde för den killen. Men jag kände mig älskad av honom, och konstant omfamnad, och jag klarade inte av att släppa det. Därför var jag kvar i ett helt år, trots att jag var medveten om att det var fel. Han hade varit otrogen, flera gånger. Nån kyss hit, något strul dit, och så var det under en lång tid. Jag kollade på en sparad video jag fått skickad till mig, videon där William går in in i ett sovrum med en av mina bästa vänner då, Elina. Och han krossade mitt hjärta.

En tår rann ner för kinden, jag vet inte varför det gjord ont, men det gjorde det. Jag var så mycket bättre en honom, men ändå kan jag inte acceptera vad som hände. Då förlorade jag både en av mina närmsta vänner och honom. Jag la ner mobilen i knät och tog emot mitt ansikte i mina händer som fylldes med salta tårar. Fan att det ska göra så ont. Mitt snyftande tog slut när jag tog upp mobilen ännu en gång och markerade alla bilder som hade något ä med William att göra och raderade dem. Det var många bilder, för många. Jag var över William, det var jag, men ändå hade jag sparat allt detta, fastän vi gjorde slut i vintras. Men nu ville jag faktiskt inte ha något med honom att göra, alls.

Jag torkade tårarna och fimpade ciggen och gick in för att ta en dusch. Jag klädde av mig och satte på vattnet och ställde mig under strålarna. Det varma vattnet omfamnade min kropp, men jag kände mig ensam. Långsamt gled jag ner i duschen medans tårarna rann, fan för William, fan för Elina, fan för pappa, fan för alla. Vattnet spolade bort varje tår som kom ur ögonen, men mitt lätta hulkande kunde det inte tysta.

Efter en timme i duschen gick jag ur och stängde av vattnet och omslöt min kropp i en morgonrock och en turban för håret. Jag smorde in mitt ansikte med olika krämer i hop om att få bättre hy och borstade tänderna noggrant. Klockan var bara nio men ändå var jag redo för att sova, det blev oftast så efter jag gråtit, jag blev helt utmattad.

Jag gick in i sovrummet och la mig i sängen, men kände direkt att något var fel. Jag tog upp mobilen och smsade Vera och frågade om hon kunde sova hos mig, bara inatt. 20 minuter senare hörde jag knackande och jag gick till dörren och låste upp. Hon kramade mig hårt och länge, precis det jag behövde. Vera visste om hur dåligt jag kunde må och förstod mig verkligen.

Vi la oss i sängen och satte på Friends, ibland behövde jag en serie för att somna.

Heeej <3
Ett lite kortare kapitel och ganska händelselöst, men ni får veta lite mer om Alice och William.
Jag vill även säga att jag gjort några ändringar (som sagt, dethär är min första bok så ha lite tålamod med mig) Alice är 20, inte 19 och hon har tagit studenten och fyller 21 (alltså 98)
Herrå take care
PUSS