Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

29. Jag är din nu

Söndag 13 Juni

Tårarna jag kämpat för att hålla inne, rann ner för kinden och jag torkade snabbt bort dem med händerna medans jag ställde mig upp för att försöka samla mig. Jag var fortfarande frustrerad, skulle det vara så jävla svårt att fatta. Vad fan tror han? Att jag släppte in han bara för att? Nej.

Tankarna rusade i mitt huvud, det Dante hade sagt förvirrade mig. "Stegen du inte vågar ta", varför sa han det när det lät som han menade den raka motsatsen. Borde jag göra honom en tjänst och säga att det är okej att lämna? Fan, jag visste att allt skulle bli så jävla mycket svårare om jag fick känslor. Och nu står jag här, helt kär.

Med ryggen vänd mot soffan stirrade jag mot mitt kök medans jag försökte få styr på känslorna. Så fort det kom en tår så torkade jag bort den. Plötsligt kramade Dante om mig bakifrån och la sin haka mot min axel. Jag tog ett löst grepp om hans armar med händerna och andades ut.

Just nu var det bara han som kunde få mig lugn, det var bara han som kunde få mig att sluta gråta. Även om det var han som var anledningen till att jag nu grät.

- Förlåt Alice, jag är bara så rädd för att göra fel. Igen. Och det är därför jag frågade, för att jag vill inte skynda på något, jag vill vänta på dig. Var bara tydlig med mig. För, om du inte har fattat det så är jag så jävla kär i dig.

Han hade fortfarande hakan mot min axel när han pratade, men när han hade pratat klart vände jag mig försiktigt om och mötte hans blick. Jag bet mig nervöst i läppen och blundade hårt för att göra lagret med tårar mindre synligt. När jag kollade på honom igen skrattade jag till lite. Kanske skrattade åt hela situationen, att vi lyckats missförstå varandra så pass mycket. Jag torkade mig runt ögonen med händerna. Tillslut närmade jag mig honom och tog tag med mina händer om hans nacke och kysste honom länge. Passionerat.

Jag orkade inte prata, handlingar säger mer än ord väl?

- Blev det tydligare nu? Sa jag som en pik på vad han sagt för bara någon minut sen; "Var bara tydlig med mig".

- Ja det blev det. Sa han och log medans han höll sina händer på mina kinder.

Min mun bildade ett leende, och för att göra allt tydligt för honom sa jag försiktigt

- Jag är din nu.

Tydligare än såhär kunde det inte bli, det var omöjligt att misstolka dem orden. Han log med läpparna och kollade mig i ögonen.

- Du är min nu.

Han höll fortfarande sina händer på min kinder och jag höll i hans överarmar lätt. Jag blev tårögd återigen, men denna gång av lycka.

- Ah shit, jag måste sluta grina nu. Sa jag och skrattade ännu en gång.

Han kramade om mig hårt och vi förflyttade oss klumpigt tillbaka till soffan. Jag låg mellan honom och mitt huvud låg högt upp på hans bröst, det gick inte längre än fem minuter utan att han pussade mig på pannan.

Det kändes som att allt hade förändrats - att det betydde något nu, med det hade det ju inte. Båda hade känt samma känslor för varandra under hela den här tiden, skillnaden nu var att vi vågade erkänna det. Men det betydde ändå allt.

Aldrig hade jag varit så nöjd, så kär, som nu. I Dantes famn.