Headphones - o.m

Del 16

Jag kanske kan förgylla er skoldag med det här kapitlet, lol nej det suger. Haha. Om ni är snälla (lika snäll som Elin var förut) så kanske ni kan få ett kapitel i kväll om jag hinner :)

"Daphne kan jag ha på mig det här i kväll?" frågade Ogge och kom ut i köksdelen av vårt hotellrum när jag satt vid datorn i endast en handduk och fixade det sista med låten. Det var snart dags för middag för vår del men innan vi skulle traska iväg så skulle även jag klä mig för kvällen.

"Ser snyggt ut", svarade jag och tittade på hans utstyrsel med en svart tröja, ett par ljusblå jeansshorts och till det så hade han sin rutiga flanellskjorta knuten runt midjan. På huvudet hade han vänd en av hans kepsar i bak och fram och tillsammans passade allt riktigt bra ihop. Hans utstyrsel var något som jag verkligen kunde säga att jag tyckte om - det var min stil.

"Du? Jag läste på skylten vid restaurangen att det är parkväll i kväll så jag har lagt fram dina grejer på sängen. Tänkte att vi kunde matcha för att folk ska se att vi tillhör samma sällskap." Han slog sig ner på stolen bredvid mig och tittade på de olika spåren som alla nu var korrigerade och välordnade precis som de skulle vara.

"Va?" slank ur mig och jag tittade oförstående på honom.

"Ja? Jag hade tänkt att vi skulle matcha för ärligt - din stil är ganska tråkig om jag får lov att säga det", sa han och drog till sig datorn samt hans par av hörlurar som var inkopplat i aux ingången med två utgångar så vi båda kunde lyssna samtidigt. Allt lät nämligen så mycket bättre i hörlurar om man skulle jämföra med datorns egna inbyggda högtalare. 

"Tack för den du", flög ur mig och sedan reste jag mig upp, drog handduken lite hårdare om min kropp och gick bort mot sovrummet. När jag kom in i det rummet så tittade jag på vad Ogge hade lyckats rota fram ur min resväska och jag fann sedan en nästan identisk klädsel som han själv hade på sig. Det var en av mina svarta basictröjor med rundad v-ringning, ett par svarta jeansshorts och en rutig skjorta som låg framme. Alltså var det, det som han ville att jag skulle ha på mig.

Under handduken krånglade jag på mig mina underkläder och sedan klädde jag på mig precis det han hade lagt fram till mig för att han skulle bli nöjd. Jag kunde erkänna att jag var lite skeptisk till det här då jag inte hade någon större lust att få ännu fler att tro att han och jag var "något" för det var inget som fanns på min världskarta. Han var inte den typen av kille som någon som jag liksom föll för. Eller jag kunde inte säga riktigt vad jag föll för sorts kille men jag var fast bestämd vid att jag inte gillade sådana som honom på det sättet utan mer som vän. 

"Blev det här verkligen så snyggt?" frågade jag och gick ut i köket igen. Det kändes lite som att jag bara vandrade mellan de två rummen hela tiden. Han synade mig från topp till tå innan han bjöd på ett stort brett leende.

"Det blev jätte snyggt, liksom det är som din förra stil förutom skjortan runt din midja, det är liksom bara lite upp piffat eller vad man ska säga." Han reste på sig, slog igen locket på datorn och gick vidare bort till det andra rummet för att göra det sista innan vi skulle vara redo för att gå på middagen. Det här med parmiddag eller vad han nu sade att temat var i kväll kunde jag erkänna att jag var lite smått orolig inför eftersom jag inte hade en aning om vad det gick ut på. 

"Här, den sista detaljen", sa Ogge och knackade mig på axeln. Han höll fram en sådan där keps som han själv hade på sig och jag kände mig bara extremt töntig när jag tog på mig den. Jag kände mig lite som en "wannabe streettjej". 

"Seriöst, det här känns bara extremt töntigt", suckade jag och gick till spegeln inne på toaletten för att spegla mig själv. 

"Det är inte töntigt, det är snyggt", informerade han och drog tag i min hand - förmodligen för att han inte tyckte att jag skulle hitta ännu mer fel med min klädsel. 

"Daph, tänk på det där jag sa om självförtroende innan! Det är samma med klädsel, tycker du själv inte att du är snygg så blir du inte snygg heller", sa han ärligt och lät mig sedan få knyta på mig mina vanliga vita sneakers som bara av slumpen liknade hans. 

"Snälla, kan du sluta kalla mig för Daph?" mumlade jag surt.

"Om du lyssnar och tar in det jag säger", svarade han enkelt och tryckte ner fötterna i de kritvita skorna som inte ens såg använda ut. Det var nog inte så konstigt - han var väl sponsrad av det där skoföretaget och fick väl därför flera par i veckan så att han alltid kunde gå runt i nya fräscha skor. 

"Nej", sa jag bestämt. 

"Då kommer jag att fortsätta kalla dig för Daph, okej?" Jag suckade åt hur idiotisk han var. Om jag inte ville att han skulle kalla mig för något så kunde han väl acceptera det. 

"Nej det är inte okej", svarade jag bara för att vara trottsig och inte låta honom vinna. 

"Jag kommer fortsätta kalla dig för Daph enda tills du inser att du ser bra ut, att du är talangfull och allt det där." Efter det så blev det tyst. Vad skulle man egentligen svara på det? Tack, du ser också bra ut? Nej usch.