Headphones - o.m

Del 31

Daphnes perspektiv:

Jag har alltid ogillat att skiljas från någon helt osams och speciellt under natten. Det var precis vad som hände under gårdagen när jag och Ogge hade haft en livlig diskussion på kvällen om något som egentligen var helt onödigt. Allt hade sedan slutat i att vi hade skrikit på varandra och sedan gått och lagt oss i vardera del av hotellrummet som ovänner. Jag hade valt att ta soffan och det var inte av den anledningen att jag tänkte vara snäll med honom på något sätt.

Hela natten kändes det som att jag hade legat vaken och ojat mig över vad som hade hänt och vad som skulle hända. Dagen där efter skulle vara vår sista dag och jag ville ändå inte ha ett minne av att den här resan var den mest kaosartade resan jag hade varit på. Sista dagen var alltid den dagen som speglade allt från den bättre sidan, som gav en ett bättre minne och som övervägde det mesta i minnet till att det hade varit bra. När jag låg vaken så tänkte jag även på hela den här situationen och varför vi just hade hamnat i den. Vad var det egentligen som låg bakom det att vi alltid bråkade? Tillsist konstaterade jag precis vad det var.

"Ogge, jag tror att vi måste prata", sa jag direkt när han hade kommit ut från toaletten där han hade duschat efter sin morgonrunda. Jag hade hoppat det där med att springa idag och tänkte att jag istället kunde göra min dagliga motionsrunda i poolen där jag kunde simma i tjugominuter. Mycket skönare. Den här morgonen var även en av de varmare under den här veckan vi hade varit här, alltså skulle jag aldrig orkat springa - inte så långt som han gjorde i alla fall.

"Prata om vad?" frågade han och till min stora förvåning så använde han ingen elak ton på rösten som jag hade trott att han skulle göra. Jag vinkade med honom ut på terrassen där det var skugga vid vårt lilla bord.

"Prata om varför det är som det är mellan oss." Jag drog ut plaststolen och det gnekade sådär obehagligt i öronen. Han följde mig bara och gjorde precis likadant - drog ut sin stol och slog sig ner.

"Visst, prata på." Ogge lät alldeles obrydd och han lutade sig lite halvt över bordet.

"I natt när jag låg vaken så började jag tänka lite på allt möjligt - det var bland annat sådant om dig och mig. Jag började tänka på vad min mamma hade sagt om mig och min bror när vi bråkade som mest för något år sedan." Han tittade helt obrytt på mig.

"Vad har det här med din bror att göra?" frågade han drygt.

"Låt mig få prata klart, jag är inte klar än!" svarade jag och tog ett djupt andetag.

"Det jag hade tänkt säga var att jag och min bror bråkade. Vi hade våra eviga bråk i vad jag tror var mer än ett halvår. Dagligen skrek vi på varandra men vi var även fast det väldigt bra vänner. Mamma började då förklara för mig att hon såg en liknelse i mig och min bror - att vi var på precis samma sätt, betedde oss lika och det var därför vi blev helt vansinniga på varandra. Vi klarade inte av varandra som egentligen var typ oss själva eller hur man ska förklara det." Jag fortsatte att prata på men han såg helt ointresserad ut av det jag sade.

"Vad är det du vill komma till?" frågade han.

"Det jag vill komma till är att du och jag är alldeles för lika och det är därför vi beter oss som vi gör. Du orkar inte med mig för att jag är för lik dig på vissa sätt och lika så är det för mig. Grejen är bara den att ingen av oss vill erkänna det", svarade han.

"Bullshit", muttrade han.

"Precis, se där! Du vill inte erkänna att du egentligen liknar mig men längst där inne om du tänker efter så är det jag säger sant och det vet du också gott och väl. Tänk efter på ditt humör och sedan tänker du på mitt humör, ser du likheterna i det?" Jag försökte verkligen förklara för honom som det var och precis som jag hade gjort när mamma hade förklarat det här för mig så nekade han. Det var svårt att erkänna men vi var tvugna att göra det för att det här skulle funka.

"Jag ser inga likheter, du är dryg men det kan jag inte direkt påstå att jag själv är", mumlade han.

"Det är för att du inte har erkänt för dig själv än, du måste smälta det och tänka efter", sa jag.

"Jag tycker det här bara är löjligt. Jag är jag och du är du. Vi har inga som helst likheter i något. Våra intressen är egentligen inte samma, vi har ingenting som egentligen klickar m-"

"Tänk på det och återkom senare." Jag reste på mig och gick in till rummet där jag bara skulle dra på mig mina skor för att sedan gå iväg till frukosten.

"Jag går till frukosten, om du vill kan du hänga på - annars kan du sitta här och fundera över det jag sade för jag tror på riktigt att om du väl tänker efter så kan du se likheterna oss emellan. Det tog mig tid, en hel natt faktiskt men nu när du har fått hjälp på traven kanske du kan se och förstå det." Efter jag hade fått det sagt gick jag iväg mot frukosten i hopp om att han skulle förstå precis hur det var.