Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

17. Hittar någon att prata med

Lördag 5 Juni 2018

Jag sträckte på min kropp och öppnade mina ögon, lilla jag hade sovit i fyra hela timmar. När jag kollade på mobilen och insåg att skärmen visade 23:03 blev jag besviken på mig själv, jag tog alltid för långa naps, och för ofta. När jag satte mig upp scannade min blick det stökiga rummet och la märke till saker som Dante glömt efter vår hetsiga morgon. Tanken att ringa Dante nådde mig ännu en gång, men denna gång kunde jag inte strunta i den. Han måste ju få tillbaka sina saker? Eller så var det något jag intalade mig bara för att få träffa honom. Visst jag var dålig på att dölja saker, men vafan då får jag väl berätta om William då. Jag ville träffa Dante och det kändes som att jag kunde lita på honom.

Ah vad säger jag, behöver knappt två händer för att räkna ut hur många gånger jag träffat honom och jag känner att jag kan lita på honom, herregud Alice. Men jag behövde ju hitta någon att prata med?

I vilket fall så bestämde jag mig för att ringa honom. Jag gick till hallen för att rota fram kvittot med numret skrivit på och skrev sedan in siffrorna i mobilen.

"Hej, det är Alice, jag ville ba säga att du glömt lite saker hos mig. Så om du ville hämta dem kan du komma över.."

"Klockan är halv 12 du är medveten om det va?"

"Juste det är ju lördag, du kanske ska ut ikväll?

"Nej nej det var inte så jag mena, jag tänkte mer på din skull att det var sent och så.."

"Kom bara över om du vill ha tillbaka dina saker" Jag skratta åt förvirringen vi skapat.

"Okej bra, då kommer väl jag.." Han lät lite nervös på rösten.

Någon halvtimme senare plingade det på min dörr och jag förstod att det var Dante. Jag öppnade dörren och där stod han, med en hand som han drog genom sitt blonda hår, och log så att hans tänder syntes en aning, åh.
Han drog in mig i en lång kram, och jag kände direkt en doft av parfym blandad med alkohol, antagligen för att jag avslutade hans utekväll innan den knappt börjat. "Hur mår han?" Jag förstod direkt att han mena Tim. Vi satte i soffan och jag förklarade hur allt låg till "Varför ringde du inte och bad om skjuts eller något?" Sa Dante efter jag berättat om min dag. "Äsch, jag ville inte vara till något besvär" Jag försökte leka obrydd, men han brydde sig. Han kollade in i mina ögon.

"Du är aldrig till besvär Alice"

Rösten var mörk och allvarlig, men ändå så lugnande. William hade aldrig sagt dem orden till mig, känslorna började komma fram, gråt inte. Med ett aningen spänt ansiktsuttryck försökte jag hålla tillbaka tårarna, men det gick inte. Tillslut tog dem tog över och jag var tvungen att göra något åt det, och då rann en tår ner för min osminkade kind. "Fan, herregud förlåt" Jag torkade snabbt bort tåren, men det kom bara flera.

"Alice.." Sa han med nedstämd ton och drog in mig i en kram. "Har det hänt något?" Ja du, jag hade inte sagt att det var samma kille som han såg, ge mig en örfil utanför en klubb, som hade misshandlat Tim. Men även den lilla detaljen att det var mitt ex. Hur skulle jag säga det här på ett så bra sätt som möjligt? Omöjligt. Det var nu jag skulle behöva berätta allt jag försökt att dölja - anledningen varför jag inte ringde tidigare. "Du vet killen, han du vet som, ah du vet som slog mig, utan för klubben?" Efter jag sagt meningen insåg att jag sa du vet tre gånger av nervositet. Han kollade med spända ögonbryn "Ah, den där f.." Jag avbrott honom innan han var klar "Det är samma kille som misshandlade Tim.." Dem spända ögonbrynen åkte upp och linjer bildades i pannan på honom "Du driver, den där grabben alltså, oj oj va han vill ha stryk" Jag hörde hur hans röst blev allt mer upprörd.

"Det är mitt ex.."