Headphones - o.m

Del 17

Vi satt inne i bufféresturangen och åt middag tillsammans. Vi hade redan efter två dagar hunnit smaka det mesta man kunde tänka sig att äta på buffén som verkade vara den samma varenda dag - alltså var det inte så jätte kul att äta. Ogge verkade tycka precis samma sak som mig men ändå tryckte vi i oss mer mat än nödvändigt - som alltid annars när man åt på buffé. Det var nog ganska bra att vår lärare hade planerat träningspass för oss nästan varje morgon eftersom man knappt gjorde sig av med all den här maten. Okej visst, lite kanske försvann när man motionssimmade i poolen på eftermiddagen men resten då? Ja, den stannade typ i kroppen och stannade där. 

"Är det inte lite konstigt att man är konstant hungrig när man är på sådan här semester?" frågade Ogge när vi hade huggit in på vår andra potion av huvudrätten som för min del var kycklingspett, grönsaker och pommes. Ogges mat var precis det samma förutom att han hade valt något köttspett istället med olika sorters kött - nöt och fläskkött blandat. 

"Jag vet, man äter ju hela tiden också", konstaterade jag och tittade ner på berget av mat jag hade på tallriken. Aldrig att jag skulle klara av att äta upp allt det här plus en efterrätt. Jag petade av kycklingen från spettet av trä och sedan så började jag sakta men säkert skära upp de i lagom stora bitar för att äta. Ogge satt och tittade på mig under hela tiden jag skar upp min mat och det kändes nästan lite läskigt att han studerade mig som han gjorde - speciellt efter det han tidigare hade sagt, eller i alla fall hintat om. Han hade sagt att han tyckte att jag såg bra ut, vilket jag aldrig hade trott skulle komma ur den killens mun. Eller tja, han hade väl sagt det på hans egna vis, alltså lite mer indirekt än direkt. 

"Vad tittar du på?" frågade jag fundersamt. Han gav mig ett litet mystiskt leende och tog sedan en tugga av hans mat. 

"Dig, är inte det ganska självklart?" svarade han när han hade ätit upp allt det han hade haft på sin gaffel. Jag nickade och tittade ännu en gång ner på min mat. För mig gick det inte att få ner något mer, jag var helt klart alldeles för mätt för allt det här så jag lade tallriken på platsen bredvid min vid bordet för fyra som vi satt vid. När vi hade blivit placerade här i matsalen så hade de gett oss ett bord för fyra istället för två eftersom alla för två redan var upptagna. Det kanske dock inte var så konstigt eftersom det här var någon slags ”parmiddag” och därför satt väl alla par tillsammans med varandra.

”Men varför?” undrade jag och suckade lågt. Jag gillade inte när folk bara satt och stirrade på mig, jag blev så fruktansvärt osäker och nästintill generad.

”För att du är fin att titta på”, sa han enkelt och placerade armbågarna på bordet – precis som var ett av de största felen enligt vett och etikett reglerna.

”Sluta, jag blir jätte generad och sedan så behöver du inte säga det för att jag vet att du snart kommer säga något nedlåtande och bara ändra humör”, suckade jag fram och drog på smilbanden. Han skrattade till precis som att han tyckte att jag var lite konstig men sedan så nickade han.

”Men det är sant, när ska du lita på mig och det jag säger?” undrade han.

”Aldrig typ”, mumlade jag.

”Typ?” Han lät sådär jobbig nu igen när han skulle märka på vartenda litet ord jag sade och jag orkade seriöst inte lägga mig i nu.

”Men sluta, nu är du bara jobbig”, svarade jag bestämt. Han rullade med ögonen och skakade på huvudet åt mig precis som att han tyckte att jag var jordens största idiot. Vilket jag kanske var? Jag hade ingen aning.

”Jag tycker du är jobbig som inte kan inse att du är en fin och bra människa.” Ännu en gång blev jag förvånad av hans uttalande. Var det inte han som hade sagt innan – precis som jag, att den här resan skulle bli en helvetesresa och att han inte gillade sällskapet? För så snabbt som han ändrade uppfattning gjorde man liksom inte. Eller jo, jag hade väl också till en del ändrat uppfattning om honom också men jag hade fortfarande kvar lite i bakhuvudet om vad han tidigare hade gjort.