Headphones - o.m

Del 19

Ogge hade fortfarande dåligt samvete över att han hade förstört den här resan med att bara vara sig själv. Han hade sagt att om han inte hade varit känd så hade inget av det här hänt och att det var han som hade ansvar över allt det här. Jag förstod inte riktigt varför han beskyllde sig själv på sin framgång, det var inte så att han hade bestämt att de där tjejerna skulle gilla honom. I mina ögon kunde jag dock inte se den där kända “Oscar Molander” som alla andra verkade se. Sedan så fick ju jag också anpassa mig efter situationen och att det nu var såhär. Han är en offentlig person och därför blir han igenkänd. Det var inget man kunde göra åt.

“Tror du att vi kan gå utanför dörren eller har jag sabbat det så mycket att vi kommer måsta sitta inne här och trycka resten av resan.” Ogge gick mot det tunna vita gardinen som under natten var täckt med en svart gardin för att solskenet på morgonen inte skulle träffa oss rakt i ansiktet, och för att folk inte skulle få för mycket insyn. Just nu lyste solen och träffade den tunna vita gardinen vilket i sin tur bildade ett fint ljus i hela den lilla “lägenheten” eller vad man kunde säga att vårt rum efterliknade.

“Du har inte förstört något, det är dina fans som inte förstår att du måste få ha ett privatliv som har gjort det, så snälla - lägg inte skulden på dig själv!” sa jag och slöt upp vid hans sida. Utanför så visades det samma gamla vanliga människor. Det var pensionärerna från igår och förrgår som låg på samma stolar som tidigare. I poolen låg det några badleksaker och flöt runt och vad jag kunde se så var poolbaren öppen, eller det stod i alla fall ett gäng människor där och hängde vid disken.

“Men som jag har sagt, hade jag inte varit en offentlig person så hade inte det här hänt”, suckade han.

“Om du inte hade varit en offentlig person så hade vi säkert inte ens varit här. Allt som händer i våra liv påverkas ju av varandra så skulle vi ha ändrat något som hände för flera år sedan så kanske det här aldrig skulle hänt.” Orden bara flög ur mig och jag kände mig extremt smart när de träffade hans trumhinna och gick in i hans huvud. Det där var nog det smartaste jag hade sagt på evigheter. Ärligt, jag kom inte ens ihåg när jag senast sade något så eftertänksamt och klokt.

“Men fortfarande, jag vill kunna vara en vanlig tonårsgrabb som gör lite vad jag vill utan att det blir världens uppståndelse. Jag vill kunna åka på semester utan att folk börjar sprida rykten om att jag smitit från Sverige med min ‘flickvän’ för att jag ska få privattid med henne”, suckade han och fortsatte att studera det som hände utanför. Någon gång så gick det förbi människor utanför med badväskor - förmodligen för att de skulle lägga sig vid havet och vissa fortsatte runt poolen mot baren för att hämta något att dricka.

“Vad menar du med flickvän?” frågade jag fundersamt. Ogge halade upp telefonen ur sin ficka och överlämnade den till mig och slog sig sedan ner i soffan.

“Klicka på twitterappen och gå igenom mina notiser, allt där handlar om min så kallade flickvän eller tja, du”, svarade han och slöt igen ögonen och puttade ner kepsen så att den låg halvt över hans ansikte. Min tumme scrollade ner genom alla omnämnanden och jag försökte att läsa det mesta jag kunde. Allt handlade i princip om mig och honom men i största drag om honom som tur var. Det var vissa som bad folk att sluta medan vissa andra bara ältade på med ännu fler lögner. Att läsa fick mig nästan att bli mörkrädd. Var det såhär lätt ett rykte kunde skapas?

“Åh herregud.” Var det enda jag kunde säga när jag överlämnade telefonen till honom igen och slog mig ner bredvid honom.

“Vad kan man göra åt det där?” undrade jag.

“När samma sak hände Felix så började han skylla ifrån sig på en massa saker men givetvis så såg alla, nästan alla i alla fall, igenom det. Fast, grejen var den att han hade en flickvän då och i det här fallet så är du ju inte min flickvän. Så jag skulle nästan säga att vi inte kommenterar detta på något sätt - inte än”, svarade han och lutade bak huvudet mot väggen och stönade högt, förmodligen för att han tyckte att det här var extremt löjligt. Ärligt tyckte jag också det. Kunde de inte bara vara glad för hans skull om han nu skulle skaffa en flickvän?

“Inte för att låta jätte elak eller så men jag tycker nästan synd om din framtida flickvän, tänk om hon får på sig lika mycket elaka kommentarer.” Jag reste mig från soffan, klappade honom på axeln och slog mig sedan ner vid datorn i brist på annat att göra.

“Jag vill inte att hon ska få på sig något sådant här och inte du heller för den delen. Ingen förtjänar sådana där elaka kommentar”, sa han och följde mig med blicken enda tills det att jag satt vid köksbordet.

“Men nu tycker jag att vi ska sluta fokusera på sådant som får oss att känna oss dåliga och istället tänka positivt, till exempel på att vi ska på dykkurs vid tolv”, log jag för att försöka bryta den här dåliga stämningen. Ogge nickade och såg genast lite mer glad ut men ändrade nästan genast ansiktsuttryck och såg inget annat än ledsen ut.

“Hur ska vi ta oss härifrån då? Hade du tänkt att vi skulle eskorteras ut från hotellrummet?” Ännu en gång såg han sådär ledsen ut igen och verkade i sitt huvud sätta skulden på sig själv igen. Hur mycket jag än försökte med att få honom att inte sätta skulden på sig själv så verkade han ändå göra det.

“Vi löser det ska du se”, svarade jag och började tänka efter hur vi nu skulle ta oss härifrån.