Headphones - o.m

Del 24

Jag och Ogge hade tagit en taxi in till en by en bit från vårt hotell som det tog cirka en halvtimme att åka till. Det var en guppig väg och taxichauffören som körde på tok för fort satt och sjöng hela resan på någon grekisk låt som spelades om och om igen på radion. Eller ja, det kanske var olika låtar som spelades men det lät som att det var en och samma eftesom de alla hade samma klang. Var det såhär folk såg på den svenskamusiken också? Tyckte folk från andra länder att vår musik var lika dålig som vi tyckte att deras var? Det kanske jag skulle skriva om som gymnasiearbete nästa år, alltså inte bara skrapa på ytan utan gå ner på djupet i det och skriva riktiga analytiska slutsatser.

Hursomhelst, vi hade anlänt till restaurangen som låg nere vid vattnet och till min förvåning så var det en sandstrand den låg vid. Alla de tidigare stränderna jag hade varit på hade varit stenstränder så det förvånade mig faktiskt att det fanns riktiga sandstränder här. Det kunde dock vara så att den här stranden var konstgjord också men det var väl ganska normalt ändå. Vårt bord var utomhus och eftersom vi hade bett om att få sitta lite ifred så hade Ogge sett till så att vi var de enda som fick sitta på uteserveringen med utsikt mot vattnet. Alla andra gäster satt inne innanför de stora glaspartierna ut mot havet. När man satt där så kunde man höra hur vågorna stänkte mot land och hur den svaga vinden susade i de små klingande vindspelen.

Ogge hade beställt in en köttbit av restaurangens finaste nötkött till sig medan jag hade bestämt mig för att äta torskrygg. Mina föräldrar hade enda sedan jag och min bror varit små fått oss att äta olika sorters fiskrätter och av det hade jag lärt mig tycka om det. Många barn och ungdomar överlag gillade inte fisk vad jag visste men jag var glad att mina föräldrar hade sett till att lära mig att äta det.

"Vi har bara några dagar kvar här", suckade Ogge när vi hade ätit upp huvudrätten och precis skulle beställa in efterrätten. Egentligen var jag inte så jätte sugen på att äta någon efterrätt men eftersom han nu bjöd så tog jag det bara för att. Gratis är gott!

"Ja, och sedan återgår vi till det normala", svarade jag och tittade ner i menyn som låg på bordet framför mig. Det fanns så mycket olika saker man kunde välja mellan att jag inte visste vad jag skulle ta. Sedan så sade min mage att jag inte kunde proppa i mig så värst mycket mer heller så det fick lov att vara något lätt och inte så värst mastigt som en av de stora choklad efterrätterna de hade att erbjuda.

"Vad menar du med det normala?" frågade han fundersamt.

"Till våra två helt parallella liv. Du kommer vara med dina vänner med lite för mycket storhetsvansinne och jag kommer vara med Ricco och dem." Jag tittade på honom och jag såg genast hur ett besviket ansiktsuttryck trädde fram. Det jag hade sagt var inte menat att såra honom, det var mer att förklara precis hur läget skulle vara - för jag var mer än säker på att han skulle dissa mig för dem. Jag hade aldrig tillhört något av de gängen med mer status men jag hade aldrig varit kompislös heller utan jag hade varit där mittemellan med mitt kompisgäng som varken klassades som "töntarna" eller som de "populära". Mitt gäng hade mer varit de "osynliga" och "obetydliga", inga brydde sig om oss och vi var inte en del av konstellationen i klassen på något sätt.

"Nu är du bara löjlig", suckade han irriterat och ruskade på huvudet. Den där självsäkra personen han hade varit i början av den här resan kröp nu fram ur hans inre och det fick mig bli irriterad. Jag orkade inte med den personen han "låtsades" vara. Jag tyckte inte om den personligheten.

"Är jag väl inte?" morrade jag och slog igen menyn som låg framför mig på bordet med en hård smäll.

"Men kan du chilla lite? Är du helt störd eller?" Han höjde rösten åt mig och lät nu nästan arg. Eftersom att våra menyer nu låg stängda på bordet så kom vår kypare ut och precis innan han skulle be oss om att få de eventuella beställningarna på efterrät så hade Ogge sagt åt honom att komma med notan. Hans flytande engelska fick hans röst att låta helt olik den svenska och det fascinerade mig på något sätt.

"Om det är någon som ska ta och chilla så är det du", sa jag uppkäftigt och jag undrade nästan vart det kom ifrån. Jag brukade inte vara uppkäftig men sedan jag hade blivit tvingad att vara med Ogge så hade mitt beteende och humör förändrats radikalt och jag kände knappt igen mig själv.

"Nu är du bara löjlig", morrade han irriterat och sedan kom den oskyldiga kyparen ut med ett kvitto där det stod vad vi hade beställt för mat och hur mycket det skulle kosta sammanlagt. Han lämnade det lilla silverfatet till Ogge och försvann sedan in till restaurangen där inne. Ogge placerade några euro på silverfatet och reste sig upp.

"Om du vill kan du stanna här, jag tänker i alla fall dra", mumlade han och drog på sig den tunna bomberjackan han hade haft på sig när vi hade gått hit. Jag styrde själv ut min stol och blängde surt på honom medan jag trädde på min tunna stickade kofta över min blommiga klänning Ogge hade tvingat på mig innan vi gick iväg. Han hade sagt att jag skulle vara fin i den men nu ville jag helst bara komma tillbaka till hotellet så att jag kunde ta av mig den för han menade det inte. Det var jag säker på.

"Varför blir du alltid såhär löjlig?" mumlade jag när jag gick efter honom genom restaurangen mot utgången där vi skulle vinka till oss en taxi. Här passerade det nämligen väldigt många taxibilar så det var inte direkt svårt att få tag på en. Det som kunde vara lite trixigt var väl mer att få tag på en taxi som körde bort till vårt hotell eftersom de oftast höll sig inom vissa zoner.

"Säger du att jag blir löjlig?" frågade han.

"Ja, du blir löjlig, vem annars." Med en suck gick vi ut ur foajén och ställde oss på trottoaren utanför i väntan på att en taxibil skulle köra förbi eller svänga in och lämna av någon gäst till restaurangen.

"Tänkte mer att du menade dig själv för att du är faktiskt ganska så löjlig själv man tänker efter", svarade han och blängde surt på mig som hade valt att ställa mig en bit ifrån honom med armarna korsade över bröstet. Han gick lite närmre mig men fortsatte att ha den där blängande, sura blicken liggande på mig.

"Ja, jo, så var det ja." Jag rullade med ögonen och blickade ut över vägen där det inte passerade en enda taxibil utan bara vanliga gamla personbilar med motor som hördes på flera mils avstånd.

"Alltså jag förstår mig inte på dig, ibland är du världens snällaste människa - snällare än Ricco men ibland så ändrar du bara ditt jävla beteende och det stör mig så mycket. Kan du snäll-" Han tystade av mig genom att dra mig till sig och sedan försiktigt placera sina läppar mot mina. Det varade inte länge men länge nog att jag kände smaken av honom.

"Förlåt, jag vet inte vad som tog till mig, det var inte meningen", sa han och försökte klämma fram ett oskyldigt leende. Jävla idiot.