Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

6. Det kanske är lika bra

Fredag 28 Maj 2018

Ljudet från alarmet på mobilen ringde, det var samma signal som alltid, och den betydde att jag var tvungen att gå upp. Jag kollade vid min sida och där låg Vera, min fina vän. Hon som alltid funnits där för mig, när William och jag bråkade, när pappa drack för mycket och när livet helt enkelt gick i kras. Klockan var sju på morgonen och jag började nio, jag hade alltså två timmar på mig att vakna och bli en människa.

Som varje morgon duschade jag och gjorde mig iordning, jag stod framför badrumsspegeln och började sminka mig lätt. Så lätt som möjligt då jag ville ha ett naturligt resultat. Sminket var klart och jag gick till köket och gjorde frukost. Trots att frukost inte var min grej, så tryckte jag i mig en skål med yoghurt och flingor.

Tiden gick och jag behövde lämna lägenheten, jag gick fram till min säng där Vera låg och sov, pussade henne på kinden så att hon vaknade. Hon kollade sig förvirrat omkring och jag upprepade att jag skulle åka till jobbet. Vera hade min extranyckel till lägenheten, så hon kunde gå när hon ville, men jag var tvungen att gå nu, vilket jag gjorde. Det var en fin dag, solen lös och fåglarna kvittrade, åh vad jag älskar sommaren.

Dörren till kontorshuset var tung så jag klickade på knappen så att den öppnade automatiskt. Jag ställde mig i hissen som tog mig till våning fyra, och öppnade ytterligare en dörr för att tillslut komma in till kontoret. "Godmorgon!" sa jag ljust till Lisa som satt bakom disken vid receptionen, hon svarade och gav mig ett stort leende. Därefter gick jag till kaffemaskinen, där hittade man mig varje morgon. Med min kaffe i ena handen och väska i andra handen gick jag till min plats och började jobba. Det första jag skulle göra var att publicera min intervju som jag hade skrivit klart någon dag tidigare, jag hade gått igenom den flera gånger innan men gjorde det ändå en sista gång.

Allt såg ut som det skulle, som det hade gjort varje gång jag hade gått igenom den, jag publicerade den på hemsidan och pustade ut. Jag stirrade på skärmen och försökte koncentrera mig, men det slutade med att jag nervöst och snabbt skrev "Dante Lindhe hov1" på Google och klickade på enter ännu snabbare. Det kom upp bilder, massor av bilder och alla var på honom, jag bet mig lite lätt i läppen av någon anledning. Vad håller jag på med? Mina tankar avbröts när min kollega Emma gick förbi och slängde ur sig "Jag trodde du redan var klar med din intervju med dem, eller du kanske bara kollar på dem där bilderna för din skull?" Jag suckade lite lätt och besvarade hennes spydiga kommentar "Jag publicerade den precis, jag kollade bara på bilderna innan jag var klar med intervjun" Sa jag lite stressat. Dålig lögn Alice.

Emma fick ur sig ett litet skratt och gick sedan vidare och slängde med sitt bruna hår, bitch. Hon var ett år äldre än mig och vi fick jobbet samtidigt, hon var ständigt otrevlig mot mig och nu var hon bitter för att det var jag som fick göra intervjun och inte hon. I början var jag nära på att ge den möjligheten till Emma, då jag inte alls hade koll på dem killarna medans hon hade det. Nu är jag nöjd att jag inte lät Emma göra det, hon är inte värd det så som hon har behandlat mig. Om hon bara visste hur mycket jag störde mig på henne, varje dag. Jag stängde ner fliken, det är kanske lika bra.

Min irritation utbyttes mot ett leende när ett sms från Vera lös upp på mobilskärmen

"Noel undrar om vi ska ut ikväll, är du på?"

"Ja självklart!!"

Vem har tackat nej till en utgång liksom? Inte jag iallafall.

Heeej, ja e fett sjuk och har haft mycket ångest senaste dagarna så jag har inte uppdaterat något, men nu är ja tbx!!
Rösta gärna osånt hihi
PUSS