Headphones - o.m

Del 12

"Vad var det jag sa om att smörja in dig?" Min röst lät bestämd när vi efter en lång dag ute i den starka solen hade gått in för att göra oss i ordning för middagen på hotellet. Ogge satt och gnällde över att han hade bränt sig och ja, jag hade förvarnat honom innan att han skulle smörja sig så jag tyckte inte det minsta synd om honom om jag skulle vara ärlig. Han tyckte dock att det här var mitt fel vilket det inte var men det var säkert lättare för honom att skylla ifrån sig på någon istället för på sig själv.

"Men jag brukar ju aldrig bränna mig!" gnällde han och tryckte handen mot den rödbrända huden så att det blev ett handavtryck i vitt. Han kved till en stund senare och jag var nästan lite skadeglad.

"Nu har du gjort det och det går inte att göra något åt", sa jag och slog mig ner på sängen med mitt blöta hår uppsatt i en turban. Jag drog åt mig min dator som låg på sängbordet och knappade in lösenordet för att ta mig in på den.

"Daph, det gör så jävla ont att jag vet inte vart jag ska ta vägen!" Nu var jag på riktigt less på att han hela tiden skulle hålla på och gnälla. Han hade till och med envisats om att han kvällen i ära skulle klä upp sig eftersom bufférestaurangen hade klädkod. När jag menade klä upp sig så var det så att han hade på sig skjorta och inte slappa tröjor som han annars ofta bar i skolan.

"Ta av dig tröjan och lägg dig ner på sängen", beordrade jag med en väldigt sträng röst. Min fras kunde misstolkas men han fick göra det hur mycket han ville - jag brydde mig inte just nu. Medan han krånglade av sig sin skjorta så gick jag ut till badrummet där jag plockade fram min aloevera kräm som skulle vara svalkande. Mamma hade envisats om att jag skulle packa ner den i väskan och jag nästan tackade henne nu för att hon hade gjort det eftersom det kanske var det enda som fick Ogge att hålla tyst.

"Jag vet inte hur mycket det här hjälper men det ska i alla fall vara svalkande enligt mamma", sa jag när jag kom tillbaka till sovrummet där Ogge låg ner på mage på sängen med huvudet nedtryckt i dunkudden. Jag gick fram till sängkanten och flyttade undan hans ben för att sedan slå mig ner där.

"Det spelar ingen roll, testa bara." Han lyfte upp huvudet från kudden och tittade på mig med en bedjande blick. Ett brett flin bildades på mina läppar och genast så tryckte jag ut den kylande vätskan på hans rygg.

"MEN VAD FAAAAAAN?" skrek han till när krämen träffade hans skållheta rygg. Jag kunde inte hålla mig utan jag trillade ner på golvet - skrattandes. Jag skrattade och skrattade enda tills jag fick ont i magen.

"Det är inte ens kul Daph, det är hemskt, du fattar inte!" sa han och blängde irriterat på mig som hade vikt mig av skratt på golvet.

"Jag fick i alla fall igen för i morse", svarade jag och försökte vara så allvarlig jag bara kunde, inte för att det gick så bra. Jag småskrattade fortfarande lite tyst för mig själv även fast det nästan gjorde ont i magen för att jag hade skrattat så värst mycket.

"Smörj bara ut den där jävla krämen så jag får resa på mig och byta om!" Han såg allvarlig ut när han sade det till mig och jag suckade till när jag smörjde ut krämen som hade hunnit bli varm eftersom den hade legat mot hans hud. När jag var klar så nästan knuffade han sig förbi mig och hukade sig ner vid sin väska där han drog fram en vit t-shirt som han trädde över sin rödbrända hud.

"I morgon hoppas jag att vi får något uppdrag så att jag slipper vara i solen", muttrade han och gick mot det lilla utrymmet som skiljde vårt sovrum från toaletten, hallen och matrummet. Jag såg hur han gick runt kanten och sedan hörde jag hur teven startades. En svensk kanal dök upp på teven, förmodligen var det kanal ett, två eller barnkanalen eftersom de visades även här.

Medan han satt och tittade på teve i det andra rummet så passade jag på att byta från min enkla t-shirt och shorts till ännu en klänning som jag knappt visste att jag ägde. Hälften av alla kläder jag hade med mig hade jag själv inte packat ner så det var alltid samma överraskning jag tittade ner i väskan och hittade massor med olika plagg. Klänningen som var fylld med små rosa blommor på kjolen och som var vit upptill drog jag försiktigt på mig innan jag gick ut till badrummet för att spegla mig.

När jag tittade i den stora avlånga spegeln som hängde över handfatet så såg jag mig själv med röda små ringar under ögonen - ett ställe där jag alltid brände mig oavsett vad. Klänningen som jag bar kändes som att den inte riktigt klädde mig så värst bra men den var ganska söt ändå. Mitt blonda hår var fortfarande lite blött och av det så hade det blivit lite smått vågit.

"Daph är du klar?" ropade Ogge utifrån. Jag tog en sista blick i spegeln där jag såg mitt naturligt sinkade ansikte med enbart mascara tillsammans med klänningen.

"Ja, det är jag väl", svarade jag och öppnade dörren för att gå ut från badrummet till hallen där jag skulle ta på mig mina skor. När jag kom ut utanför dörren så såg jag Ogge stå lutandes mot dörrkarmen in till sovrummet och genast gav han mig en förvånad blick.

"Oj, vad fin du är", sa han och synade min kropp i klänningen. Jag blev aningen obekväm i situationen då jag aldrig tidigare hade fått en komplimang från honom någonsin.

"Vad då oj?" gav jag från mig.

"Det kunde ha räckt med ett tack." Han klämde sig förbi mig och drog på sig sina vita sneakers som passade bra ihop med hans tröja. Jag följde hans exempel så även jag drog på mig mina enkla ballerinaskor i vitt innan vi traskade på mot dörren ut.

"Är inte van att se dig i sådana där kläder", sa han när vi hade kommit ut utanför rummet i den lite svalare, fast fortfarande varma luften. Det hade börjat skymma lite men det hade ännu inte hunnit bli mörkt som natten.

"Som om du någonsin brukar titta på mig?" mumlade jag tyst. Det var egentligen inte tänkt att han skulle höra men det gjorde han.

"Daphne, inte för att låta som värsta creepet nu men jag har visst tittat på dig och jag har uppmärksammat dig. Snälla döm mig inte bara för att jag inte visste vad du hette tidiga-"

"Jag bryr mig inte!" avbröt jag honom mitt upp i allt.

"Du behöver inte bli så sur, jag försöker faktiskt bara vara lite trevlig med dig", sa han försiktigt. Jag ökade på mina steg så att jag gick långt framför honom uppför trappan till terassen, genom receptionen mot restaurangen som hade sin ingång i anslutning till receptionen.

"Daph vänta!" Ogge ropade efter mig och jag stannade till för att vänta in honom.

"Snälla sluta kalla mig för Daph, det låter så himla fult seriöst", muttrade jag och ställde mig i den korta kön som hade bildats utanför restaurangen där en man gick runt och placerade de olika sällskapen antingen inne eller ute på altanen utanför.

"Förlåt, jag är bara så van vid det", sa han och såg ut att skämmas lite för att han hade kallat mig för ett smeknamn istället för vid mitt vanliga namn. Genast fick jag skuldkänslor. Han var inte värd en utskällning av mig - han hade ju egentligen gjort något annat än gett mig en komplimang.

"Det är jag som ska be om ursäkt. Jag vet ärligt inte vad som tog mig till..."