Headphones - o.m

Del 29

Ni får ett kapitel till nu (och kanske ett ikväll) bara för att den snart är slut och jag vill bli av med den. Puss tack hej :)

Ogges perspektiv:

“Alltså Ricco du fattar inte, jag vaknade upp i hans armar?” Jag hörde Daphnes röst från köket. Själv satt jag ute på terrassen och bara hoppades på att den här resan någon gång skulle vara över. Jag hade ärligttalat hemlängtan och det brukade jag knappt få när jag var ute och reste. Som till exempel när vi åkte till USA i två månader med bandet för ett tag sedan, då hade jag bara hemlängtan de första dagarna men sedan släppte det. Fast det kanske var för att det kändes som att jag var där med min familj. Killarna och jag hade ju kommit varandra ännu närmre och det var inte längre som att vi bara var “kompisar” eller “arbetskamrater” utan mer som att vi var en stor familj allihopa - killarna, crewet och alla andra runtikring oss.

“Men seriöst jag pallar inte, vem tror han att han är egentligen?” Ännu en gång hördes Daphnes nu alldeles för gnälliga röst och jag tog nästan åt mig av allt elakt hon sade om mig. Kunde jag inte bara få ett tack? Ett enkelt litet tack för att jag hjälpte henne igår, var det så mycket att begära? Tydligen var det ju det. Ganska tråkigt enligt mig då jag faktiskt hade brytt mig om henne mer än nödvändigt. Om jag hade velat så hade jag bara kunnat lämna henne där ensam tillsammans med människorna hon inte hade en aning om vilka de var eller vad de hette. Grejen var bara den att jag inte hade samvetet för det, jag kunde inte lämna henne - det gick bara inte.

“Jag lovar han gjorde något med mig igårkväll också för jag har inget jävla minne”, suckade hon och nu var jag nästan nära på att gå in till henne och be henne att sluta snacka så mycket skit. Jag visste redan att Ricco, hennes vän, hade något mot mig och det här skulle bara göra så att han skulle bli ännu mer hatisk. Varför han ogillade mig var fortfarande en olöst gåta men jag kunde erkänna att det var ganska ömsesidigt för jag gillade inte honom så värst mycket heller. Han hade enda sedan första dagen i skolan varit dryg mot mig men inte mot någon annan. Han hade gett mig skulden för ett dussintals grejer han själv hade gjort och massor med annat.

“Men alltså jag kan berätta för dig vad som hände för jag kommer ihåg lite.” Nu hade jag fått nog så bestämt drog jag ut min stol där jag satt och gick mot den ena balkongdörren som ledde in till köket.

“Nej jag tror att jag ska förklara för dig vad som egentligen hände. Lägg undan datorn, vi måste prata”, sa jag bestämt och tog några kliv in för att sedan slå igen locket på hennes dator. Förmodligen blev Ricco alldeles paff men det fick han lov att bli nu. Jag och Daphne behövde prata om det här - om den dåliga stämningen och det behövde han inte höra på.

“Men vad gör du?” röt Daphne surt och slog med armarna om datorn för att jag inte skulle kunna ta den och lägga undan den. Hon lyckades dock inte så värst bra eftersom jag hann greppa tag om den.

“Vi måste prata för det här är något mellan dig och mig, inte mellan dig mig och honom”, svarade jag och pressade den silvriga datorn mot mitt bröst.

“Nu är det såhär att jag kanske inte vill prata med dig, jag kanske vill socialisera mig med mina vänner där hemma och strunta fullständigt i allt annat.” Hennes röst var skarp och jag kunde se hur hon reste på sig för att närma sig mig. Förmodligen skulle jag få en örfil eller skulle hon slå mig i magen eller något liknande.  

“Ja men prata med dina jävla vänner då men du ska komma ihåg att jag var den personen som såg till så att du tog dig hem igår. Det var jag som såg till så att du inte skulle ha världens ångest idag över att du hade gjort något med Nicholas. Det var jag som stoppade om dig och fick dig att le det där sista leendet innan du somnade.” Bestämt tryckte jag datorn i hennes famn innan jag dundrade ut genom dörren. Hon gjorde mig så frustrerad. Jag orkade inte med hennes attityd. Inte hennes sätt att vara. I mina ögon hade hon sjunkit så hemskt mycket de senaste dagarna.

“OGGE VÄNTA?! FÖRLÅT DET VAR INTE MENINGEN”, ropade hon efter mig men jag orkade inte vända mig om och bry mig. Jag hade i alla fall försökt bry mig om henne mer än vad jag egentligen hade behövt.