Headphones - o.m

Del 8

Transferbussen som skulle ta oss från flygplatsen mitt i natten körde överdrivet snabbt och det kändes nästan lite som att åka bergochdalbana när det skumpade till på den guppiga vägen. Hela vägen hade jag haft min blick vänd ut genom rutan på bussen - inte för att jag såg så värst mycket av naturen utanför utan det var mest för att jag inte hade någon större lust att prata med Ogge. Vi hade små kivats med varandra hela vägen på flyget och jag var nästan nära på att be personalen ombord att jag skulle få byta plats till någon annanstans i planet. Min inställning till den här resan var precis som tidigare, alltså att den här resan skulle bli ett helvete. Fast det hela berodde ju egentligen på Ogge, var han villig att ändra sig kanske den här resan kunde bli ett litet bättre helvete. 

”Ska du inte ta din väska?” frågade Ogge när bussen hade stannat utanför hotellet där vi skulle bo.

”Vad ser det ut som att jag är på väg att göra?” morrade jag tillbaks samtidigt som jag lyfte ur min väska ur bussens bagageutrymme under. Jag hann bara ställa den på sidan och resa mig upp innan busschauffören som hade kört som en idiot dunkade igen luckan och körde iväg. Kvar stod vi på ett hotell där ingen annan hade stigit av. Långsamt men säkert gick vi i värmen mot skjutdörrarna som öppnades automatiskt när vi närmade oss och då kom vi in i en väldigt välordnad, lyxig reception. Golvet var vitt, taket var högt och det hängde diverse lampor med stora skärmar ner från taket. Väggarna var krämfärgade och receptionsdisken där vi skulle be om att få vårt rum var glänsande ren. Lite här och var fanns det barstolar och bord, soffgrupper och krukväxter som gjorde stämningen mysig men ändå lyxig och stilren. 

"Ber du om vår bokning?" frågade jag och tittade på Ogge som verkade faschinerat skåda rummet vi stod i. Han blängde på mig och gick sedan mot receptionsdisken och presenterade sig för att sedan få nyckeln. 

"Daphne kan du komma med ditt pass? Hon i receptionen behöver det av någon anledning", sa Ogge. Jag drog av mig min ryggsäck som jag hade på ryggen och plockade fram min lilla reseplånbok för att ta ut passet. Försikigt lade jag passet på disken och den sura kvinnan bakom drog snabbt åt sig det, dubbelkollade så att det var jag på bilden och överlämnade sedan tre plastkort som skulle vara våra nycklar. Med dålig engelska så förklarade hon att vi skulle gå ut på den stora balkongen och nerför trappan förbi en pool till byggnaden som endast hade två våningar. Vi skulle bo på markplan med utsikt över poolområdet som låg utanför altanen om jag förstod det rätt. 

"Vårt rum ligger där borta", Ogge pekade med hela handen på en byggnad där det på kanten var en stentrapp till övervåningen och under så fanns det små dörrar in till rummen. 

"Okej", mitt svar fick bli enkelt för jag var både trött och less på att gå runt och sura som aldrig förr. När vi kom till rummet som så låste han upp dörren med kortet och öppnade sedan upp för att vi båda skulle få stiga på. 

"Wow!" Jag var helt mållös när jag kom in. Aldrig hade jag förväntat mig ett rum som detta. Inte ens när jag stod i receptionen och tittade på den lyxiga inredningen där. Vi hade två stora rum, ett "matrum" där det fanns kyl och frys, en bardisk, teve, soffa, bord, stolar och en stor balkongdörr ut till terassen utanför. Det andra rummet var sovrummet som precis som Frippe hade sagt var ett rum med två separata sängar. I det rummet fanns det även garderober och även där en skjutdörr i glas ut till terassen. 

"Ja, även fast det vi kanske inte har det bästa sällskapet, eller jo du har det bästa sällskapet någonsin men jag har däremot det lite sämre, så tror jag ändå att vi kommer trivas som den här", sa Ogge självsäkert och drog upp balkongdörren till terassen utanför. Han klev barfota ut på det varma underlaget av antingen sten eller betong och slog sig sedan ner vid det lite mindre fina plastbordet med plaststolar runtom. Mitt på bordet låg det en askkopp som förmodligen låg där om det var någon som skulle röka, vilket jag verkligen hoppades på att Ogge inte gjorde. Om han gjorde det så skulle jag förmodligen be om ett eget rum för jag klarade knappt av lukten av cigaretter. 

"Du säger inte så värst mycket om du inte är uppretad har jag märkt", Ogge flinade och tittade roat på mig. 

"Nä, jag antar väl att jag är sån. Alltså jag gillar typ inte att prata men när jag väl måste eller blir irriterad så kan jag inte sluta", svarade jag och slog mig ner på en av de andra stolarna vid bordet samtidigt som jag blickade ut över poolområdet som bara låg fyra-fem meter från vår terass. Det var bara för oss att gå på den lilla plattgången det var genom rabatten och sedan var vi vid poolen. 

"Haha, fattar inte hur du lyckas att inte prata." Ett nästan hånfullt skratt gick ur honom och genast vände jag min blick från det fina poolområdet till honom. 

"Men det är bara sån jag är", sa jag enkelt med en helt obrydd ton på rösten. 

"Aja, jag är säker på att du har världens tråkigaste liv för du får ju inte direkt några vänner av att inte prata om du har tänkt på det", slängde han ut i luften. Ännu en anklagelse men nu var jag för trött för attta ännu en strid med honom. Han fick ogilla mitt liv om han ville - för det var inte hans och jag trivdes med det. Jag hade inget behov av att vara universumsmittpunkt som han själv verkade vilja vara. Visst, jag kanske inte hade så värst mycket vänner men de jag hade var jag glad för och jag behövde egentligen inte fler. För mig räckte det gott och väl med Ricco, Emelinda och Vicky i skolan samt några andra kompisar på fritiden. 

"Du kanske tycker att jag har ett tråkigt liv men jag trivs med det." Med det sagt reste jag mig upp, styrde in stolen och gick in på rummet igen. Det var lika bra att sova nu för i morgon enligt våra instruktioner från skolan så skulle vi ut och springa fem kilometer innan frukost för att sedan få vårt första riktiga uppdrag från skolan via skype.