Headphones - o.m

Del 26

Jag hade efter många om och men tagit mig in till Rhodos stad där jag förmodligen bara skulle hitta någon med en telefon som funkade och kunde ringa en taxi eller något så att jag tog mig tillbaka till hotellet. Min telefon funkade inte utomlands på det sättet utan jag behövde nätuppkoppling för att jag skulle kunna ringa eller över huvudtaget göra något annat än det som inte behövde internet. Ogge hade själv åkt iväg hemåt redan så jag var nu här ensam. Hade han varit här så hade allt löst sig. Allt hade varit bra men jag var så envis att jag inte förstod det förrän nu - när det var försent.

Med trötta steg gick jag in i skuggan under ett tak och lutade mig mot den skållheta stenfasaden. Någon arg grek skulle säkerligen komma och schasa iväg mig men jag brydde mig inte. Just nu var det enda jag behövde skugga och det fick jag under det här taket. Jag bad till någon övre makt att solen skulle gå i moln eller att det i alla fall skulle ta och friska i lite med någon vind eller så. Dock hände inget av det. Här var det alldeles vindstilla och så långt jag kunde se så var det klarblå himmel. Det fanns knappt något stackmoln eller molnslöja någonstans utan det var klarblått på hela himlen.

Jag började tänka efter på vad jag hade med mig i min väska. Det var min powerbank som jag kunde ladda mobilen i - om ut ifall att den skulle ladda ur, jag hade den lilla triangeln jag hade lånat från hotellet och sedan en påse med sockerfria tuggummin. Inget av det kunde jag använda till att få någon att skjutsa mig hem. För vem ville egntligen ha en påse med gamla tuggummin med smak av mint? Ja, inte jag i alla fall. Jag var inte ens säker på hur länge de hade legat där i. Säkert något år för den här ryggsäcken använde jag inte alls ofta utan bara när jag reste eller skulle iväg på någon friluftsdag med skolan.

Irriterat började jag röra på mig för att se om det fanns något ställe där det fanns människor för här där jag var så fanns det inte en själ. Det var knappt någon som passerade förbi utan jag var helt ensam mellan de fula husen. Att min mamma hade tyckt att det här stället var magiskt kunde jag inte förstå. Det fanns inget här. Inget. Det enda jag kunde se var fallfärdiga hus och smutsiga gränder när jag gick. Fast det var kanske inte så konstigt, här hade människor inte lika bra inkomst och förmåner som vi i Sverige hade och om vi hade varit på fastlandet i Grekland hade det varit ännu värre. Där hade det varit en riktig ekonomisk kris och det var endast öarna utanför som hade klarat sig skapligt på grund av turismen.

"But I don't hesitate, no more, no more, it can not wait, I'm yours." Den välkända melodin från Jason Mraz hördes runt hörnet med ett skönt gitarrspelande. Genast ökade jag på min takt på stegen i hopp om att det skulle vara en turist som skulle spela. Då kunde jag kanske få lite hjälp med att ta mig hem - om han eller hon pratade något skandinaviskt språk, eller engelska så klart. Andra språk var jag väl inte direkt någon mästare på och speciellt inte franska - även fast jag hade läst det sedan sexan.

När jag kom runt hörnet så byttes låten till en ännu mer välkänd låt - en av Ogges löjliga pojkbands låtar och där med förstod jag genast att det var han som var där. Nästan springandes tog jag mig fram mot cirkeln som hade bildats runt honom. En massa turister filmade och sjöng med till låten han spelade med upprepande refräng gång på gång. Även om de inte kunde låten sedan tidigare så kunde de den flytande på att bara höra den en gång. Det var därför man alltid gick runt och nynnade på deras låtar även fast de inte föll en i smaken. Fast det var säker det de ville med sina låtar och inte nå ut med något budskap. För om man tänker; "trampa inte på mina kängurur" så finns det väl inget riktigt budskap i det mer än att man inte ska trampa på kängurun - eller skon som jag hade fått de förklarat för mig.

"DÄR ÄR DU JU!" tjöt jag och klämde mig förbi alla som stod och tittade på Ogges gratiskonsert. Han blängde irriterat på mig och låtsades att inte känna mig utan fortsatte bara att spela på nästa låt som även den var någon av hans egna. Människorna gungade med i takt till musiken och även den här gången så hängde alla på när refrängen kom. Surt slog jag mig ner på marken och bara väntade på att han skulle avsluta detta. I min väntan så drog jag åt mig hans väska och öppnade upp den för att ta en vattenflaska bara för att inte få solsting i den gassande värmen.

"Hallå Ogge, det här var vårt uppdrag och inte bara ditt", mumlade jag. Han lade plektrumet mellan hans läppar och visade med handen att han ville ha en vattenflaska.

"Men du tog det inte seriöst och det gjorde jag så nu gör jag det ensam", svarade han och klunkade i sig en del av vattnet i flaskan innan han fortsatte igen. Det kändes som en evighet innan han sade att han var klar men när han väl gjorde det så var jag lättad. Vi kanske kunde få åka hem nu.

"Snälla kan vi åka hem nu", gnällde jag och kom på mig efteråt låta som en liten bortskämd treåring. Fast det var egentligen det jag var i huvudet just nu. Jag var en bortskämd liten treåring som bara ville hem och lägga mig i skuggan vid poolen och sedan ta ett eftermiddagsdopp.

"Jag hade tänkt utforska staden lite innan men om du vill ta dig hem så kan du ju göra det, du har kartan och kompassen", svarade han och samlade ihop sina grejer. Han sträckte över en vattenflaska till mig och började sedan sakta men säkert dra sig från platsen där han tidigare hade spelat. Själv satt jag kvar på marken med tårarna brännande bakom ögonlocken, hoppandes på att det här bara var en dröm. En dum mardröm som hade ställt till det för mig. Som hade fått mina fötter att göra så ont och som hade fått mina axlar att bli brända.