Tårar göms under sommarregn - Dante Lindhe

27. Och viskar att allt är okej

Lördag 12 Juni

Dantes perspektiv

Klockan närmade sig sju och vi alla satt lite hängiga på någon pizzeria. Noel och Ludwig var fast bestämda med att vi alla skulle dra ut ikväll, själv var jag lite tveksam till hela idén. Egentligen ville jag bara åka hem till Alice och hålla om henne. Länge. Nästan hela kvällen. Bara dofta på hennes hår och pussa på hennes lena kinder. Aldrig släppa taget om henne.

"Du också Dante" Jag vaknade ur mina tankar och kollade förvirrat mot Ludwig som blängde på mig. "Ja? Du måste med ut ikväll" Sa han exalterat samtidigt som jag gav honom ett tveksamt ansiktsuttryck. "Vet inte om jag pallar" Sa jag och mötte hans besvikna blick, med höjda ögonbryn svarade han "Men jooo kom igen Dante" Jag suckade och svarade "Det här med Alice asså, kan inte tänka på något annat." Ludwig verkade förstå vad jag menade men fortsatte ändå att försöka övertyga mig "Jag fattar, men då kan vi få dig att tänka på något annat." Jag drack det sista ur cola burken och suckade ännu en gång "Okej, jag hänger med er, men inte med några brudar."

Ett nöjt flin spred sig på Ludwigs läppar och han lutade sig bakåt mot stolen "Ja, bara vi grabbar hänger ikväll?" Noel log även han "Soft" Sa han och kollade sedan på oss alla och konstaterade att vi hade ätit upp. Vi började gå från pizzerian och alla gick olika håll för att komma hem.

Så fort jag sagt hejdå till killarna tog jag upp mobilen och kollade på min och Alice konversation på sms, jag hade försökt be om ursäkt på alla möjliga sätt och skrivit varenda tänkbar synonym till förlåt.

Men jag fick inget svar tillbaka, hade hon ens kollat vad jag skrivit. Vet inte.

Även om jag var medveten om hur dåligt jag fått henne att må, att jag var anledningen till att hon kände sig otillräcklig. Trots det, så kunde jag inte låta bli att måla upp ett scenario i huvudet - när jag blir hennes, och hon blir min.

Men allt var bara önsketänkande.

22:57
Vi hade precis kommit in på klubben och människorna som trängdes runt i lokalen var märkbart berusade. Noel och Ludwig var redan lite fulla innan vi kom, medans jag själv inte alls kände för att dricka. Jag ville inte bedöva den tunga känslan i bröstet, för jag förtjänade att känna den.

Med tunga steg gick jag mot en vägg och lutade mig mot den. Jag studerade folkmassan, några dansade, andra strulade. Frenetiskt kollade jag mobilen i hopp om att Alice namn skulle stå på skärmen. Men hennes namn dök aldrig upp.

"Dante?" Sa en ljus röst och jag kollade upp och möttes utav ett leende och ett blont hår som nästan lös i mörkret. Det var Olivia. "Du svarade aldrig på mitt sms?" Hon närmade sig mig, men jag var snabb med att markera ett tydligt avstånd. "Olivia, du vet vad jag tycker." Hon flinade lite "Vadå? Att vi ska sluta ligga pågrund av någon brud?" Jag suckade frustrerat "Du måste släppa mig, släppa oss." Hon höjde ögonbrynen, alkoholen som rusade i hennes blod gjorde henne självsäker. "Dante tro mig jag har släppt dig." Jag kollade mot henne och sa bestämt "Sluta skriv till mig då, radera mitt nummer. Ignorera mig." Hon skakade lite på huvudet "Jag vet att du gillar det." En hög suck kom ur min mun innan jag osäkert fick ur mig;

"Jag har Alice nu." Jag visste att det inte stämde, det var ännu en gång bara önsketänkande.

Det blev tyst, hon backade undan "Hejdå Dante." Hon anslöt sig till hennes vänner och några viskningar utbyttes mellan dem och några blickar kastades mot mig.

Hårt tog jag tag i Noels axel och sa högt "Jag drar." Innan han hann svara var jag redan ute ur klubben.

Ensam vandrade jag genom natten, satte på någon Veronica Maggio låt, tänkte på Alice, på oss tillsammans. Började gråta.

Ville sluta gråta, men det kändes omöjligt. Det salta vattnet kändes främmande, ovant. Jag brukade inte gråta, inte såhär.

Plötsligt stod jag där, utanför hennes port.

Utan att tänka efter slog jag in hennes portkod och drog upp den tunga dörren, ställde mig i hissen och påmindes om vad vi gjort i den. Tillslut var jag utanför hennes dörr, det enda som skilde oss åt - en trädörr. En knackning och någon minut senare öppnades den.

Och där stod hon i mörket, i klädd tröjan jag lämnat med mening. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut och ansiktet fritt från smink. Hon gjorde mig knäsvag.

"Dante?" Sa hon med ljus ton och den finaste  rösten. "Förlåt." Sa jag och kollade med mina röda ögon mot hennes vackra. Hon studerade mig en stund innan hon drog in mig in i lägenheten och stängde dörren. Hon närmade sig mig och drog sin tumme försiktigt under mina ögon för att torka bort tårarna. Hon backade undan igen och kollade på mig, hon noterade att jag var nykter. Återigen sa jag "Förlåt."

Och hon är som som en ängel i mörkret som ler när hon pratar och viskar att "allt är okej."