Headphones - o.m

Del 25

"Idag ska ni åka in till Rhodos stad och uppträda som gatumusikanter, jag har mailat med hotellet och det är okej att ni lånar instrument från dem." Frippes röst satt fortfarande kvar i mitt huvud när vi satt på den fullsmockade varma bussen på väg mot huvudstaden på ön. Eller jag tror i alla fall att det var huvudstaden - det var i alla fall det mamma hade förklarat för mig innan jag åkte hit. Hon hade sagt att jag nästan var tvungen att slita med mig Ogge dit eftersom det skulle vara så fantastiskt. Jag tyckte i alla fall inte nu att det var så värst fantastiskt. Den här bussen stank av svett och de flesta som var ombord var medelåldersmän med lökringar stora som LP-skivor. Säkert visste de inte vad deodorant var och det var därför de luktade så fruktansvärt vidrigt.

"Är du verkligen säker på att det här kommer bli så värst fabulöst?" frågade jag Ogge som var helt inne i sin egen värld. Han hade sina vita iphone hörlurar instoppade i ett av hans öron - precis som jag och musik strömmade ur dem. Människorna runtom oss såg lite smått irriterade ut när vi hade alldeles för hög musik på i lurarna så att de också hörde men det var i alla fall lindrigt jämfört med deras svettiga tröjor. Sedan så kunde jag själv inte direkt påstå att vi hade på så hög musik, när jag satt på tunnelbanan hemma så brukade jag ha betydligt mycket högre ljud än vad vi hade nu.

"Ja, alltså du hade tänkt spela triangel och sedan så vägrar du att sjunga så det får väl helt enkelt bli så att jag uppträder och du står och slår efterblivet på den där saken." Orden kom oseriöst ut ur hans mun och jag bara skakade på huvudet.

"Självklart kommer det bli fabulöst. Du kommer bli världskänd triangelspelare", fyllde han sedan i med precis lika oseriös ton. Jag bara skakade på huvudet åt honom och tittade irriterat ut genom fönstret. Sedan middagen igår så hade inget riktigt varit likadant mellan oss två, vi hade bråkat hela kvällen - precis som innan vi åkte hit och sedan hade vi somnat osams. När vi skulle äta frukost så ville han först inte följa med mig och då började vi bråka ännu mer eftersom jag var tvungen att få i mig min frukost för att jag skulle kunna vara glad. Hade jag inget i kroppen så dippade mitt blodsocker och jag blev irriterad, sur och arg - mer än vad jag blev när jag blev uppretad.

"Men ge dig, ta frågan seriöst", suckade jag.

"Jag kan inte ta något seriöst när man använder sådana oseriösa ord som till exempel fabulöst som du använde i det här fallet", sa han med blicken vänd mot den lilla displayen i den gamla bussen där det stod vart vi befann oss. Eftersom att det här var lokalbussen så var det öbor som åkte här, kanske pendlade de till jobbet eller så skulle de ta sig någonstans för att göra ärenden.

"Men ursäkta mig då, det var inte menat att jag skulle använda ord som du inte förstår dig på." Irriterad som jag var så tryckte jag in den andra hörluren i örat och lät den höga musiken strömma ut i mina öron. Jag visste att det inte var bra att lyssna på musik med alldeles för högt ljud men jag kunde inte låta bli. Det var inte direkt så att jag hade planerna att inte leva nu för att istället leva när jag var sextio eller något. Det var bara löjligt och orealistiskt.

En stund senare kände jag hur Ogge ruskade i mig och drog sedan ut den ena hörsnäckan. Med den irriterande rösten som han ägde så förklarade han för mig att vi var framme och att vi skulle stiga av här. Jag bara reste på mig tröttsamt och följde sedanmed honom ut genom dörren som inte låg så värst långt ifrån våra säten. Människorna ombord på bussen verkade vara mer än nöjda att vi steg av men ärligt - jag var nog mest nöjd och lättad. Nu slapp jag den fruktansvärda stanken som var inne i bussen. Hade jag varit busschaufför på den stinkande bussen hade jag knappt låtit på de här männen med svettringar - jag hade istället bett dem tvätta sig under armarna och vänta in nästa buss.

"Vart ska vi gå då?" muttrade jag surt, fortfarande med hörlurarna i öronen. Ogge tittade irriterat på mig och jag var nu beredd på att han skulle ge mig en rejäl utskällning för att jag var oförskämd som gick runt med hörlurar i öronen. Inte för att han var så värst mycket bättre själv. Han hade faktiskt också gått runt med hörlurar innan och sedan så tyckte han att det var roligare att hålla på med sin dator än att umgås med mig.

"Ta av dig hörlurarna är du snäll, då ska jag berätta för dig", sa han och klämde fram ett prövande leende på sina läppar. Jag suckade och drog ut den ena snäcka men inte den andra, bara för att retas med honom.

"Jag väntar fortfarande." Han knäppte sina armar över bröstet och stampade otåligt med foten i marken. Jag suckade irriterat och dramatiskt drog jag ut mina hörlurar ur öronen.

"Nöjd nu?" fräste jag åt honom och han nickade nöjt precis som att han var stolt över att han hade vunnit. Nästa gång skulle jag ärligt inte låta honom vinna utan jag skulle oförskämt göra raka motsatsen till vad han sade. Jag hatade nämligen när han blev för självgod och när han började flina som att han tyckte att han hade vunnit allt man kunde vinna.

"Ja, jag är nöjd nu", svarade han och började traska på efter den smala gatan där det aldrig skulle få plats en bil och två gångare bredvid varandra. I Ogges händer så höll han i en krata där han orienterade sig fram till vart vi nu skulle gå.

"Hallå svara på min fråga, vart ska vi?" frågade jag.

"Lägg ner den där attityden innan jag tar bussen tillbaka till hotellet och lämnar dig här utan några pengar och vatten, för vet du vad? Jag har allt det i min väska. Din väska är nämligen helt tom eftersom du vägrade att packa i något i den i morse." Han betonade flera av orden extra mycket och jag kunde nästan se hur han kokade över av ilska men det gjorde mig nästan bara glad. Det var precis den här reaktionen jag ville ha från honom. Jag ville provocera honom.

"Vilken attityd? Jag har väl ingen attityd?" undrade jag med ett flin och det var droppen för honom.

"Här varsågod, läs kartan om du vill ta dig in till stan, jag lämnar dig här nu", halvskrek han åt mig och överlämnade den stora kartan och en kompass till mig. Hade han nu tänkt att jag skulle läsa karta? Aldrig i livet att jag skulle klara av något sådant. Jag hade fått F på orienteringen för att jag var så dålig då jag tappade bort mig i den lilla skogen bakom skolan på knappt en kvadratkilometer.

"Vad bra, lämna mig här jag vill ändå inte vara med dig!" sa jag jätte barnsligt.

"Skönt för jag vill inte vara med dig heller", svarade han och lämnade mig ensam med karta och kompass och ingenting annat mitt ute på en väg någonstans. Jag visste knappt vart vi befann oss på kartan. Tack så mycket. Tack.